Trycket ökar bland britterna för att få rätta till ett av de vanvettigaste politiska besluten som har fattats i Storbritannien i modern tid. Det handlar om folkomröstningen i juni 2016, då britterna med en knapp men ändå tillräckligt tydlig majoritet röstade för ett utträde ur EU, känd som ”brexit” i motsats till ”bremain” som skulle ha inneburit ett ja till att stanna kvar.
Resultatet var väl inte ens meningen, utan det var den dåvarande konservative brittiske premiärministern David Cameron, som spelade inrikespolitiskt spel med det brittiska EU-medlemskapet – redan under sin tid som oppositionsledare lovade han en folkomröstning om han skulle bilda regering efter följande val.
Han var mannen att ro hem ett bättre avtal, som skulle ge Storbritannien billigare medlemskap med fler fördelar. Nu var det britterna som stod i turen att plocka russinen ur unionens kaka. Folket skulle rösta för hans avtal och han skulle utgå som segrare och landsfader för ett antal år.
Sedan hände det som inte fick hända: En majoritet om än knapp av landets medborgare hade faktiskt tagit den bottenlösa propagandan kring det brittiska utträdet på allvar och detta med god draghjälp från högerpopulistiska självständighetspartiet UKIP.
Det var också många jordbrukare som var uppenbart trötta på besluten i Bryssel och röstade för brexit trots att EU-medlemskapet utgjort en garanti för jordbruksstöden.
Landets politiska elit hade lekt med elden.
När folkomröstningen var avgjord, skyndade sig de ”skyldiga”, inklusive Cameron och UKIP-ledaren Nigel Farage att försvinna från hemlandets politiska arena. I EU-parlamentet av alla ställen har Farage däremot hållits kvar.
Det skulle ligga nära till hands att säga att resultatet ser vi nu, men det stämmer inte ens det heller, utan det vi ser är bara början på ett scenario som visar på ett politiskt och ekonomiskt kaos. Annat än kaotiskt kan det knappast bli hur mycket eller lite avtal EU än gör upp med det stycke frustrerade och irrationella folkvälde som är kvar av det forna brittiska imperiet.
Det är britterna i gemen som står inför konsekvenserna och som drabbas, vilket allt fler tydligen börjar inse.
Sedan tidigare har det varit känt att det finns en opposition i det regerande konservativa torypartiet, som vill rösta om brexit ännu en gång. Den har inte blivit mindre i och med att premiärminister Theresa May har uppenbara svårigheter att uppnå förtroende för sina planer på hur brexit ska gå till: Många britter verkar ännu tro på att de kan äta kakan och ha den kvar, det vill säga dra nytta av frihandel och rörlighet inom unionen för sig själva utan att acceptera motsvarande förmåner för andra.
Det finns ett ännu hårdare tryck inom det stora socialdemokratiska oppositionspartiet Labour. Hufvudstadsbladet rapporterar om läget i den här veckans tidningar.
Hittills har Labours ledare, Jeremy Corbyn, vägrat lyssna på dem som krävt ny folkomröstning. Labours linje har varit krav på nyval och förhandlingar om en sorts tullunion med EU.
Nyligen lovade emellertid Corbyn att Labour kan kräva en ny folkomröstning om partimedlemmarna vill det. Vilket de alltså vill. En folkomröstning har enligt opinionsmätningarna långt över 80 procents stöd bland Labours medlemmar. Också de större fackförbunden lär vara för en ny omröstning, detta trots att diskussionen kring brexit till stora delar handlade om att produktion flyttas ut ur landet och att billig utländsk arbetskraft tar de jobb som finns.
Labour beslöt i alla fall på sin kongress den här veckan att godkänna en motion som i praktiken går ut på att ordna en ny folkomröstning om inte partiet kan trumfa igenom ett nyval, vilket det knappast kan.
Än så länge säger en stor del av sakkunskapen att en ny omröstning knappast verkar sannolikt. Den saken vet vi förhoppningsvis mer om redan nästa vecka efter det konservativa torypartiets kongress under veckoslutet. Där kommer åtminstone stämningarna inom partiet att pejlas.