Ålands Hushållningssällskap ordnade inom projektet Greppa Marknaden förra veckan en infoträff om arrenden och arrendeavtal som lockade storpublik till Ålands sjöfartsmuseums auditorium.
– På Åland betalas det årligen arrenden för ca 1,5 miljoner euro så det handlar om ganska betydande summor här, påpekade Leif Franzell, som är finansieringshandläggare vid landskapsregeringens jordbruksbyrå.
Mötets entydiga budskap från samtliga föreläsare var att upprätta skriftliga arrendeavtal där det noggrant slås fast vilka markområden som arrenderas och i vilket skick de är.
Dessutom rekommenderades att man tar bilder på både markskiften och vägar som behöver användas.
En annan viktig sak som Franzell betonade är att ta reda på om det finns ledningsrör och kablar på åkerskiftena.
– Det kostar skjortan att gräva av en fiberkabel fast arrendetagaren kanske inte ens vet om att den finns!
Bondförståndet räcker inte alltid
Både arrendegivare och arrendetagare vet förstås att skriftliga avtal är bäst, men under kaffepausen kom det också förklaringar till varför även väletablerade specialodlare ibland också tyr sig till muntliga överenskommelser.
– När det handlar om små skiften på bara några ar bryr man sig inte om papperskriget, var en kommentar.
– Och ibland kanske arrendet betalas med snöplogning, påpekade en annan.
Men Jorunn Skogberg som berättade om juridiken bakom arrendeavtal och i vilken mån de kan överlåtas åt någon annan slog fast att skriftliga avtal behövs för juridiskt skydd samt för att arrendemarken ska kunna användas som säkerhet för lån.
Jorunn Skogberg som är jurist och delägare i åländska advokatbyrån DKCO (Dan Karlsson & Company), med filialkontor i Vasa och Helsingfors, bedömde att jordlegolagen från 1966, som är den juridiska grundvalen för markarrenden, inte längre är ”helt ändamålsenlig”.
Men lagen ger ändå ramarna för vad man kan komma överens om beträffande markarrenden. Muntliga avtal gäller högst två år medan skriftliga avtal kan göras för upp till 20 år om det handlar om jordbruksmark utan byggnader och ända upp till 25 år ifall avtalet också omfattar byggnader.
– Däremot kan markarrenden för solparker och vindkraftverk göras för upp till 100 år, eftersom det inte är fråga om jordbruksmark, förklarade Skogberg.
Jorunn Skogberg gick noggrant igenom avtalsparternas rättigheter och skyldigheter och pekade också på juridiska fallgropar.
Enligt vanligt bondförstånd kan exempelvis uppsägning och hävning av ett avtal uppfattas som samma sak, men så är ingalunda fallet.
– Hävning sker snabbt medan uppsägning innebär att avtalet gäller till avtalsperiodens slut, förklarade Skogberg.
Nya skatteregler för arrendeinkomst
Markarrenden handlar i grunden om pengar och Anna Südhoff som är verksamhetsansvarig för ÅPF:s dotterbolag Landsbygdens Skattetjänst Ab berättade att det just i år kommit nya beskattningsregler som påverkar många.
– Exempelvis ska inkomster från markarrenden nu deklareras som kapitalinkomst.
Också flera andra saker har förändrats så det lönar sig att att noggrant studera de nya direktiven för den som inte anlitar en bokföringsbyrå eller någon annan professionell redovisare.
– Skatteförvaltningen har också begränsat vilka utgifter i samband med arrendeinkomster som man får ta med från 2025. De jordbrukare som bara har arrendeinkomster och ingen skog blir dessutom borttagna från momsskyldigheten från 2025, vilket kanske inte alla varit beredda på, säger Südhoff.
När det gäller hur exempelvis areal- och strukturstöd beviljas för arrenderade marker är det enligt Leif Franzell vid landskapets jordbruksbyrå ”lite knepigt” och särskilt eftersom mer än hälften av arrendeavtalen på Åland är muntliga.
Han uppmanade dem som ska arrendera att ta kontakt med jordbruksbyrån eller andra sakkunniga för att exempelvis ta reda på hur exempelvis möjligheterna till räntestödslån eller befrielsen från överlåtelseskatt påverkas av olika avtalsarrangemang.
Franzell påpekade också att det alltid är brukaren som har rätt till stöden.
– Markägaren kan inte kräva hela stödsumman vilket ibland varit fallet.
Jakträtten bör nämnas
Enligt Franzell är ca 40 procent av den åländska jordbruksmarken i dagsläget arrenderad och totalt handlar det om arrendeavgifter på ungefär 1,5 miljoner euro.
För odlingsmarker betalas ”allt från 100 till 1.000 euro per hektar”. Men ett ungefärligt åländskt genomsnitt som Franzell räknat fram är nu knappt 280 euro/ha.
– Men det finns också markägare som till och med betalar för att få betat. Annars riskerar naturbeten att växa igen.
Franzell anser att jordlegolagen kommit till för att skydda legotagaren, men han uppmanar starkt både arrendegivare och arrendetagare att göra skriftliga avtal där man noggrant försöker definiera parternas rättigheter och skyldigheter.
Då är det bra att också ta fotografier för att visa markernas och körvägars skick när arrendet inleds.
Vem som har jakträtt på marken bör enligt Franzell också skrivas in i avtalen.
– Körvägar är ofta i dåligt skick och täckdikningen är eftersatt över hela Åland. Men särskilt vid korta arrenden vill ingen göra investeringar. Därför är det viktigt att man i arrendeavtalen slår fast vad som är underhåll och vad som är standardförbättring, betonade Franzell.
Skräddarsydda skötselavtal
Vid träffen på Åland medverkade också Nora Lindroos och Peter Frizén från Finska Hushållningssällskapet i Åboland med presentationer som LF tidigare har refererat och som också finns på Greppa marknadens hemsida på nätet.
Lindroos berättade att det på Egentliga Finlands NTM-centrals hemsida finns en särskild modellbilaga för att avtala om jordens bördighet i samband med arrendeavtal.
Hon nämnde också att Naturresursinstitutet Lukes statistik visar att västra Finland år 2023 hade landets högsta arrendepriser med ett snitt på 287 euro per hektar.
Fritzén konstaterade för sin del att bönderna bara kan skylla på sig själva för att arrendepriserna trissats upp. Han pratade också om markarrende kontra skötselavtal och konstaterade att ”skötselavtal kan skräddarsys lite mer”.