Särskilt på Kimitoön, men också på SLC Åbolands övriga områden, debatteras hjortdjursbeståndets storlek och viltskadorna. Speciellt antalet vitsvanshjortar upplevs för stort. Fyra åbolänningar berättar sin syn på hjortdjursfrågan.
I våras skickade SLC Åboland en e-postförfrågan om hjortdjurstammen, alltså älgar, hjortar och rådjur, till 238 av sina markägande medlemmar. 105 svarade, 44 procent av de tillfrågade. De flesta har både åkermark och skog.
I enkäten är Åboland indelat i Kimitoön, ”gamla” Pargas före kommunsammanslagningen 2009, och västra Åboland (Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö). Samma områden bildar jaktvårdsföreningarna Kimitoöns jaktvårdsförening, Pargas jaktvårdsförening och Åbolands skärgårds jaktvårdsförening, som tillsammans med sexton andra jaktvårdsföreningar verkar inom Egentliga-Finlands viltcentral.
Inom de här nämnda tre föreningarna verkar sammanlagt cirka fyrtio jaktlag, av vilka en del är organiserade som föreningar och andra som mera informella sammanslutningar. Av de som svarade på enkäten var 43 procent på Kimitoön, 48 procent i Pargas och 59 procent i västra Åboland jägare.
Nio av tio markägare på Kimitoön angav att de har haft hjortdjursskador på sin åker och/eller i sin skog de senaste två åren. I västra Åboland något färre, 75 procent, och i Pargas 36 procent.
På frågan om stammarnas storlek ansåg en klar majoritet på alla tre områden att det finns för mycket vitsvanshjortar och rådjur: 75 procent på Kimitoön, 68 procent i Pargas och 79 procent i västra Åboland. Ingen i Pargas ville ha flera hjortar och rådjur, men både i västra Åboland och på Kimitoön ville fem procent ha flera av dem.
Älgstammen ansågs vara i bättre balans. Endast på Kimitoön ville majoriteten, 62 procent, ha en mindre älgstam, medan övriga här ansåg att stammen var lämpligt stor. I Pargas tyckte 76 procent att älgstammen var passligt stor, åtta procent att den är för stor och sexton procent ville ha flera älgar. I västra Åboland ville 34 procent att älgstammen blir större, medan 64 procent ansåg att den är lämpligt stor och två procent att det finns för mycket älgar.
ANDREAS ÖLANDER
Jordbrukare, jägare, markägarrepresentant i Kimitoöns jaktvårdsförenings styrelse Västanfjärd, Kimitoön
Om vitsvanshjorten
– Vi har haft samma problem med hjortarna i tio år och nu är vi i blåsten. Vitsvanshjorten passar jäkligt bra i våra marker, de som importerade den på 1930-talet förstod kanske inte riktigt vad de gjorde. Det positiva är att vitsvanshjorten berikar jakten, den är ett mycket jaktbart byte trofémässigt, då den inte finns i andra länder i Europa. Samtidigt handlar det om en balansgång mellan jägarnas, markägarnas och det övriga samhällets intressen. Jag anser att man alltid borde utgå från markägarnas önskemål. Markägarfrågan är central och det är också med markägarna jaktlagen skriver kontrakten.
– Också som jägare känner jag att taket börja komma emot när det gäller vitsvanshjortarna. Vi börjar tala om en heltidsverksamhet när det är så många djur som ska skjutas – och vart ska vi göra av med köttet? Ingen äter upp sådana mängder själv och ska jägarna sälja köttet till en konsument innebär det mycket extra arbete.
Om jaktkulturen
– På Kimitoön är vi 27 jaktlag och åtminstone fyra av dessa bedriver kommersiell jakt. Det betyder att det är många viljor och intressen som spelar in. Interna stridigheter på en så här liten ort gör inte gott för någon, det finns ju ett liv utanför jakten också, så vi borde kunna slå fast en gemensam linje för jakten som alla jaktlag följer. Vi delar på samma djur, de bryr sig inte om de gränser vi människor drar upp. Om ett jaktlag inte tar sitt ansvar och skjuter det man har licens på drabbar det grannarna. Vi har 902 licenser på vitsvanshjort i år, av vilka 159 är avverkade.
– Jag tror att jaktkulturen håller på att förändras. Vi har flera små jaktlag som lider av att de har för få jägare. Det beror till en del på att gamla medlemmar faller bort och nya inte kommer med. Många yngre som flyttar bort från Kimitoön kunde vara jaktintresserade men har inte möjlighet att delta lika aktivt som jaktlagets stadgar kräver, här skulle det kanske behövas litet nytänkande. Ett ökat samarbete mellan jaktlagen skulle också vara bra.
Om älgstammen
– Älgstammen ser jag inte som ett problem. Vi har haft en vinterstam på cirka 400 älgar på Kimitoön i årtionden. Men Viltcentralen beviljade i år endast 180 licenser på älg fast vi ansökte om 230, så de beaktade inte alls vår vilträkning. Vi har överklagat beslutet till förvaltningsdomstolen och hoppas på ett snabbt beslut därifrån. För rådjurens del ser jag inte heller någon alarmerande ökning, men de har börjat söka sig in i tätorterna och trädgårdarna där.
