Opinion

Ledaren: Fortfarande en mycket stark hjortstam i sydvästra Finland

Vi har under den senaste månaden fått två viktiga rapporter om den finländska vitsvanshjortstammen. Den första kom för en knapp månad sedan från Finlands viltcentral och gäller bytesmängderna den gångna jaktsäsongen, den andra för en dryg vecka sedan från Naturresursinstitutet Luke och gäller stammens storlek och utbredning.

Rapporten om bytesmängder berättar att man fällt 60.500 vitsvanshjortar under senaste jaktsäsong, vilket var femton procent mer än föregående år. Av de fällda hjortarna var 51 procent kalvar, och av de fullvuxna byteshjortarna var 52 procent hindar. Ungefär 77 procent av de beviljade licenserna användes. Stammen är starkt koncentrerad till de sydvästra delarna av landet och flest hjortar fälldes följaktligen i Egentliga Finland. Det finns ändå en stark stam också i Nyland, Tavastland, Birkaland och Tavastland.

Lukes rapport om stammens storlek och utbredning berättar att stammens nationella tillväxt avstannat och minskat med 2,5 procent sedan i fjol. Det här är goda nyheter med tanke på att tillväxten, i varje fall i en del regioner och orter, varit rent ut sagt explosiv under de senaste åren.

Vill man nå resultat med jakten ska den vara selektiv och uttryckligen selektiv på rätt sätt. Nu är vi vid en punkt där det finns det nu möjlighet att tänka i banor kring hur en god och balanserad stamförvaltning ska bedrivas. Man bör ändå komma ihåg att det är ett långsiktigt arbete.

I Finland har jakten traditionellt haft en bred folklig förankring. Den här strukturen lever kvar och på nationell nivå bygger viltvården fortfarande långt på ett beundransvärt frivilligarbete. I jaktlagen har det också historiskt sett funnits ett större engagemang för älgen än för vitsvanshjorten vilket delvis möjliggjort hjortstammens snabba tillväxt.

Den finländska vitsvanshjortstammen härstammar från Minnesota i USA och planterades in här 1934 på initiativ av finländska migranter. Minnesotafinländarna ville ge sitt gamla hemland ett nytt vilt i gåva. De första fyra åren hölls hjortarna i en inhägnad men efter en rymning 1938 beslöt man att låta dem vara i det fria. 1948 gjordes ett nytt inplanteringsförsök, men det är oklart om de hjortarna överlevde följande vinter. I dag skulle man knappast se med blida ögon på inplantering av ett främmande klövvilt här, men på 1930- och 1940-talen var inställningen en annan.

Också skogsbruket har sina utmaningar med vilt, men där är det ändå främst älgskador på unga tallbestånd som är det största bekymret. Det är inom jordbruket och trädgårdsodlingen som vitsvanshjorten ställer till med reell skada.

Odlare från Bromarf till Sideby, från Houtskär till Kyrkslätt och från Loimaa till Lovisa rapporterar kontinuerligt om skador. Hjorten går bland annat lös på frukt- och bärodlingar, potatisåkrar och skiften med oljeväxter.

De negativa ekonomiska effekterna har varit betydande, i synnerhet på lokal nivå. På gårdsnivå är det så illa att en del gårdar anpassar sin växtföljd och odlingsgrödor efter vitsvanshjorten. Markägare och jordbrukare borde ändå till syvende och sist aktivt delta i jaktlagens verksamhet för att kunna påverka.