Då det gäller klimatförändringarna och sättet att försöka minska utsläppen av växthusgaser finns det förstås många olika synvinklar och tankesätt. Det som de flesta är eniga om – möjligen undantaget vissa oljeproducerande länder och konservativ fossilbaserad energiindustri – så gäller det att minska användningen av fossila bränslen. Men sedan börjar tankebanorna dela på sig. Klart är att användningen av förnyelsebar energi måste fås upp om den fossila energianvändningen går ner, annars blir det väldigt hårt för mänskligheten på denna planet. Detta även om nya energismarta lösningar hela tiden minskar behovet av energi.
Frågan är sedan vad beslutsfattarna egentligen anser vara förnyelsebar energi då regelverken skall skrivas ihop. I EU:s långa korridorer verkar biomassan ha glömts bort i någon skrubb – se bara på diskussionen kring LULUFC-förordningen där begreppet förnyelsebart inte längre har något att göra med den reella världen. Istället resonerar man kring om fossil naturgas är grön energi eller inte.
Den stora tudelningen handlar egentligen om huruvida man inser att människan bör samverka med naturen och på ett bärkraftigt sätt utnyttja den – vara en naturbrukare. Eller om man anser att människan kan ställa sig utanför denna samverkan och skapa en egen teknokratisk miljö där vi själva kan försörja oss, medan naturen får vara där utanför och sköta sig själv. Men så fungerar det inte. Allt vi gör påverkar naturen i högsta grad och i stället för att försöka göra viktiga naturresurser till reservat – såsom de nordiska skogarna enligt EU:s nuvarande politiska inriktning – så borde vi se till att bruka dem på ett hållbart sätt.
Det speciella med skog är nämligen att den kan gynna klimatet på två sätt. Dels genom att fungera som kolsänka och binda utsläpp från andra källor, dels som substitut för fossila bränslen och klimatbelastande byggmaterial som cement. Det synsätt som nu körs fram både i Bryssel och av en del politiker i Finland tror att det enda sättet att öka skogarnas klimatnytta är att stoppa avverkningen. Men då lämnar substitutionsdelen bort.
Den teknokratiska synen på utmaningarna lyfter ofta fram lösningar som CCS, det vill säga att lagra koldioxid i berggrunden. Metoden är tekniskt möjlig, men både dyr och energikrävande. Dessutom vet ingen hur länge koldioxiden hålls nere i marken. Så gör inte heller det CCS-lagrade kolet direkt någon nytta. Jämför med träbyggnader byggda med virke från en aktivt skött skog där trävirket ersätter betong och ger ett hus att bo i, samtidigt som det fungerar som kollager.
Ett annat exempel på den teknokratiska övertron är livsmedel som skall tillverkas i laboratorier. Ta Solein, ett laboratorieprotein som utvecklats av ett finskt företag som påstår sig använda enbart luft, vatten och el i tillverkningsprocessen. Det som bolaget inte säger i marknadsföringen är att ammoniak också behövs, som i dagens läge tillverkas av naturgas. Det finns kolneutral ammoniak på kommande, men den kunde hellre användas som gödselråvara eller fartygsbränsle. Slutprodukten, ett vitt proteinpulver, är en bulkvara som närmast konkurrerar med vasslepulver.
Grunden för allt liv på jorden är fotosyntesen, naturens egna fantastiska process som vi människor tämjt för att producera mat på våra åkrar. Vi får också tacka fotosyntesen för tillväxten i våra skogar. Då det gäller arbetet mot klimatförändringen borde vi visa lite större uppskattning för just denna process. Det gäller att utnyttja de verktyg som finns.