Vår gruvlagstiftning ser åter ut att vara aktuell. Den är rätt så viktig för markägarna, i och med att den som har inmutningsplaner också har ganska långtgående rättigheter, till och med på andras marker.
Frågan var bland annat aktuell för ett drygt decennium sedan då det franska bolaget Cogema, dotterbolag i Arevakoncernen, ville leta efter uran på finländsk mark. Om bolaget då hade fått sin vilja igenom hade en del bönder, däribland nyländska SLC-medlemmar, drabbats. Planerna skulle bland annat ha minskat på gångbar odlingsmark.
Senare har lagstiftningen ändrats, det var 2011, men fortfarande är markägarens suveräna rätt att disponera över sin mark stympad, när det gäller gruvdrift.
Det har länge varit en allmän uppfattning att gruvbolagen kommer undan för lindrigt med förpliktelser, till exempel när det gäller ansvaret för miljön. Det bekräftas också åtminstone delvis i en färsk utredning sammanställd av juris doktor Pekka Vihervuori. En av slutsatserna var att ersättningarna för eftervården borde vara högre.
Kommunernas ställning är också för svag när det gäller gruvdriften. I praktiken verkar det mycket långt som om det kommunala planläggningsmonopolet satts ur spel när det blir frågan om gruvdrift.
Nu finns det inskrivet i vårt färska regeringsprogram att gruvlagstiftningen ska revideras. Att stärka kommunernas ställning är en av de målsättningar som ligger bakom skrivningen.
Regeringen vill också överföra gruvorna till skatteklass I för el och vill dessutom slopa energiskatteåterbäringen för gruvdriften.
Dessutom vill regeringen utreda möjligheten att införa en separat gruvskatt på utvinningen av råmaterial, ”så att samhället ska få en skälig ersättning”, som det heter. Därutöver vill regeringen även utreda möjligheten att beskatta vinsten på försäljning av gruvrättigheter i Finland, också när rättigheterna ägs av utländska bolag.
Beredningen av en eventuell gruvskatt lär dock bli så omfattande, att ett förverkligande troligtvis tar flera år.
Regeringen har vidare kommit fram till att kommunerna måste ha rätt att besluta i planläggningen om gruvdrift på sitt område.
Minst lika viktigt är att ställningen för markägarna ska förbättras och att de ska få större rätt till information.
Ännu en viktig poäng i regeringsprogrammet är att samordningen av tillstånd att idka gruvdrift och miljötillstånd ska förbättras och att miljökonsekvenserna av planerade gruvor ska beaktas så tidigt som möjligt. Just i det sammanhanget ska större uppmärksamhet fästas vid eventuell uranhalt i malm.
Till saken hör att ett medborgarinitiativ, där man kräver skärpningar av gruvlagen nyligen har lyckats samla rejält över 50.000 namnteckningar och det ska därför behandlas i riksdagen. Frågan är hur långt riksdagen kommer till mötes. Hittills har riksdagen när det gäller medborgarinitiativ varit mån om sitt oberoende och om att fatta beslut utgående från egna överväganden. Så ska det också vara i en representativ demokrati.
Det betyder inte att man ska bagatellisera medborgarinitiativ. Många av de negativa följder som gruvindustrin haft i vårt land är bland bakgrundsfaktorerna till det nu aktuella initiativet. Det gäller inte minst Talvivaaragruvan, alltså Terrafame, i Sotkamo.
Vi kan emellertid inte heller se bort från behovet av mineraler. Det är inte rätt att ensidigt minska eller avsluta gruvverksamheten på hemmaplan och i stället importera varan från annat håll om vi har egna reserver. Det är att flytta förtjänsten men också riskerna och de negativa konsekvenserna för miljön någon annanstans. Det samma gäller i övrigt deponeringen av avfall.
På tal om just Talvivaara så väntas efterfrågan på litium, kobolt och nickel i tillverkningen av batterier och ackumulatorer komma gruvan tillgodo. När det gäller litium är i övrigt också Karleby och Kaustby bland aktuella områden.
Kommentarerna från gruvindustrin om de påtänkta skärpningarna och om medborgarinitiativet är inte helt oväntat att flera dagbrott skulle stänga om exempelvis en gruvskatt införs – vilket alltså knappast sker inom kort om överhuvudtaget.
Industrin påminner också i varnande ton, bland annat i Hufvudstadsbladet om att de gruvor som är i drift i dag är grundade, innan den nuvarande gruvlagen från 2011 trädde i kraft. Det oaktat så pågår letandet efter råvara för fullt i stora delar av landet, bland annat i just Karleby och Kaustby.
Här kommer emellertid också in i bilden att vi har en utvinningspotential i de förnybara resurserna som finns i skog och mark. Gruvindustrins representanter påpekar faktiskt själva att branschen inte är särskilt stor. Men då borde också jord- och skogsbruket få en rättmätig plats i prioriteringen av våra naturresurser. Räknat i ekonomiskt värde torde jord- och skogsbruket stå för mer än fem gånger så mycket som gruvindustrin, och då täcker siffran den process som pågår tills virket är levererat vid fabrikerna.
Räknar man med indirekta tjänster sysselsätter gruvindustrin omkring 13.000 personer. Det kan jämföras med jordbruket som sysselsätter fler än 70.000 personer och skogsbruket som sysselsätter cirka 24.000 personer.
Det är emellertid inte avsikten att ställa till med konfrontation så länge jord- och skogsbruksidkarnas rättigheter inte är under akut hot, vilket faktiskt var fallet med Cogemas planer i tiderna. En uppfattning höll nämligen på att breda ut sig om gruvorna som stora producenter av värde och som sysselsättare, medan man negligerade betydelsen av det jord- och skogsbruk som hade tvingats sluta, om planerna blivit verklighet.
Det måste och ska dock vara möjligt att nå en lagstiftning i samförstånd där lönsamheten men också miljön, allmänna rättsstatsprinciper och samhällets bästa respekteras och vårdas.