Mull5 A
En gröngödslingsvall ökar markens bördighet och lyfter skördenivåerna.
Jordbruk

Att anrika marken med mull
tar tid men nyttan märks snabbt

Den högsta utväxlingen av insatser till skörd uppnås på bördiga skiften. Ett bördigt skifte har en bra bindningsförmåga för vatten, samtidigt som dräneringen medger en luftfylld porvolym på 10-15 procent av markens totala volym. pH-värdet och koncentrationerna av näringsämnena ligger i klasserna ”tillfredsställande” eller ”god”.

Markorganismer gynnar i regel växternas näringsupptagning och hälsa. Deras förekomst är relaterad till mullhalten och de gynnas av en regelbunden tillförsel av organiskt material.

Markbundna skadegörare som kålväxternas klumprotsjuka och ärtrotröta är specialiserade på sina värdväxter och de anrikas som följd av en för ofta återkommande odling av deras värdväxtarter.

Vid en övervägande odling av ettåriga växtslag kan det vara ekonomiskt lönsamt att vart femte till tionde år odla en ett- eller tvåårig gröngödslingsvall som etablerats genom insådd i stråsäd året innan.

Detta gäller just för de bästa skiftena, och fastän vallodlingen inte skulle ge någon ekonomisk intäkt. Men så krävs ju inte heller särskilt stora insatser.

En solskenshistoria

Från bördighetsförsöket i Sanborn/USA rapporterar Buyanovsky & Wagner (1998) att mullhalterna har ökat sedan 1950-talet, efter att ha minskat under den föregående 50-års-perioden. Vetets och majsens biomassaproduktion fördubblades respektive tredubblades.

Orsakerna bakom skördeökningarna anses i huvudsak vara högre avkastande sorter, mineralgödsel och reducerad bearbetning. Högre skördar innebär också att marken tillförs större mängder rotbiomassa och skörderester.

Vid monokultur av vete hade den ursprungliga mullhalten under första halvan av seklet sjunkit från knappt 120 ton/ha till närmare hälften.

Efter att monokultur av vete sedan början av 1950-talet hade kombinerats med tillförsel av mineralgödsel ökade mullhalten årligen med ett ton/ha, en treårig växtföljd bestående av majs, vete och rödklöver kombinerat med tillförsel av stallgödsel och mineralgödsel anrikade marken årligen med tre ton mull per ha.

Låt oss föra resonemanget vidare genom att förutsätta ett matjordslager på 0,25 m djup och en vikt på 3.500 ton/ha. I så fall har den ursprungliga mullhalten på drygt tre procent fram till 1950-talet sjunkit till drygt 1,5 procent. En tillämpning av mullhaltshöjande åtgärder åstadkom en årlig ökning med ett respektive tre ton mull per ha.

Utgående från 60 ton mull per ha betyder detta en årlig ökning av utgångsvärdet med 1,7 respektive fem procent. Efter 50 år hade mullhalten ökat till 110 respektive 270 ton/ha, vilket motsvarar mullhalter på drygt tre respektive knappt åtta procent.

Mull5 C
Tillförseln av mineralgödsel enligt behov är utgångspunkten för bindningen av kol och bildningen av mull. Här är agrologstuderande på besök till Yaras enhet i Nystad där Mikael Brännback stod som värd.

Den hårda verkligheten

Vi vet att mullhalterna sjunker som följd av en ensidig odling av ettåriga växtslag, intensiv jordbearbetning, långa perioder av barmarksförhållanden och en avsaknad av organiska gödselmedel.

Uppföljningar av mullhalternas utveckling på finländska försöksstationer, på referensskiften runtom i Finland samt på nordsvenska försöksstationer visar dock att mullhalten också sjunker i valldominerade växtföljder.

Bolinder m.fl. (2010) undersökte effekten av fyra olika växtföljder på utvecklingen av mullhalterna: vallinsådd i korn och fem vallår (led 1), vallinsådd i korn och tre vallår samt två år med ettåriga grödor (led 2), vallinsådd i korn och två vallår samt tre år av ettåriga grödor (led 3), och enbart ettåriga grödor (led 4). De förstnämnda tre växtföljderna tillfördes förutom mineralgödsel också stallgödsel.

Försöken hade utförts på tre försöksstationer i norra Sverige. På Röbäcksdalen sjönk mullhalterna under en försökstid av 30 år i samtliga led, på Ås hölls mullhalten konstant enbart i led 1, medan den sjönk i de andra leden. På Offer ökade mullhalten i led 1, förblev konstant i led 2, och sjönk i leden 3 och 4.

