”Måste ni nu skriva om det där?” Jag har fått den frågan några gånger under min tid som journalist, så också under de 20 år jag jobbade på Landsbygdens Folk. Det är närmast när jag har hört mig för om något som jag tycker våra läsare har rätt att känna till.
Det är ofta folk med anknytning till de händelser jag fattat intresse för, till exempel inom lantbrukshandeln, livsmedelsindustrin, skogsföretagen eller förvaltningen, vars intresse för publicitet har varit milt sagt måttlig.
Som den envisa åsna jag är, har frågan för det mesta uppmuntrat mig att gå vidare.
”Ja det måste vi. Jag har inte kontaktat dej för att få veta vad jag får skriva om utan för att få svar på några frågor”, har varit något av mitt standardsvar. Det har självfallet inte varit vidare populärt alla gånger, men nödvändigt, eftersom mina läsare haft krav på att få veta vad som är på gång inom näringen. Det kan handla om att gödselpriserna stiger eller servicenätet för något maskinmärke försämras. Huruvida informationen är positiv eller negativ spelar ingen roll i sammanhanget. Läsarna behöver informationen för att kunna fatta vettiga beslut om sin egen produktion framöver.
Kraven på information genom branschens egna medier, dit Landsbygdens Folk hör, har bara ökat genom åren.
Tidigare var det vanligt inom de landsomfattande nyhetsmedierna och åtminstone de större regionala tidningarna att någon på redaktionen tog sig an jordbruket. Då var gårdarna förvisso betydligt fler än i dag. Befolkningen på landsbygden var en viktig läsargrupp. Allteftersom gårdarna blivit färre och större och jordbrukets direkta andel av bruttonationalprodukten minskat, har mediernas intresse för jordbruket ur nationalekonomisk synvinkel gått i samma riktning. Även bevakningen av skogsbruket har tagit andra former.
I dag är det ofta mediernas ekonomi- eller miljöjournalister som bevakar jord- och skogsbruket, inte sällan utgående från en miljö- eller klimatsynvinkel och med kunskapen inriktad därpå. Det är inget fel på det, alla kunskaper och vinklar är viktiga, men den bild av näringen som når allmänheten blir inte heltäckande.
Ett konkret exempel för inte så länge sedan var ett inslag i en tevenyhetssändning om lönsamheten i kontinuerlig beståndsvård av våra skogar. Enligt inslaget hade man i det närmaste att välja mellan antingen kalavverkning med efterföljande plantering eller så kontinuerlig beståndsvård, när skogen ska förnyas. Avverkning för naturlig förnyelse med fröträd som fortfarande är mycket vanlig i våra skogar nämndes inte ens som alternativ. Sådant ger en direkt felaktig bild av hur vi sköter våra skogar.
Åtminstone de stora mediehusen och våra etermedier borde kunna satsa på en mer heltäckande bevakning av jord- och skogsbruket baserat på oberoende kunskap.
Fastän gårdarna och jordbrukarfamiljerna har minskat i antal, så är produktionen och försörjningen lika viktig som förr också för att förse industrin med råvara. Det sammanlagda värdet av jordbruksproduktionen har inte minskat i absoluta siffror.
Försök att marginalisera finländskt jordbruk i EU-sammanhang har förekommit då och då: ”Vi kan importera billigare från EU:s inre marknad”. Handeln brukar inte heller vara sen med att importera för att hålla producentpriserna på inhemska råvaror nere.
Om vi slår helt in på den linjen kommer det emellertid inte att dröja länge förrän vi tar följande steg och byter ut råvaruimporten med import av färdigt förädlade produkter. Med andra ord skulle en avveckling av vårt jordbruk ta vår livsmedelsindustri med sig i fallet. Det här är bara en av många orsaker till att allmänheten har rätt att få veta vad som händer inom näringen.
Vi har dock kvar våra medier inom branschen, där det finns folk med både sakkunskap och en journalistisk angreppsvinkel.
Alla branschmedier är visserligen inte oberoende, det är inte heller Landsbygdens Folk. Förläggaren SLC har självfallet ett syfte med att ge ut tidningen. Men det betyder inte att kraven på en seriös och korrekt återspegling av näringens realiteter är mindre än för andra. Det är också en orsak till att LF numera är medlem i opinionsnämnden för massmedier. Tidningen ska följa journalistiska regler liksom andra seriösa medier.
Landsbygdens Folk är dessutom en medlemstidning och det betyder att tidningen ska serva medlemmarna med information på deras villkor.
I och med att lantbruksbevakningen och de specialiserade lantbruksjournalisterna i de allmänna medierna har minskat i en allt för stor omfattning, så är kraven på de medier som finns kvar för att bevaka näringen större än tidigare. Det gäller också Landsbygdens Folk.
Så ja, vi måste skriva.