Historien borde ha lärt oss att extremhögern aldrig kommit till makten utan mer eller mindre aningslös hjälp från mer moderata partier. De har till och med varit redo att offra en betydande del av sin värdegrund, i tron att det går att stävja extremister.
Med denna mörka historia i minnet är det en vansinnig tanke att just SFP överväger att agera stödparti åt en becksvart regering. Att partiet tänker delta i samma regering med det enda svekofobiska partiet i hela världen. Med ett parti som motsätter sig finlandssvenskarnas modersmål, identitet och kultur. Bland sannfinländarna finns till och med folk som tycker att finlandssvenskar inte ens är finländare.
SFP är det enda partiet i det nedre högra hörnet av den politiska kartan i Finland. Nu överväger partiet allvarligt att delta i en regering med ett högerextremt och två högerkonservativa partier; bara tre ur Samlingspartiets riksdagsgrupp tillhör med nöd och näppe partiets krympande liberala minoritet enligt svaren i Yles valkompass.
SFP riskerar sin image som landets enda högerliberala partiet. Sin image i den del av rutan som riskerar bli tom i Finland, den där det saknas flest riksdagskandidater.
Samtidigt förstör partiet sin möjlighet att växa.
I dagsläget finns det faktiskt bara saker att vinna för SFP. Just nu skulle det vara möjligt att visa att den finskspråkiga allmänhetens stereotypa tankesätt att partiet enbart är ett språkparti är fel. Nu skulle det ha varit läge för SFP att fånga upp de besvikna liberalerna i samlingspartiet, då de letar efter ett nytt parti.
Men SFP bestämde sig att sätta sin image som ett liberalt parti på spel, bestämde sig att vara med i konservativ- och extremhögergänget. Att vara en av dom.
SFP vet att det redan finns en splittring inom partiet; både den ekonomisk-politiska klyftan, och den konservativ-liberala klyftan. Ändå beslutar man att utsätta partiet för en så motsättningfull situation som Orpos regeringssondering innebär.
Svensk Ungdom motsätter sig samarbete med sannfinländarna, Kvinnoförbundet har många anhängare med samma vision som Eva Biaudet, sociala medier är fyllda av kommentarer från upprörda väljare och partimedlemmar.
I mars visade Magmas opinionsmätning att 24 procent av de svenskspråkiga männen kan tänka sig att dela makt med sannfinländarna, bland kvinnorna var det bara 8 procent. Kantars färska mätning visar att endast 8 procent av SFP-väljarna vill att partiet ska delta i en sådan regering.
Detta är, i det närmaste, ett suicidalt beteende.
Ändå går SFPs riksdagsgrupp till Ständerhuset. Vad är det som driver dem dit trots väljarnas motvilja?
Hanna Backända, Borgå
Nina Forssell, Helsingfors
Soffpolitiker
Svar till ”Hur i hela friden tänker SFP”
Hanna Backända och Nina Forssell undrar i en insändare i Landsbygdens folk hur SFP tänker. Vi har öppet redovisat för vår syn på det politiska läget, men låt mig göra ett försök till.
Det är förstås viktigt att börja med att konstatera att SFP agerar i enlighet med sina värderingar i alla sammanhang, och arbetar för att de värderingar vi står för också får konsekvenser för det politiska beslutsfattandet i Finland, och i slutändan för våra väljare. SFP är ett liberalt och borgerligt parti som jobbar på alla plan för ett stabilt, modernt Finland som värnar om individens frihet och allas lika värde.
Vi säger nej till hatprat och rasism. Vi vill motverka motsättningar och polarisering, och bygga samhället genom delaktighet och dialog. Vi arbetar för jämlikhet, omsorg och ekonomisk tillväxt. SFP står alltid upp för rätten till service på modersmålet och för det tvåspråkiga Finland.
Under riksdagsvalskampanjen fokuserade mycket av diskussionerna på vem som blir statsminister och på de största partiernas åsikter. Efter valet visade det sig ändå, precis som nästan alltid, att också mindre partier kan ha en stor roll i att påverka hurudan politik som förs under kommande period.
Valresultatet var klart och tydligt, Samlingspartiet blev det största partiet och Petteri Orpo utsågs till regeringssonderare. Svenska folkpartiet svarade på sonderarens frågor, precis som alla andra partier förutom Centern, gjorde. På basis av sonderingssvaren bjöd Petteri Orpo sedan in fyra partier till förhandlingar. SFP bjöds in, och börjar nu förhandla med de övriga partierna. En eventuell regeringsmedverkan avgörs när förhandlingsresultatet är klart.
SFP har lagt fram sina tröskelfrågor och dessa har också lyfts fram i media, men upprepar dem kort här: Finland ska vara en aktiv och trovärdig part i det internationella samarbetet. Finland följer och respekterar internationella avtal, grund- och mänskliga rättigheter och människovärdet. Finland fortsätter sin långvariga EU-politik som genom ett konstruktivt och aktivt samarbete strävar till att utveckla EU. Finland håller fast vid de klimatmål som finns fastställda i klimatlagen för år 2035. Finland är ett öppet och framåtblickande land. Regeringen främjar Finlands tvåspråkighet så att möjligheterna att också i praktiken leva och verka på finska och svenska förverkligas. Svenskans ställning i Finland får inte försämras genom lagstiftning, strukturella reformer eller på andra sätt.
En regering som för står för dessa saker är en regering som SFP kan medverka i. Arbetet med att få till stånd en sådan har i skrivande stund påbörjats i Ständerhuset.
SFP:s roll är inte att diktera vilka partier regeringssonderaren väljer att bjuda in. Vår roll är att i alla situationer arbeta för våra värderingar och i alla förhandlingar föra fram våra åsikter. Under årens lopp har SFP lyckats bra, vi är inte rädda för utmaningar och vi står redo att göra vårt yttersta också denna gång.
Fredrik Guseff
Partisekreterare, SFP