Kriget har ytterligare ökat behovet av att övergå från fossila bränslen till förnybar energi. Landsbygden har en nyckelroll att spela i denna omvandling. Nästan all förnybar energi kan produceras eller fångas upp på landsbygden. Det finns tillräckligt med förnybar energi och det är ekonomiskt vettigt att använda den, särskilt med tanke på den regionala ekonomin.
Potentialen för vindkraft, solenergi, biogas och annan bioenergi är enorm. Framtidens gårdar och energisystem med flera landsbygdsaktörer samt byar och hela regioner kan vara koldioxidnegativa och tjäna samhället som helhet genom att tillhandahålla energi inte bara för sig själva utan också för andra. De strukturer som möjliggör denna förändring måste dock förbättras. Juridiska hinder måste undanröjas och lagstiftningen måste vara proaktiv för att möjliggöra nya lösningar. Arbete måste också göras gentemot EU, eftersom en stor del av lagstiftningsarbetet sker på EU-nivå.
Tekniska innovationer räcker inte ensamma: för att bygga upp lokala energisystem krävs att olika aktörer samarbetar i utvecklingen av verksamhetsmiljön. Kommuner och regionala utvecklingsnätverk har en viktig roll att spela här, eftersom införandet av nya lösningar ofta hindras av bristande investeringskapacitet och ett hönan eller ägget-problem: till exempel kräver en ökning av gasdrivna fordon ett tillräckligt stort nätverk för tankning av biogas, medan lönsam produktion av biogas och skapandet av ett tankningsnätverk skulle kräva ett tillräckligt antal biogasanvändande industrier och fordon.
Den regionala ekonomiska effekten av förnybar energi är enorm. Istället för att spendera pengar utanför regionen eller köpa fossil energi från utlandet skulle varje euro stanna i den lokala ekonomin. Det är just de regionala fördelarna som motiverar att den offentliga sektorn deltar i investeringarna: investeringarna är lönsamma och värdekedjor skapas på den finländska landsbygden. När stora kassaflöden stannar ”hemma” skapas sysselsättning, välstånd och livskraft på landsbygden!
Det behövs mer holistiska lösningar för att åstadkomma förändring. Problemen med att matcha utbud och efterfrågan måste lösas tillsammans på systemnivå. Det finns redan goda exempel, till exempel den modell för biogasproduktion som varit i drift i Jeppo i över tio års tid och som gynnar hela regionen, Kurikkas vision om biogasanläggningar på gårdarna och förvätskning av gasen till bränsle eller det omfattande program för bio- och cirkulär ekonomi som Kaustby ekonomiska region målmedvetet har byggt upp.
Med tanke på klimat- och naturmålen minimerar lokala slutna energisystem utsläppen och transporterna. Modellen för lokala energisystem handlar också om att maximera försörjningstryggheten – det är t.ex. mycket svårare att förstöra en sådan mosaik än att besegra ett eller några få ”tekniska monument”! Utan att ta ställning till ytterligare kärnkraftsutbyggnad noterar vi dock att när det första nya fullskaliga kärnkraftverket kunde tas i bruk skulle landsbygdens energimosaik redan ha producerat energi i ett decennium.
Att investera i självförsörjning av energi skulle inom en snar framtid kunna ge landsbygden en ny samhällelig roll: en enorm ekonomisk potential, nya inkomstkällor, sysselsättning, livskraft och attraktionskraft samt en ny regionalpolitik som inte behöver ekonomiskt stöd.
Det som nu behövs är ett medvetet och systematiskt arbete samt reformer inom teknik, ekonomi, regler och strategier. Landsbygden har alla möjligheter att spela en viktig roll i denna övergång.
Lotta Alhonnoro
Forskare, ekonomiedoktor, Vasa
Riksdagsvalskandidat för det Gröna Förbundet
Pekka Peura
Filosofiedoktor, MBA, Vasa