Problemet är bara att det knappt gick att så förra hösten, suckar åboländska odlare.
Bedrövligt. Så sammanfattar Kurt Ekström i Simonby i Pargas odlingssäsongen, åtminstone för spannmålens del.
– Man börjar bli van med att något förstör det man odlar, skrattar han.
Denna gång har problemet varit den uteblivna vintern, de stora kasten mellan vått och torrt samt hettan kring midsommar och den kyligare perioden i juli.
Ekström odlar femtio hektar spannmål. Det som ser förhållandevis bra ut är de fjorton hektaren höstvete, även om den blöta vintern också där resulterat i fläckar som ger liten skörd.
– Jag tänkte så nästan tjugo hektar höstvete, men det kom så mycket regn i september att det inte gick. Det höstvete vi sådde så sådde vi halvt med våld. Men det vi sått i våras har torkat bort, säger Ekström och syftar på vårvete, havre och lite korn.
Bedrövlig vårsådd
Han kliver ut bland vårvetet som, i början av augusti, knappt når honom till knäna.
– Man har sett såningsraderna hela sommaren. Och det finns mycket ogräs då det inte finns någon värdväxt som täpper till. Det positiva är att det är lätt att plocka flyghavre!
Ekström sådde en del innan Valborg. Sedan kom mycket regn, och han säger att det verkar som det inte bestockat sig ordentlig. Så följde torkan vid midsommar.
– Skulle trettio procent av regnen som kom senare ha kommit tre veckor tidigare hade det varit mycket bättre. Vårsådden ger nog mager skörd. Här finns ställen med fuktigare jord, gammal sjöbotten, där läget är bättre. Men medelskörden blir ändå låg om det är borttorkat i andra ändan av skiftet.
Men, konstaterar Ekström rättframt: är det fint före och det blir en bra skörd så är det trevligt att vara ute och jobba, men är skörden usel och det bara regnar så är det lika så bra att det inte är så mycket jobb.
– Man får ändå aldrig ett bra pris för en stor skörd. Se på rågpriset för ett år sedan. Det är skamligt låga priser goda skördeår, och inte brukar det synas i lägre brödpriser i affären. Jag tycker vi borde kunna få en reserv de goda åren, men vi lever ur hand i mun. I fall coronaepidemin har någon ”fördel” är det kanske att den lokala livsmedelsproduktionen får ett uppsving, men det är inte sagt att primärproducenterna har nytta av det.
Säsongens ljusglimt för Ekström är att det blev ”bra jordgubbsföre”. Han odlar jordgubbar på två hektar, med lokala ungdomar som plockare.
– Första halvan av bärsäsongen var det innerligt hett, sedan blev det kallt. Men det var ändå bättre än hettan. Det våta vädret räddade säsongen, för annars hade det blivit väldigt små bär.
En del jordgubbar odlar Ekström i växthus, och de som skördades där före midsommar gick bra åt. Folk satt väl ute och mumsade på aftnarna när det var fint väder, konstaterar han, och den fina prisnivån höll i sig hela säsongen.
Tuggummi på Kimitoön
Kenneth Ginman i Rosendal på Kimitoön odlar höst- och vårvete, maltkorn och proteinväxter, främst ärter. Han har en liknande upplevelse av säsongen.
– Det ser väl medelmåttigt ut. Säsongen har lidit av tvära kast mellan torka och väta.
I synnerhet en del av ärtodlingarna ser mycket dåliga ut, säger Ginman.
– De led av väta i början av växtsäsongen. Det är ett frågetecken om det alls blir något av dem. En del av vårvetet är ställvis dåligt, medan andra delar är hyggliga.
Ser höstvetet bättre ut?
– Jo, det är över förväntningarna. Det ser riktigt hyfsat ut. Men det var ju utmanande att alls få någon höstsäd sådd. Tanken var att så 40–50 hektar, men det blev tio!
Nu, i början av augusti, gissar Ginman att det blir en ganska normal start på skörden, under andra halvan av augusti. Troligen börjar han med ärter och höstvete.
Kenneth Ginman konstaterar att så är läget hos honom, men att det kan vara annorlunda en kilometer därifrån på ön. Så mycket beror på jordarten och tidpunkten man råkade vara ute och göra någon åtgärd på åkrarna.
– De som odlar oljeväxter i närheten har haft stora besvär med ohyra och väta, och en del har dessutom tvingats så om. Efter den långa höst vi hade i stället för vinter har odlingsförhållandena varit besvärliga, och i synnerhet de styvare lermarkerna har inte varit sig själva i år. Ner till såningsdjupet var det normala förhållanden, men längre ner var det som tuggummi.
Ginman säger att han också drabbats av detta, och att det är svårt att säga efteråt om man kunde gjort något annorlunda, till exempel väntat längre.
– I synnerhet vändtegarna har tagit stryk. De blev för hårt packade. Kanske den del som var höstplöjd, och var ämnad för höstsäd, tog mest stryk. Det som var i stubb eller som det inte gjorts något åt har klarat sig bättre.
Och efter regnen kom hård värme så att det blev skorpbildning.
– Så det var skorpbrytning och hela faderullan på en gång, konstaterar Kenneth Ginman om den mycket utmanande säsongen.