I egenskap av självaktiv skogsägare har Anders Örnmark i Tenala möjlighet till stor flexibilitet då han sköter sina skogar. Vattenvården och landskapsvården utgör centrala delar av drivningsplaneringen. En större mångfald i skogen skall ge både miljönyttor och en diversifierad portfölj inför framtiden.
Vi står på en bergsknalle och blickar ut över ett skogs- och plantskogslandskap som böljar ner mot en sjöstrand. I svackan mellan sluttningarna ner mot vattnet står en skogsdunge som närmast oss består av stora granar för att vid stranden övergå i al.
– Den här skyddszonen är något jag gjort som en del av en helhetsplanering för området sedan vi avverkade i svackan för knappa fem år sedan, berättar Anders Örnmark, vars marker vi står på.
Örnmark äger sammanlagt tusen hektar skog i Tenala som han långtgående sköter på egen hand. Det ifrågavarande objektet avverkades sedan Örnmark upptäckt barkborreskador i ett granbestånd längs sluttningen.
– Som en vattenvårdsåtgärd lämnade jag en skyddszon som är tre gånger bredare än det minimikrav som stipuleras i PEFC-certifieringen, eftersom jag uppfattar att området gagnas av en mjukare landskapsvård där själva skyddszonen också kan hanteras som en egen behandlingsenhet.
För Örnmark utgör vattenvården en viktig pusselbit i skogsföretagarens verksamhetspalett. Den är starkt kopplad till drivningsplaneringen om det så gäller sjöar och större vattendrag eller torvmarker.
I egenskap av självaktiv skogsägare har Örnmark även möjlighet till stor flexibilitet i genomförandet av avverkningar och naturvård.
Planlagda skyddszoner vid vatten
Med oss i skogen har vi även Skogscentralens John Seppänen, som arbetar som projektchef för projektet Skogens vatten. Enligt Seppänen är Örnmarks åtgärder logiska ur ett vattenvårdsperspektiv.
– Eftersom vi har en lutning från flera olika håll så är det mer än befogat att ha en bredare skyddszon som formar sig som en kil in i svackan. Växtligheten förhindrar jordpartiklar från att sköljas ut i sjön.
Tankegången bakom den bredare skyddszonen handlar enligt Örnmark om att minimera de risker som en färsk markbearbetning medför. Alltefter att plantskogen växer till sig går det sedan att plockhugga i den yttre delen av skyddszonen.
– Därför är det viktigt att lämna breda skyddszoner så att du kan ha den som en skild behandlingsenhet senare. Skogen borde med andra ord skötas så att den blir möjligast tät på ställen där en skyddszon kommer att lämnas kvar så att zonen verkligen gör sitt jobb då man slutavverkar. Drivningsplaneringen måste också tas i beaktande. Utan vintrar med tjäle händer det nämligen lätt att man kör sönder marken, vilket sätter slammet i rörelse.
Även Seppänen poängterar vikten av planering.
– Då man gallrar ökar risken för vindfällen, vilket betyder att det är viktigt att sköta skogen så att skyddszonerna klarar förändrade vindförhållanden. Om det bara finns gallrad granskog att lämna kvar blir riskerna stora.
Granen har blivit ett högriskalternativ
När avverkningen först gjordes ville Örnmark lämna kvar skogen i svackan eftersom han tolkade området som ett värdefullt skogslagsobjekt, men efter omfattade vindskador som överskred skogsskadelagens gränser avverkades vindfällena varefter lövträd får växa i svackan.
På de torrare markerna högre upp planterades tall, och på de bördigare markerna gran.
– Den kvarlämnade skogen högre upp på bergen kommer jag att avverka först då plantbeståndet blivit mera täckande, och samtidigt lämnar jag också kvar furor så att vi inte får kalfjäll. På det sättet får vi också ett mjukare landskap.
Utöver landskapseffekten uppfattar Örnmark blandskogen – trots att trädslagen planterats på olika områden av orsaker relaterade till skogsskötsel och drivningsplanering – som en slags riskspridning.
Även om granen på pappret ger den högsta avkastningen kan en diversifiering med olika för ståndorten lämpliga trädslag, i synnerhet lövträd, ge en bättre riskrelaterad avkastning.
På grund av klimatförändringen måste nämligen granen enligt Örnmark idag betraktas som ett högriskalternativ. En större inblandning av lövträd förstärker även skogens mångfald och förbättrar dess rekreationsvärde.
– Det lönar sig därmed absolut att ha ett slags portföljtänk och riskspridning i skogsbruket då trädens framtida livsbetingelser är så osäkra, inte minst på grund av klimatförändringen. Om vi dessutom vill ha en bättre tillväxt och större virkesförråd i våra skogar är det viktigt att träden är friska och mår bra.
