Ålands skogsvårdsförening vill skapa en småskalig åländsk modell för handel med kolkrediter för att öka skogsbrukets lönsamhet och samtidigt gynna det lokala näringslivet. Målet är att öka skogsbrukets lönsamhet genom att tjäna pengar på handeln med kolkrediter.
Tomas Lundmark som är professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet SLU och numera vd för bolaget Carbon Capture Company var tillsammans med Anneli Lundmark som är vd för företaget Nordiskt Naturkapital AB inbjudna som sakkunniga när Ålands skogsvårdsförening i slutet av maj ordnade en träff med företrädare för landskapet och åländska företag för att diskutera hur man kan bygga upp en åländsk handel med kolkrediter.
De två bolagen företräder olika delar av värdekedjan. Carbon Capture Company har tagit fram Carbon Forestry Standard och en metodik för kolinlagring i växande trädbiomassa medan Nordiskt Naturkapital fokuserar på projektutveckling och förmedling av kolkrediter till företag och organisationer.
– Vänta inte på att alla EU-regler är färdigutvecklade utan bygg upp ett eget ”case” och visa Bryssel hur en lokal modell kan fungera i praktiken. Åland kan sätta sig i förarsätet, kommenterade Tomas Lundmark.
Han betecknar Åland som väldigt lämpat för att testa hur en småskalig marknad kan fungera i praktiken. Inte som alternativ till EU:s utveckling, utan som ett konkret exempel på hur certifierade klimatprojekt, lokal förankring och företagens efterfrågan kan kopplas samman.
– Här finns både säljare, köpare och beslutsfattare nära varandra. Det ger helt andra möjligheter att bygga förtroende och skapa en modell som är lokalt förankrad, men hemma i Sverige har vi inte ens lyckats få alla berörda parter i samma rum, konstaterade Tomas Lundmark.
Robust klimatnytta
Carbon Forestry Standard är anpassad för skog som brukas aktivt och markägaren kan själv avgöra hur mycket av skogens årstillväxt som ska avverkas och hur mycket som investeras i ett växande virkesförråd.
– Metodiken skapar en robust klimatnytta. Varje utfärdad kredit motsvarar ett ton koldioxid som faktiskt har tagits bort från atmosfären, förklarar Tomas Lundmark.
Det handlar alltså om en äkta form av ”carbon removal”, alltså kolinlagring från atmosfären vilket öppnar möjligheter för handel med kolkrediter och samtidigt skapar en ny ekonomisk dimension för hållbar skogsskötsel.
Lundmark betonar skogens centrala roll i klimatomställningen.
– Inte bara genom sin kolsänka utan också genom att den levererar förnybar råvara till samhället.
Många företag behöver grönt kol
Företagens och hela samhällets behov att handla med kolkrediter växer hela tiden när man redan utnyttjat de enklaste utvägarna för att minska utsläppen av ”svart” koldioxid från olja, kol och andra fossila bränslen.
Det svarta kolet kan enbart ersättas med det gröna kol som skapas via växternas fotosyntes.
– Allting börjar i skogen och utan skogsägare blir det ingenting av övergången till grönt kol, påpekade Tomas Lundmark.
Genom en aktiv skogsvård som får skogen att växa snabbare skapas utrymme för skogsägarna att sälja en del av sitt gröna kol så att företagen kan kompensera för sina fossila utsläpp.
På Åland finns bland andra Eckerölinjen och Viking Line samt många andra större företag som exempelvis världsomspännande koncernen Eriksson Capital som också vill och behöver kompensera sina utsläpp av koldioxid.
Landskapet Åland har enligt närings- och miljöministern Jesper Josefsson inga pengar just nu för att köpa kolkrediter.
– Om landskapet blir den enda köparen av gröna kolkrediter fungerar det inte med ett åländskt system. Men vi är intresserade att få igång det ifall det finns intresse bland privata aktörer, säger Josefsson.
Bland träffens inbjudna fanns exempelvis Lucas Wideman från anrika Bore-rederiet och Erikssons Capitals vice vd Rebecka Eriksson som ville få närmare information om hur koncernen, som har både gröna skogar och utsläpp av svart kol, kan räkna sig tillgodo kompensationsköp av grönt kol.
Under diskussionen påpekades också att även Ålandsbanken och Viking Line borde aktiveras för den åländska handeln med kolkrediter. Skogsmästare Hugo Mörn som tidigare för skogsvårdsföreningens räkning gjort en utredning om handel med skogskrediter på Åland påpekade att banken redan har förklarat sig positiv till idén.
Modell för pilotprojekt
Skogsvårdsföreningens ordförande Johan Mörn påpekade att målet med en modell för åländska kolhandel är att ”vara med och påverka saker som man annars inte kan påverka”.