THOMAS LINDROTH
Jordbrukare, medlem i SLC Åbolands produktionsutskott
Kimito, Kimitoön
Om viltskador
– I fjol våras käkade vitsvanshjortarna upp höstrapsen. Det var sju stycken som gick i rad och drog upp planta för planta på tre hektar, av vilket en hektar blev totalt förstörd. Både i år och i fjol har de ätit av rågen. En gång var de så mätta att de bara låg kvar på rågåkern, följande dag fortsatte de äta. Det är två grupper med hjortar som kommer från var sitt håll. Även om jag fått skördeskadeersättning är det till exempel bara en femtedel av vad jag hade fått för rapsskörden. Dessutom har jag en två hektar stor, fem år gammal planteringsyta där det antagligen är älgar som gjort skada, åttio procent av trädtopparna är dubbla.
– Jag ser nog hjortarna som det verkliga problemet, antalet har exploderat så totalt på Kimitoön att det inte är hållbart längre. Jag vet att det finns de som vill ordna kommersiell jakt, men det är inte okej att ordna några jakter per år om man samtidigt vill utfodra djuren och ha flera av dem – då ska jakten ordnas så att stammen är på en hållbar nivå och inte så det bildas stora flockar på 15-20 hjortar på ett ställe. Också skadeersättningssystemet kunde utvecklas. Till exempel i Polen betalar kommersiella jaktföretag ersättning åt närbelägna markägare för de skador som viltet förorsakar.
Om jakten
– Inom jaktlagen tycker jag man kunde tänka om. Sådana som inte ägde mark men önskade jaga har inte fått komma med, nu är situationen den att det är litet brist på jägare i en del lag och mycket vilt. Målsättningen kunde vara att man är så många att ingen jägare behöver stå i skogen tio veckor i rad, då skulle bördan bli mindre.
– Inte ska vi ha bort hjorten, jag tycker den redan hör hit i Finland och har kommit för att stanna – vi ska lära oss att leva med den. Men nivån kunde vara den samma som för 5-6 år sedan, då var det till exempel ovanligt att någon hade en vitsvanshjort i trädgården. Och så får man komma ihåg att de som förespråkar hjorten ska också godkänna vargen, de går hand i hand.
Om regelverken
– Jag tror att många skulle betala för att få hjortkött, men myndigheterna har gjort det väldigt svårt för jaktlagen att sälja köttet. Här kunde man på myndighetshåll tänka om och möjliggöra att köttet kan säljas enklare. Att ta hand om viltköttet kunde också ge ny business lokalt.
– Ur ett samhällsperspektiv skulle det vara väldigt mycket billigare att ändra på föreskrifterna så, att flera kan vara med och jaga och det blir lättare att sälja köttet, i stället för att betala dyra skadeersättningar, försäkringsersättningar och annat som den för stora viltstammen medför. Situationen är skapad av oss själva och vi har alla möjligheter att förebygga kommande problem tillsammans, i stället för att tänka på vem, varför, vill inte, kan inte.
MICKEL NYSTRÖM
Jordbrukare, jägare, verksamhetsledare för Åbolands skärgårds jaktvårdsförening, medlem i Egentliga Finlands viltråd, I:a vice ordförande i SLC Åbolands styrelse
Korpo
Om hjortdjursstammen
– Vi har ett problem med en för stark hjortstam. Hjortstammen är inte okontrollerbar, det finns bara väldigt mycket vitsvanshjortar just nu. Vi lyckades ju minska den stora älgstammen på 1990-talet. Det var ett utdraget projekt som krävde mycket, speciellt på de mindre holmarna. Det är viktigt att minska hjortstammen på rätt sätt så vi får en stam med mindre produktivitet men behåller kvaliteten. Det innebär att vi ska ha en stam med ungefär lika många bockar och hindar. Jakten ska styras in på kalvarna och vi ska glömma det gamla tankesättet att man inte ska skjuta hindar, vi ska gå hårt åt hondjuren för att få bort både hinden och nästa års produktion på samma gång.
– Det har skjutits mycket älgtjurar, och det sneddrivna han-hondjursförhållandet har lett till att vi börjar se mycket små, underviktiga kalvar. Då det inte finns tillräckligt med tjurar i förhållande till kor, blir en del kor betäckta först i andra eller tredje brunsten. De här senare födda kalvarna har sämre förutsättningar att klara vintern och når inte samma vikt som vuxna som de tidigare födda kalvarna, vilket leder till att stammens kvalitet blir sämre.
– I dagsläget är det svårt att beräkna hjort- och rådjursstammarna. Viltcentralen håller på att utveckla nya metoder för att följa upp viltstammarna. Med hjälp av jägarnas viltkameror följer man under en längre tid med viltet och tolkar med censorer vilka individer som rör sig var. Metoden utprovas som bäst i trakterna vid Urjala och Loimaa.
