Stora arealer jordbruksmark konfiskerades under den 50-åriga militärdiktaturen i Myanmar. Efter att landet gick in på demokratins väg, 2011, har en del jordreformer gjorts, men många bönder förblir jord- och lottlösa.
En förmiddag 1991 höll Daw Aye Myint på att laga lunch åt sin man och deras fyra barn i familjens hus i utkanterna av den lilla staden Okkan i södra Myanmar.
– Plötsligt knackade det på dörren. När jag öppnade möttes jag av en grupp beväpnade militärer. En man från landsadministrationsdepartementet förklarade att de skulle beslagta vår mark, säger hon.
Det har gått drygt 28 år när jag träffar Daw Aye Myint i hennes hus. Idag är hon 70 år och änka. Tre av hennes barn är döda. Hon är en av många myanmarska bönder, kanske hundratusentals, som fick sina marker konfiskerade av armén mellan 1988 och 2011.
– Vi hade inte blivit förvarnade om att de skulle ta vår mark eller komma hit. Jag började gråta. Min man var tystlåten och sa ingenting. Vi vågade inte protestera, säger hon.
Mellan 1962 och 2011 styrdes Myanmar av hårdföra militärjuntor efter sovjetisk samhällsmodell. All opposition kvästes med fängelse, våld eller försvinnanden. Sommaren 1988 utbröt massiva protester mot regimen, framförallt i landets största stad Yangon. De slogs brutalt ned av militären. Tusentals människor dödades. Tiotusentals fängslades. Efter det inledde militären en landkonfiskeringskampanj som pågick i större och mindre omfattning fram till 2011.
– Här i Okkan hade militären problem att nå vissa områden. De började beslagta mark för att få större kontroll, säger Daw Aye Myint.
Ingen inkomst
Militären beslagtog två hektar risodlingar från Daw Aye Myint och hennes man. Exakt hur mycket mark som konfiskerades och från hur många bönder står skrivet i stjärnorna. Enligt vissa uppskattningar beslagtogs ”miljontals” hektar. En del konfiskerades för att bli militärzoner, andra för att bli statliga jordbruks- eller fabrikszoner. Vissa för att tjäna allmänheten.
– Vi fick bara veta att vår mark skulle användas till ett projekt. Senare fick vi höra att ett sportstadium skulle byggas där, men det skedde aldrig, säger Daw Aye Myint.
Familjens forna risodling ligger någon kilometer bort. Idag är det ett inhägnat övervuxet fält där några enstaka oxar betar. En skylt upplyser om att det är ”folkets stadium”. Daw Aye Myint har inte varit där på 28 år.
– Om jag åker förbi fältet så tittar jag åt andra hållet. Jag skulle bara bli ledsen om jag såg det, säger hon.
Myanmar har cirka 54 miljoner invånare. Kring 70 procent av arbetsstyrkan försörjer sig på lantbruk. Majoriteten är småbrukare som framförallt odlar ris, vilket är landets vanligaste gröda och en av de största exportprodukterna.
– Vid sidan om risodlandet tillverkade min man cigarrer. Det var vår enda försörjning efter att armén hade tagit vår mark, säger Daw Aye Myint.
När hennes make dog 2001 försvann inkomsten från cigarrtillverkningen.
– Jag har sålt allt som jag ägde och har ingen inkomst eller pension. Jag lever på min dotter, säger Daw Aye Myint.
Fortfarande rädd
I slutet av 2010 genomfördes parlamentsval i Myanmar. Året därpå överlämnades makten till den folkvalda regeringen. Det är dock en öppen hemlighet att den egentliga makten fortfarande låg i arméns händer.
2012 bildades en kommitté vars uppgift var att undersöka fall av markkonfiskering som hade skett efter 1988. Under de tre år som kommittén var verksam hävdade den att 135.000 hektar land hade återlämnats till över 30.000 familjer. Siffrorna ifrågasätts av kritiker.
– Sedan 2013 har jag försökt få tillbaka vår mark. Jag har skickat ansökningar till flera olika kommittéer utan framgång, säger Daw Aye Myint.
