Csaba Jansik har utrett böndernas organisering i andelslag och spannmålsexporten i Frankrike, Storbritannien och Estland. Finns här lärdomar att ta tillvara för de finländska bönderna och vår egen spannmålssektor? Landsbygdens Folk slog sig ner med Jansik för att få koll på läget.
Under de senaste åren har Csaba Jansik blivit ett bekant namn för de som följer med spannmålssektorn och det utvecklingsarbete som producentorganisationerna sysslar med. Jansik, till vardags forskare vid Luke, har fungerat som utredare i ett flertal sammanhang oavsett om det gäller andelslagsverksamhet, spannmålsexport eller något annat. Ofta har hans arbete haft en tydlig internationell prägel och i det senaste exemplet handlar det om en konkret jämförande studie mellan Frankrike, Storbritannien och Estland.
– Tre länder som har spannmålsexport och ett system med centraliserad lagring av spannmål. Hur man utfört det ser aningen annorlunda ut och bakgrunden skiljer sig också, säger han.
Frankrike är EU:s största spannmålsexportör och en tredjedel av landets produktion går på export. Landet har långa traditioner gällande spanmålsexport och utvecklade andelslagsverksamheten tillsammans med intressebevakningen redan från och med 1930-talet. Man har organiserat sig specifikt i varje produktionsgren och den nationella lagstiftningen inom området härstammar från 1936.
– Traditionerna gällande att organisera sig är långa i Frankrike och det här är en del av odlarnas vardag. I dag går landets spannmålssektor i två riktningar, dels mot spannmålslager och export, dels mot förädling. Exporten sköts av Farm Export Cereals och AGPB Cereals. Man uppbär en tonbaserad avgift för marknadsföring och utveckling.
Britterna tog vara på det färska EU-medlemskapet
I Storbritannien uppstod de första andelslagen redan på 1860-talet och de blev verkligt allmänna på 1900-talet. En stor del av den lagringskapacitet som används i dag härstammar ändå från 1970- och 1980-talen. I samband med EU-inträdet 1973 lyckades Storbritannien förhandla till sig EU-finansierade stöd för att bygga spannmålslager. Som bäst låg stöden på 50-60 procent. I landet fanns vid det här skedet ett verkligt behov för fungerande centrallager.
– Storbritannien utnyttjade EU-inträdet väldigt skickligt för att kunna bygga om en landsomfattande infrastruktur för lagring av spannmål, säger Jansik.
Det intressanta med spannmålsexporten i Storbritannien i dag är att man av odlarna, via British Cereal Export och AHDB, uppbär en tonbaserad avgift för att utveckla och marknadsföra exporten. Med avgiften finansierar man marknadsföringsarbete såväl hemma som utomlands, ordnar olika bakningsseminarier och upprätthåller en kvalitetsklassificering för vete. Klassificeringen innefattar skapande av varumärket och dess användning i exportfrämjande syfte. Noteras kan att tyngdpunkten i det brittiska exportfrämjande arbetet just håller på att förflyttas från vete till korn.
– Britterna har både en hemmamarknad med ett bra drag och en betydande export. På grund av Brexit förväntar man sig att den inhemska användningen ökar på bekostnad av exporten, konstaterar han.
Från Sovjets kolchoser till modern exportör
I vårt södra grannland Estland har man i praktiken byggt upp dagens system sedan Estland återfick sin självständighet i början av 1990-talet. Några år tog det att komma i gång men sedan mitten av 1990-talet har de estniska bönderna ökat sin egen lagringskapacitet och på 2010-talet började de organisera sig i andelslag.
– Ett arv de har kvar från Sovjettiden är förstås gårdsstrukturen från de sovjetiska kolchosernas och sovchosernas dagar. Gårdarna är alltså förhållandevis stora och har fortsatt att växa under 2000-talet, säger Jansik.
Till exempel odlarandelslaget Kevili omfattar fjorton procent av Estlands odlingsareal. Med enbart 180 gårdar kommer man upp till 84 000 hektar. Under EU-tiden har Estland (medlem från och med 2004) ökat sin lagringskapacitet ytterligare med hjälp av EU-finansierade investeringsstöd på 15 procent.
– Estland kännetecknas i dag av ett väldigt yrkesmässigt kunnande inom spannmålsexporten.
I dag kan man också konstatera att Estland, och även Ryssland, på en kort tid gått från att vara spannmålsimportör till att vara exportör.
Avslutningsvis konstaterar Jansik att Finland inte kan följa något av de här länderna fullt ut. Vi har inte en sådan gårdsstruktur som de har, vi har en lång tradition med lagring på gårdarna och investeringskostnaderna för att bygga upp en infrastruktur för lagring och hantering är alltför höga. Här finns ändå viktiga lärdomar menar han.
– Vi kunde bygga en lättare lager i hamnarna, i uttryckligt exportfrämjande syfte. Gårdar med den här viljan kunde gå samman och samtidigt också hålla nere investeringskostnaderna för lagringen. I synnerhet när det lagren ska förnyas eller det behövs mer lager. Dessutom är det här med den brittiska marknadsföringsavgiften (motsvarande avgift tillämpas också i Frankrike) definitivt värt att följa upp. Eller egentligen är det någonting som vi måste följa upp, i synnerhet om allt fler länder går in för det systemet. Annars får de en konkurrensfördel gentemot oss, säger Jansik.
Läs även:
Vilken är den rätta vägen framåt då det gäller spannmålsexport?