– Som markägare ser jag viltet som en resurs, men har man specialodling är det svårt att förena med en tät viltstam. Särskilt vildsvinen kan vara en katastrof, det första viltsvinet sågs här i Korpo den här veckan. Här kunde viltstängsel vara en bra lösning, liksom att tänka på ersättningsfrågorna.
– Jag tycker det är ett misstag att se på Finland som en helhet när det gäller viltet, att det ska vara lika på alla håll. I stället borde man utgå regionalt och dela upp områdena enligt biotop – Korpo ska inte likställas med Kuusamo. Skärgårdsjakten är ganska unik, redan med tanke på fortskaffningsmedlen.
Om jakt
– Jakten håller på att förändras, samhället blir mera urbaniserat och antalet markägande jägare sjunker samtidigt som naturintresset ökar. Det är ändå inte alldeles enkelt att ta in gästjägare i jaktlagen eller driva kommersiell jakt. I jaktlagen känner man varandra, vet de andras kunskapsnivå och har byggt upp ett samspel som fungerar. Det kan kännas riskabelt att ta en obekant människa med bössa i handen med på jakten. Det är alltid den som ordnar jakten som har ansvaret och man får vara beredd på att styra upp en eventuell skadeskjutning. Hjort skjuts med kula, vilket ställer krav på den som ordnar jakten och känner till markerna att förklara till exempel vartåt man får skjuta.
– Avsättningen på köttet är en annan fråga. Jaktlaget kan ganska enkelt sälja stekar, men till exempel för att sälja köttfärs, vilket 30-40 procent av köttet passar till, krävs att slakteriet är godkänt, det kräver till exempel vattenprov om slakteriet inte har kommunalt vatten och en vilthygienkurs.
– Borde man släppa jakten på vitsvanshjort fri, som med rådjuren? Vem skulle i så fall vara ersättningsskyldig – en del av licensavgifterna går till att betala ersättningar för skador i skog och åkermark? Vid fri jakt skulle vi inte heller ha möjlighet att styra avskjutningen. Rådjursstammen har inte minskat nämnvärt, trots fri jakt.
– Jag är jägare i fjärde generationen. Jakten ska bygga på en viss etik, det handlar om levande djur. Det är enkelt för en som inte jagar att säga att ”gå å skjut dem”, men jakt ställer krav på skytten och hela jaktarrangemanget. Det är inte lätt att skjuta springande djur på svåra ställen. Själv har jag inför säsongens älgjakt skjutit över 400 skott på banan.
ANDREAS JOHANSSON
Mjölkproducent, jägare, styrelsemedlem i SLC Åboland
Heisala, Pargas
Om hjortdjursstammen
– Det är ju en definitionsfråga vad som är ett problem, jag skulle kanske se det här som en utmaning. Hjortstammen har växt sig för stor. Vi jägare har inte riktigt klarat av att förutse hur snabbt den växer och inte heller uppfyllt jaktkvoten på flera år. Rådjur och älg är i bättre balans, även om rådjuren har blivit ett problem på vissa öar och på villaområden i Pargas centrum.
Om jakt
– Jag tror att jakten på vitsvanshjort lidit av att vi varit kvar i gamla traditioner. Jakten på hösten har inletts med älgjakt, sedan har vi funderat på hjortarna och då har det varit för många hjortar att skjuta innan jakttiden tar slut. Kanske man borde ändra på tillvägagångssättet och börja med hjortjakten tidigare och också ta reda på möjligheterna att sälja hjortköttet åt någon som vidareförädlar det så man får avsättning på köttet.
– Att sälja jakt kan vara en idé nu när det finns många hjortar, bara man är noggrann med att pengar från privatpersoner som använder jaktlagets mark går till jaktlaget. I mitt jaktlag har vi sålt jakt på rådjur i liten skala nu och då. De mycket moderata summorna har vi använt till exempel till att utrusta jaktlagets slakteri. Om den gästande jägaren får behålla bytet blir man ju samtidigt av med köttet.
– Inom jaktlagen kunde vi diskutera hur man administrerar jakten och tänka om litet. När det gäller hjortjakt kunde man i stället för att samla ihop ett större gäng komma överens att det är helt okej om en enstaka jägare går på ”kytis” en kväll. Vi kunde också bli bättre på att diskutera och samarbeta mera med andra jaktlag. Det vore bra om vi var litet självkritiska och kom bort från gamla vanor, med målet att effektivera jakten.
Om samhällsansvar
– Själv har jag inte haft stora hjortdjursskador. Det har hänt att vi fått foderbalar förstörda, för två år sedan på hösten förstördes 20-30 balar, antagligen av hjortar. Ibland springer viltet igenom stängslena och äter på vallarna. Men ”enough is enough” helt enkelt, vi är alla en del av det samhälle vi bor i och jag anser att vi som jagar har en viss skyldighet att hålla viltstammarna på en allmänt accepterad nivå. Jag tror vi kan uppfylla jaktkvoterna till exempel genom ökat samarbete.