Hon har bland annat kontaktat Centrala Kommittén för Nya Undersökningar av Konfiskerad Jordbruksmark och Annat Land som bildades 2015 efter att Myanmar hade fått en ny regering. Enligt en undersökning, gjord av människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW), 2018, är dock en del av kommittéerna ineffektiva eller inte aktiva.
– Jag har även skickat brev till regionala parlamentsledamöter, senast 2016, men har aldrig fått svar. Nu vet jag inte hur jag ska gå vidare, säger Daw Aye Myint.
Hon tror inte att det är riskfritt att trycka på för hårt för att få marken tillbaka.
– Jag är fortfarande rädd för militären, säger hon.
Hot om misshandel
Vi lämnar hennes hem och åker vidare längs smala landsvägar. De flankeras av åkrar, tät djungel och småbyar med enkla teak-hus. De flesta risfälten längs vägen är nyskördade. På en del spirar andra grödor.
Det visar sig snart att Daw Aye Myint inte är ensam om att vara rädd för militären. Vi får kontakt med ett tiotal bönder som har mist sina marker. Ingen vill prata med utländska journalister.
Först i byn Uwartha bjuds vi in till den 65-årige risbonden och tvåbarnspappan Myint Shwe. Han fick besök av militären den 14 oktober 1988.
– Det var förmiddag och jag arbetade på mitt risfält. Klockan elva kom en hel bataljon soldater. De vällde ut likt myror från en lastbil och omringade mig. Deras befäl beordrade mig att underteckna ett intyg om att jag överlät mina 41 hektar mark till ett statligt jordbruksprojekt, berättar han.
Myint Shwe protesterade.
– Befälet sa att jag måste skriva under. I annat fall skulle jag bli misshandlad och fängslad. Alla var rädda på den tiden, så jag skrev under, säger han.
Samma dag konfiskerades sammanlagt 122 hektar från bönderna i området. För Myint Shwe var det ett hårt slag, men han och familjen överlevde.
– Jag hade ytterligare 41 hektar mark på en annan plats. Jag hade precis tagit ett lån och köpt nya maskiner. Jag fick sälja dem för att ha råd att betala våra barns skolgång och betala tillbaka mina lån, säger han.
Säkerhetspolis avbryter
Även Myint Shwe har utan framgång skrivit till olika kommittéer för att få sin mark tillbaka.
– Men jag tänker gå vidare till presidentnivå om det krävs, säger han.
Plötsligt rusar två män in i bostaden. De gormar på burmesiska. Myint Shwe tystnar. Männen är säkerhetspoliser. Deras uppmärksamhet riktas mot undertecknad och hans tolk. Efter cirka 15 minuters förhör lämnar de oss. Då är Myint Shwe inte särskilt pratsam längre och vi återvänder till Okkan.
Där träffar vi U Sein Kalar som är markrättsaktivist och medlem i det styrande partiet National League for Democracy (NLD). Han är dock tveksam till om det verkligen är partiet som styr. Han exemplifierar med en man som han hjälpte få tillbaka knappt en hektar mark i oktober 2018 via partiet.
– Han vågade inte bruka marken utan donerade den istället till militären igen. Bönder, partiet och även parlamentsledamöter är fortfarande rädda för militären, säger han.
U Sein Kalar känner inte till någon annan i området som har fått sin mark tillbaka.
– Myndigheterna säger att de arbetar med fallen, men att det kommer att ta tid, säger han.
Enligt rapporten från Human Rights Watch 2018 är ”tusentals landanspråksfall” ouppklarade.
– Många av dem som miste sina marker lever i fattigdom och gör vad som helst för att kunna försörja sina familjer, säger U Sein Kalar.
I en del områden har bönder protesterat och börjat odla på marker som de hävdar är deras. Det har lett till hot mot många av bönderna. En del har arresterats. I maj 2018 dömdes 33 bönder som skyldiga till intrång på en ekonomisk zon som hade konfiskerats 1996.
I september, 2018, klubbade parlamentet igenom ett lagtillägg om att den som besätter mark som klassas som ”ledig, i träda eller orörd” måste ansöka om tillstånd eller riskerar upp till två års fängelse. U Sein Kalar säger att i Okkan har inga bönder organiserat sig.
– Folk här är rädda för att protestera. De skriver bara kravbrev till myndigheterna. Sedan väntar de och hoppas på att få svar, avslutar han.