Jakten som klimatåtgärd
Enligt Örnmark kan dessa målsättningar inte uppfyllas med rötskadade granar, insektangripna träd och älgbetade tallar och björkar i skogarna.
– Om vi önskar förbättra skogarnas klimattålighet och mångfald och dessutom förbättra skogens riskrelaterade avkastning, borde vi alltså få in mera lövträd och överhuvudtaget anpassa trädslagsvalen efter boniteten och fuktförhållandena.
Enligt Örnmark förutsätter detta en betydande andel grova lövträd i beståndets slutskede. För att möjliggöra detta måste dessa träd uppkomma redan i beståndets plantskogsskede.
– Förutsättningarna för skogarnas framtida klimattålighet och mångfald skapas alltså ganska långt redan när det nya beståndet anläggs. Att reglera älg- och hjortstammen så att detta scenario kan förverkligas blir därför en viktig klimat- och mångfaldsåtgärd.
I grankärr uppstår lätt belastningar på vattendrag
Ett stenkast från Örnmarks sjöstrandsobjekt ligger ett dikat grankärr beklätt av en cirka halvsekel gammal naturlig skog.
Seppänen poängterar att dikade torvmarker är problematiska ur vattenvårdssynvinkel, eftersom den iståndsättningsdikning som ofta sker i och med en slutavverkning medför en betydande belastning på vattendragen.
– Diket vi ser här är mossigt på kanterna, men det drar bra. Med tiden kommer det dock att växa igen och då uppstår ett behov av att rensa, antagligen vid slutavverkningen. När träden avverkas upphör den avdunstning som ett stort trädbestånd upprätthåller vilket betyder att grundvattnet lätt stiger för högt och därmed gör dikesrensningen aktuell.
Vid dikesrensning är det enligt Seppänen viktigt att inte dika för djupt eftersom detta lätt leder till mineraljordskontakt vilket är speciellt riskfyllt på finkorniga jordarter. Om de djupare torvlagren torrläggs börjar torven dessutom sönderfalla och skapa koldioxidutsläpp.
En annan problematik som blir aktuell beträffande grankärr handlar om drivningsförhållandena. Speciellt i Södra Finland är tjäle och snö ingen självklarhet, vilket vid drivning i milda vinterförhållanden riskerar att förorsaka skador på rötter och mark. Detta är något som Örnmark tagit i beaktande i sin planering.
– Idén är att de marker som är i produktion i framtiden skall kunna drivas på ofrusen mark. Om beståndet ligger längre bort från en skogsväg så förstärker vi körstråket dit på de mest mjuka platserna. Ibland sker detta rentav med fiberduk och krossgrus.
Kontinuerlig beståndsvård har sina utmaningar
Kontinuerlig beståndsvård – exempelvis plockhuggning – kan vara ett sätt att komma runt problemen med dikesrensningar på bördiga torvmarker eftersom det kvarvarande virket då sköter torkningen. I praktiken är detta dock oftare lättare sagt än gjort.
– Om jag skulle vilja ta till kontinuerlig beståndsvård och plocka bort de grova träden så är det inte mycket som blir kvar, förklarar Örnmark.
Ett typiskt problem är att skogen dessutom är enskiktad och därmed saknar de plantor som skulle behöva för kontinuerlig beståndsvård.
– Ur mångfaldssynvinkel så är loppet ganska långt kört i det här beståndet. Det har varit för tätt, vilket en hård gallring kanske kunde åtgärda. Men det är nog i plantskogsskedet man i första hand bör planera sådant.
Seppänen lyfter fram en annan utmaning.
– Genom kraftigare gallring skulle vi kunna få bättre ljusförhållanden och mindre rotkonkurrens och på så sätt nya plantor. Men då är beståndet för glest vilket lätt leder till vindskador.
Enligt Seppänen skulle kant- eller teghuggning eventuellt kunna utgöra fungerande alternativ, men även här krävs ett existerande plantbestånd innan avverkningen kan äga rum.
I slutändan kommer Örnmark att vid slutavverkningen göra en möjligast finkänslig dikesrensning.
– Området förblir också i virkesproduktion eftersom skogen växer bra här. Det handlar inte heller om någon sällsynt kärrtyp, så några tankar på återställning har jag nog inte.
Seppänen påminner i sin tur om att skogsägaren alltid bör vara aktsam och varsam i närheten av vattendrag.
– Planera i förväg hur vattenkvaliteten och vattennära livsmiljöer kan beaktas. Försök också att tänka på framtida skyddszoners vindtålighet. Överväg dikningsbehovet och dikningsstyrkan då vi talar om torvmarker.