Mull förbättrar åkrarnas bördighet och innebär en sänka för kol. En högre mullhalt ger alltså högre skördar och motverkar samtidigt klimatförändringen. En minskning av mullhalten ökar däremot markens densitet och försämrar dess kapacitet att förse grödan med vatten och växtnäring. En lägre mullhalt innebär också att såbädden i mindre utsträckning förmår motstå slamning och erosion, med skorpbildning som följd.
I Markkarteringstjänstens ”Tolkning av markkarteringen vid åkerbruk” (2000) står att läsa: ”Den bästa mullhalten för mineraljordar är 15 %”. Enligt Reijo Heinonen (1983) ligger den optimala mullhalten i lerjordar på omkring 10 procent, i lätta jordar kring åtta procent.
Enligt Heinonen leder brukning enligt de då på växtodlingsgårdarna aktuella driftsformerna på sikt till mullhalter på sex, respektive tre procent (lerjord respektive grovkornig jord). Det är på denna nivå som mullhalterna i Åboland och Nyland befinner sig idag.
Det finns dock farhågor om att mullhalterna ytterligare sjunker, med lägre bördighet och sämre odlingssäkerhet som följd.
Mull byggs upp och bryts ner
Växterna binder koldioxid från luften (assimilation) och de har inget behov av det kol som mineraliseras i samband med det organiska materialets nedbrytning. Tvärtom avger växterna genom rötterna stora mängder energirika föreningar.
Den mängd kol som avsöndras i form av rotceller och utsöndringar motsvarar hälften av den mängd kol som återfinns i rotsystemet. Dessa kolföreningar föder mikroorganismer som i sin tur gagnar rottillväxten och växthälsan.
Mikroorganismerna använder kolföreningar som energikälla. En tillväxt av mikroorganismernas biomassa innebär en ökad uppbindning av kol, men också av kväve och andra växtnäringsämnen. Också nedbrytningen av växtrester, organiska gödselmedel och mull ombesörjs av mikroorganismer.
Nedbrytning av organiskt material innebär att växtnäringsämnen som kol, kväve, fosfor och svavel överförs från organisk bindning till mineralform. I den mån som de inte binds upp i mikrobbiomassa blir dessa näringsämnen tillgängliga för växten.
Både mikroorganismernas och växtrötternas livsyttringar innebär att koldioxid avgår genom andning. Samtidigt pågår en nybildning av mull där ombildade nedbrytningsprodukter som proteinliknande substanser, organiska syror, kolhydrater och fetter reagerar med lignin.
Uppbyggnaden av mull kan överstiga nedbrytningen av befintlig mull om en bördig jordmån ger upphov till en frodig växtlighet, och om den mikrobiella nedbrytningen av organiskt material hämmas av ett kyligt och fuktigt klimat.
Mullens kol/kväve-kvot
Mull består till omkring hälften av kol och innehåller fem procent kväve. Mängdförhållandet mellan det i mullen befintliga kolet och kvävet är 10/1 (Cmull/Nmull = 10). Vid nedbrytningen av organiskt material mineraliseras kol och kväve i samma takt.
Mineraliseringen av kol från mull kan således mätas i form av mobiliserat markkväve. Som följd av oxidation (syrsättning) bryts årligen 0,5-1 procent av mullförrådet ner (mineralisering). Därmed mobiliseras vid en mullhalt på fem procent årligen mellan 450-900 kg kol och 45-90 kg kväve per hektar.
Grödans försörjning med kväve från markens mullförråd innebär alltså samtidigt en omvandling av kol till koldioxid.
Korrelationerna mellan mullhalten och den årliga mobiliseringen av kol och kväve
En mullhalt på fem procent betyder (per hektar åker, markens volymvikt 1.400 kg/kubikmeter)
= 175 ton mull
= 90 ton kol
= 9.000 kg kväve
= 900 kg C och 90 kg kväve mineraliseras under ett år
= 45 kg kväve mobiliseras under odlingssäsongen från marken
Växterna och mikroorganismerna tävlar om upptagningen av mineralämnen. Detta märks i praktiken främst i anslutning till nedmyllningen av kolrika växtbiomassor (t.ex. äldre gräsvall, halm) eller strörika organiska gödselmedel (djupströbädd, hästgödsel).
För att kunna tillgodogöra sig så mycket av den tillförda energin (kol) som möjligt lägger mikroorganismerna beslag på allt det markkväve som de bara kan få tag i. Om de utförs på hösten ger de ovan nämnda åtgärderna samma effekt som en fånggröda. Istället för i växtbiomassa binds kvävet upp i mikrobbiomassa.
Om däremot en gröda ska etableras i nära anslutning till att marken har tillförts kolrikt organiskt material behöver grödans kvävebehov säkerställas genom tillförsel av ett kväverikt gödselmedel i en mängd, som säkerställer både mikroorganismernas och grödans behov.