En högre andel ettåriga grödor betingade alltså en kraftigare minskning av mullhalten. Minskningen av mullhalterna var kraftigast på Röbäcksdalen, från knappt 10 till drygt sju respektive fem procent mull.

På Ås och på Offer var utgångsmullhalterna lägre (drygt sju, respektive drygt fem procent) och detta innebar att också den totala minskningen var mindre omfattande.

... kräver idogt arbete

De mullhaltsbevarande åtgärder som i allmänhet står till buds omfattar tillförsel av mineralgödsel enligt behov, över- och fleråriga grödor (höstraps, kummin, vall), gröngödsling och fånggrödor, samt organiska gödsel- och jordförbättringsmedel som stallgödsel, rötrester, kompost och biokol.

I de svenska bördighetsförsöken ligger matjordens kolhalter efter 50 år i genomsnitt 8,5 procent högre i växtföljden med en ettårig vall och 20 ton stallgödsel per ha jämfört med växtföljden utan vall och stallgödsel.

Enligt en beräkning som utfördes för en gård med slaktsvinproduktion i södra Sverige kan mullhalten ökas från fyra till sex procent inom 30 år då halmen brukas ned, då ett växtföljdsled med vårsäd ersätts med vall och då rötrester (svinflytgödsel och vallbiomassa) återförs till åkrarna.

Växtföljden skulle då utgöras av höstraps, två år med höstvete och ettårig gröngödslingsvall (insådd i föregående höstvete). Denna mullhaltshöjning skulle resultera i skördeökningar på omkring 10 procent. Den för gårdens jordar optimala mullhalten på nio procent skulle uppnås inom 140 år.

Mull5 B
Markkartering ger relevant information – förutsatt omsorgsfull provtagning.

Mullhaltshöjande åtgärder har effekt!

Det kostar att producera skörd. Justus von Liebig har lärt oss att optimera utbytet genom att åtgärda skördebegränsande faktorer. Vi bör således överväga om uppoffringar i form av mullhaltshöjande åtgärder motiveras av en mera omfattande tillgång till vatten, ett bättre växtnäringsutnyttjande, bättre växthälsa och, i förlängningen, högre skördar.

Ju bördigare ett skifte är och ju värdefullare grödor som odlas, desto bättre lönar sig markvård, bl.a. genom att då och då odla en flerårig gröngödslingsvall – fastän vallen inte direkt betalar för sig.

Det kan ta två årtionden innan effekten av mullhaltshöjande åtgärder syns i form av en högre mullhalt. Positiva effekter märks ändå redan inom fem år, i form av en bättre brukbarhet.

Odling av flerårig vall och en ökad tillförsel av organiskt material stimulerar aktiviteten av mikrober och daggmask och förbättrar på så sätt markstrukturen. Detta leder in i en positiv utveckling, där högre skördar går hand i hand med mera omfattande rotsystem och större mängder skörderester.

Vägen är målet

Vill vi följa med utvecklingen av mullhalterna, så bör vi utgå från representativa jordprover. Detta innebär: (a) proverna ska tas med borr, inte med spade; (b) olikartade fältdelar bör representeras av var sitt samlingsprov; (c) samlingsprovet bör bestå av 10-15 delprover.

Vi får inte nöja oss med standardanalysen, där mullhalten bestäms utgående från laborantens sinnesintryck och där provet tilldelas en mullhaltsklass, istället för ett exakt värde. ”Mullhaltig” jord innehåller mellan 3-5,9 procent, ”mullrik” jord mellan 6-11,9 procent mull.

Det är meningslöst att diskutera effekterna av mullbevarande åtgärder inför en så stor spridning. En analys på glödförlust förser oss däremot med objektiva och konkreta siffervärden.

Vid en bedömning av mullhalternas utveckling bör vi utgå från analyser som omfattar en tidsrymd på åtminstone 10 år. Det för mullhalten optimala värdet beror på klimat, jordmån, odlingssystem och odlingsintensitet. De mullhaltshöjande åtgärderna är viktigare än fokuseringen på en viss mullhalt.

Paul Riesinger

Skribenten är Agronomie- och forstdoktor och arbetar som lektor i växtodling vid Skuffis/Yrkeshögskolan Novia i Raseborg. Arbetet med denna artikel har utförts inom projektet Bondenyttan, som finansieras av Stiftelsen Finlandssvenska Jordfonden samt YH Novia.