Opinion

Allt svårare för kollektivtrafiken på landsbygden

I december fick sig den sedan tidigare svårt förblödande kollektivtrafiken på landsbygden en till käftsmäll.

EU:s kollektivtrafikförordning trädde i kraft redan 2009, men man införde samtidigt en övergångsperiod på tio år. Övergångsperioden gick ut den 2 december 2019 och enligt en tolkning av förordningen har kommunerna i Finland sedan dess inte möjlighet att stöda kollektivtrafiken genom rabatterade regionbiljetter.

Det här är någonting av en ödesfråga för de flesta landsbygdskommuner. Ofta pendlar man från en landsbygdskommun in till en större kommun eller stad i närheten. I den ekvationen har regionbiljetterna haft en viktig funktion.

En fungerande kollektivtrafik i glesbygden är givetvis central för kommuner som vill behålla gamla samt locka nya invånare och skattebetalare. Lika viktig som övriga kommunikationskanaler är för glesbygdskommunerna, oavsett om det gäller asfalterande av vägar, underhåll av farleder eller fasta bredbandsförbindelser.

När man försvårar eller gör det dyrare att använda kollektivtrafiken på glesbygden finns det oftast bara en vinnare och det är privatbilismen. Dyra biljetter, inställda tåg- och bussturer eller turer som räcker för länge för den allt mer tidspressade och bekväma människan leder alla i slutändan till att man väljer bilen i stället. Privatbilismen är dessutom sällan eller aldrig bra för miljön.

Det kan ifrågasättas om man längre alls kan tala om en fungerande kollektivtrafik på landsbygden och om den på många orter håller på att dö ut ändå. Kundunderlaget är litet och därmed är trafiken inte kostnadseffektiv.

Men att genom politiska beslut förhindra kommuner som så vill, att stöda kollektivtrafiken genom rabatterade regionbiljetter, känns som sista spiken i kistan uttryckligen för den pendlande individen, ett visst förvaltningsmässigt förmyndarskap gentemot kommunerna och sammanfattningsvis ett onödigt administrativt hinder.