Men för handeln med kolkrediter räcker det inte med enbart köpare och säljare utan det behövs också mellanhänder i form av sakkunniga för att bedöma godtagbara kolkrediter samt mäklare som parar ihop säljare och köpare.
Lundmarks Carbon Capture Company kan betygsätta, certifiera och ställa ut kolkrediter enligt skogscertifieringssystemet Carbon Forestry Standard. På så sätt kan skogsägarna påvisa antalet ton koldioxid som köp av kolkrediter faktiskt tar bort från atmosfären.
Nordiskt Naturkapital bidrar i sin tur med stöd i projektutveckling såväl som förmedling av de certifierade kolkrediterna till företag som vill minska sitt klimatavtryck.
Anneli Lundmark som är företagets vd presenterade på träffen idén till ett åländskt pilotprojekt för handeln med kolkrediter.
Skärpta krav för hållbar affärsmodell
EU håller nu på att omarbeta handeln med kolkrediter för att driva på för kvalitetssäkring, transparens och harmonisering mellan medlemsstaterna. Där får koldioxidupptaget och lagring av kolet en tydligare roll samtidigt som det som påstås (”claims”) och hela kommunikationen blir en central del av varje affär med kolkrediter.
– I praktiken betyder det här att det inte längre räcker med att det finns en klimatpotential i skogen. Det behövs en metodmässigt, affärsmässigt och kommunikativt hållbar modell och skogsägarna behöver förstå både åtaganden, ansvar och möjligheter. Köparen i sin tur behöver förstå kvalitet, användning och det som sägs i samband med köpet, förklarade Anneli Lundmark.
Hon betonade att utbud och efterfrågan behöver utvecklas parallellt och påpekade att affären inte bara handlar om om pengar eftersom köparen också förutsätter ”förtroende, spårbarhet och kommunicerbarhet”.
Lokal koppling ytterst viktig
För många som köper kolkrediter är ”kommunikationsrisken” enligt Anneli Lundmark lika viktig som själva klimatnyttan.
– Om köparen inte vet hur de får berätta om sin investering blir köpet svårt att motivera.
Köparen måste inte bara veta vad han köper utan också var klimatnyttan uppstår, vem som kan bekräfta att den verkligen finns, hur länge den finns kvar och vad man får berättar om affären.
Det handlar också om hur kolhandeln passar in i köparens klimatstrategi och inte minst om det finna någon lokal eller annan strategisk koppling.
– Och när det gäller lokal koppling finns det väl ingen som har det bättre förspänt än åländska skogsägare som dessutom är medlemmar i en organisation med det fina namnet skogsVÅRDSförening, berömde Tomas Lundmark.
Många åländska trumfkort
Bland lärdomarna från Sverige poängterade Anneli Lundmark att trovärdigheten är viktigast och att också skogsägaren behöver förstå vad affären innebär och vad den betyder beträffande åtagande, ansvar, ersättning samt andra konsekvenser för skogsbruket.
Dessutom måste köparsidan byggas parallellt.
– Det är svårt att först skapa krediter och sedan hoppas att marknaden löser sig. Och alla ”claims” som sägs i samband med affären samt lokal förankring är ingalunda bisaker utan påverkar köpbarheten, förklarade Anneli Lundmark.
Hon slog fast att Åland har flera faktorer som är särskilt värdefulla på en ny
marknad.
– Tydlig geografisk avgränsning, stark lokal identitet, samt närhet mellan skogsägare, företag och beslutsfattare vilket skapar potential för att bli ett europeiskt exempel på småskalig portföljmodell.
Frågor återstår inför pilotprojekt
Hon beskrev en framgångsrik åländsk modell för handeln med kolkrediter som ett samspel mellan ”klubbar” för köpare och säljare.
Skogsägarportföljen (säljarklubben) samlar mindre fastighetsägare för att skapa tillräcklig volym medan köparklubben samlar företag som vill finansiera lokal klimatnytta. Ålands skogsvårdsförening ansvarar i sin tur för lokal samordning och förankring samt sköter dialogen med skogsägarna.
– Poängen är att utbud, efterfrågan, certifiering och kommunikation
behöver utvecklas tillsammans, sammanfattade Anneli Lundmark.
Hon avslutade sin presentation med att kasta fram fyra frågor att besvara inför nästa steg för att utveckla åländsk handel med kolkrediter till ett europeiskt pilotprojekt:
1) Vilka skogsägare och fastigheter kan ingå i en första åländsk portfölj?
2) Vilka företag vill vara med och forma en lokal köparklubb?
3) Vilken struktur, finansiering och rollfördelning krävs för att testa modellen i praktiken?
4) Kommunikation: Vilka ”claims” och budskap kan användas på ett trovärdigt sätt?