Opinion
Opinion

Insändaren:
Vem ställer upp i framtiden?

Det sägs ofta att det är svårt att få folk att ställa upp för olika förtroendeuppdrag, till exempel i styrelser. Jag har ändå funderat på det här och kommit fram till att det nödvändigtvis inte är så. Visst finns det alltid de som inte alls ställer upp, men just på landsbygden är det ändå väldigt många som är aktiva.

Det behövs folk till brandkårer, jaktföreningar, kommunalpolitik, ungdomsföreningar, intressebevakning, rådgivning, gillen, ja listan kan egentligen göras hur lång som helst. Problemet är att vi inte är så många kvar på landsbygden.

I början av 2000-talet fanns det över 100.000 gårdar i Finland. I fjol fanns det 39.000 gårdar och 2035 förväntas det finnas 25.000 gårdar.

Antalet uppdrag och poster som ska skötas är dock ganska långt desamma som för 25 år sen. Visst har det slagits ihop en del, men inte i samma takt som gårdarna har minskat.

Dessutom jobbar många på sidan om och har därför svårt att delta i sådant som ordnas dagtid. Många har också familj och barn. Det är inte heller mera lika vanligt med hemmafruar, utan också hushållet ska skötas och barnen ska skjutas till hobbyn och aktiviteter. Även där behövs det många vuxna som håller i trådarna för att de verksamheterna ska fungera.

Vad ska göras då? Det är en bra fråga. Jag tror vi bör tänka om radikalt. För tillfället slår vi ihop och effektiverar i någon mån, men takten är trots allt betydligt långsammare än vad vi lantbrukare minskar – vi ligger ständigt efter. Nu är det hög tid att se längre fram.

Då det gäller vår egen intresseorganisation, SLC, så frågar jag mig om den verkligen behövs i sitt nuvarande format? Eller kan vi helt enkelt slopa alla förbund, lokalavdelningar och utskott på en och samma gång?

Tänk om vi lämnar kvar x antal tjänstemän som på heltid får koncentrera sig på att driva våra frågor? När det behövs input från fältet så är ju faktiskt telefonen och e-posten uppfunnen – svårare än så behöver det inte vara i en smidig och effektiv organsation av rimlig storlek.

Webbinarium och fysiska träffar då det gäller specifika ämnen kunde lösa resten. Så här kunde vi få input från de som berörs, men kanske ändå engagera en bredare skara.

Jag säger inte att det här är exakt rätt sätt, men vi måste våga tänka i nya banor. Det här kunde på samma gång bidra till att hålla medlemsavgiften på en rimlig nivå, vilket också är viktigt för att hålla kvar våra medlemmar.  Det är inte bara SLC som står inför utmaningar just nu, utan faktiskt de flesta föreningar och organisationer.

Samtidigt märker man att många blir ganska ensamma på landsbygden och behovet av att träffas ökar. Men de flesta vill inte sitta och lyssna på bokslutssiffror då det är möte, utan hellre diskutera och umgås mera fritt.

Eller varför inte träffas genom att ordna lite yoga? Det lär fungera väl i vissa kommuner! Vi lantbrukare är ofta kreativa problemlösare hemma på gården, men när det gäller intressebevakning och föreningar känns det som att förändringar är svåra att åstadkomma. Det är tyvärr alltför lätt att rulla vidare i gamla banor.

Christer Jägerskiöld
Lantbrukare på Sjölax gård på Kimitoön