Torkan som med olika kraft drabbat vårt samhälle under den gångna sommaren slår hårt mot många av oss bönder. I skrivandets stund är vi hos oss inte alls säkra på att grovfodret inkommande vinter, räcker till för vår ordinarie djurmängd. Många är dock mycket värre drabbade än vi.
Det samhälleliga engagemanget för ett tryggande av en nationell livsmedelsproduktion har varit starkt i framför allt Tyskland och Sverige. Bred politisk enighet och engagemang från alla livsmedelsaktörer har noterats efter den extrema sommaren.
Också i Finland ledde torkan till att alla politiska partier tog ställning för att åtgärder behövs för att klara följderna av torkan. Det som gladde ett ”bondahjärta” mest var att även fackförbunden för de flesta branscher insåg allvaret. Regeringen har svarat med ett krispaket som inte är helt svagt, men som ingalunda täcker de förluster som vi och andra jordbrukare får till följd av torkan.
Samtidigt har en diskussion om de andra aktörerna och deras beredskap att hjälpa till åter aktualiserats. Mina förhoppningar där är tyvärr små. Vi har en situation där ett fåtal aktörer dikterar marknaden när det gäller livsmedelshandeln i Finland.
Detta är ett skräckscenarium för varje bransch, eftersom det möjliggör uttag av överstora vinster. I Finland märks detta b.la så att vi har de lägsta producentpriserna och de högsta konsumentpriserna inom EU då det gäller livsmedel.
Vad kan då göras? Att vi politiska vägen via lagstiftning skulle kunna åtgärda problemet i någon avgörande omfattning har jag svårt att se. Allt som kan göras, bör dock göras. Förtjänstfulla saker har också åstadkommits, såsom livsmedelsombudsmannen m.m. Vi lever och verkar trots allt i en marknadsekonomi som inte tillåter prisstyrning och annat dylikt. Vad kan vi då göra eller ska vi bara sträcka upp händerna?
Det vi kan och skall göra är exportsatsningar vilket SLC och MTK tillsammans med nuvarande regering förtjänstfullt arbetar och arbetat för. Vi måste med alla tillbudsstående medel signalera att inhemsk kvalitetsråvara försvinner utomlands och/eller tar slut om priset är fel.
Vidare måste vi tydligare än hittills informera konsumenterna om att de betalar ett för högt pris för inhemska livsmedel i förhållande till vad bonden får. Här har vi vårt livs chans nu. Jag önskar att SLC i samarbete med MTK och varför inte också statsmakten nogsamt följer med och regelbundet informerar konsumenterna om utvecklingen på producentpriset och konsumentpriset kommande vinter. Handeln blir då tvungen inför konsumenterna förklara vilka ökade kostnader de haft p.g.a. torkan.
Handeln förbereder sig som bäst för konsumentprishöjningar. ”Halpuuttaminen” håller väldigt låg profil just nu när man via torkan ser sin chans, helt i enlighet med marknadsekonomins funktion, att öka den egna vinsten. Jag skyller inte på handeln. De använder det ekonomiska system de verkar i med målsättningen att maximera vinsten. Samhällsansvar tar man när det gagnar businessen.
Vårt största hopp står till konsumenterna och deras krav på en annan fördelning än den nu rådande. Avgörande blir också vår förmåga att tänka i nya banor och pröva nya grepp. Ingen kan väl med handen på hjärtat påstå att nuvarande industri- och handelsstruktur tryggar en inhemsk livsmedelsproduktion nu och i framtiden.
Trevande första steg är på gång med en ökad direktförsäljning och dylikt. Detta är bra och en viktig nisch för många idag. Att livsmedelsdistributionen i större omfattning skulle börja gå dylika vägar är för mig en orealistisk tanke. Mera realistiskt ser jag då att bygga upp nätverk av bondeandelslag som behärskar hela förloppet ”från jord till bord”, dvs har egna nät- och fysiska butiker.
Med de marginaler som finns i handeln idag är detta åtminstone ur ett ekonomiskt perspektiv fullt möjligt. Det som krävs av oss bönder är att vi istället för att agera som råvaruproducenter börjar se oss och agera som mat- och miljöproducenter. Här krävs också mod och initiativ av oss själva.
Vi bönder måste ta makten över maten, inte bara råvaran, om vi skall ha en framtid på lång sikt i marknadsekonomin.
Det är nämligen så, att i en marknadsekonomi går man inte med på eftergifter som skulle sänka den egna marginalen med mindre än att sänkningen blir ännu större om man inte agerar. Detta gäller företag som företag.
Anders Norrback
Mat- och miljöproducent, Närpes