De i mikroorganismernas biomassa bundna ämnen frigörs förr eller senare på nytt då mikroorganismer dör.
Mullhalterna minskar
Växtodling leder i regel till en minskning av mullhalten, jämfört med den ursprungliga jordmånen. Denna företeelse benämns med begreppet ”bortodling”.
”Bortodlingen” av mull inleds då det ursprungliga växtbeståndet avlägsnas och då marken dräneras. Odling av ettåriga grödor innebär en intensivare jordbearbetning och en kortare period av växttäcke, och därmed en kraftigare syrsättning av marken än odling av fleråriga grödor eller betesmark.
Omkring en procent av mullhalten mineraliseras årligen; vid en högre mullhalt förloras följaktligen en större mängd mull. Om målet är att bibehålla en hög mullhalt krävs en betydligt mer omfattande tillförsel av växtförna (rötter, skörderester) och organiska gödselmedel än vad som är nödvändigt då man godtar en lägre mullhaltsnivå.
Nedbrytningsintensiteten och därmed den hastighet med vilken bortodlingen sker är beroende av de närings- och miljöfaktorer som är avgörande för mikroorganismernas tillväxt och aktivitet: energi (lättnedbrytbara kolföreningar), kväve och andra näringsämnen, syre, vatten, temperatur och pH-värde.
Lantbrukaren påverkar mikroorganismernas nedbrytningsintensitet och därmed mobiliseringen av växtnäringsämnen. Jordbearbetning stimulerar mikroorganismernas aktivitet genom tillförsel av syre. Där en tillräcklig låg lerandel tillåter det medför vårplöjning en ökad leverans av bl.a. kväve och fosfor från markförrådet. Förutom syre ökar bearbetning på våren också marktemperaturen.
Senare under odlingssäsongen kan markens mobilisering av växtnäring vid behov säkerställas genom bevattning.
På hösten är marken vanligtvis inte bara varm utan också fuktig. Djup och intensiv jordbearbetning innebär en omfattande tillförsel av syre. Efter att ha varit begränsade av syrebrist inleder mikroorganismerna nu en ökad nedbrytning av organiskt material.
En omfattande mineralisering av växtnäringsämnen från organiskt material på hösten kan leda till förluster i form av utlakning och ytavrinning under vinterhalvåret. Dessa förluster kan undvikas då höstsådda grödor etableras genom direktsådd.
Inför vårsådda grödor ska en alltför tidig intensiv och djupgående höstbearbetning undvikas, i synnerhet på mullrika jordar, efter tillförseln av organiska gödselmedel, efter kväverika förfrukter eller om det finns mycket restkväve kvar som följd av missväxt.
Då grundbearbetning utförs först senare på hösten bromsas mikroorganismernas aktivitet av kyla.
Rätt mullhalt?
En hög mullhalt är inget självändamål. Det går att odla med låga mullhalter. Detta förutsätter dock att markstrukturen hålls i skick, bland annat genom odling av djupt rotande växter, att växtnäringsförsörjningen sköts genom behovsanpassad (dvs. delad) gödsling samt att växthälsan säkerställs genom en lämplig växtföljd och/eller ett intensivt växtskydd.
Brytpunkten där en lägre mullhalt börjar begränsa avkastningspotentialen anses i södra Sverige ligga vid fyra procent. Ligger markens mullhalt under detta tröskelvärde, så anses en ökning av mullhalten med en tiondels procentenhet resultera i en skördeökning på 2-3 procent.
Enligt finländska undersökningar ökar en två procentenheter högre mullhalt kärnskörden av vårsäd med 400-675 kg/ha (mineraljord).
En högre lerhalt förutsätter en högre mullhalt, för att odlingsmarken ska hållas i bra bruk. Finlands lerrika podsoljordar ställer högre krav än Skånes kalkrika moränleror. På finländska lerjordar borde kvoten mellan lerhalt och mullhalt (båda uttryckta i procent) ligga under fem.
Lerhalterna i sydfinska mineraljordar ligger ofta kring 40 procent. Den idealiska mullhalten skulle alltså vara åtta procent.
Den idealiska mullhalten som en funktion av lerhalten
Lerhalt (procent)/mullhalt (procent) < 5
Exempel: Lerhalten är 40 procent
40/X < 5
X = 40/5
X = 8
=> Mullhalten borde ligga på eller över åtta procent
I Nyland, södra Finland, förekommer mullhalter över sex procent (”mullrik” jord) främst på de gyttjejordar som under de senaste seklerna har uppkommit som en följd av landhöjning eller torrläggning.
En stor del av odlingsarealen utgörs dock av mellanleror med ett kraftigt inslag av mjäla. Mullhalten i dessa jordar ligger under sex procent. Då mullhalten sjunker ytterligare märks detta inte bara i ökad packning, större dragkraftsbehov och sämre bruk utan framförallt i en större benägenhet för slamning och skorpbildning.
Paul Riesinger