I över tre decennier har Ing-Marie Mannil från Munsala i Nykarleby undervisat i näverslöjd. Dels har hon hållit kurser i alla arbetar- och vuxeninstitut som finns mellan Petalax och Karleby, dels har hon fungerat som timlärare vid Kronoby folkhögskola
I höst har hon börjat ta de första stegen för att gradvis avrunda sin undervisningsverksamhet genom att lära ut och dela med sig av sin kunskap åt den som ska ta över.
Hantverk i alla former har alltid legat Ing-Marie Mannil varmt om hjärtat. Redan som liten flicka stickade hon mycket, men tyckte även om att sy, väva och snickra. På senare tid har möbelrestaurering och -tapetsering upptagit en hel del av hennes tid, men kanske är det ändå näverslöjden – som hon undervisat i sedan 1984 – som har lagt beslag på den största delen av hennes hantverkarhjärta.
Det kunde ha gått annorlunda, för Ing-Maries första bekantskap med nävern var aningen trevande. På den tiden bodde hon med sin familj i Umeå när hon hösten 1981 anmälde sig till en kvällskurs i näverslöjd.
– Jag minns att jag tänkte ”det här är ingenting för mig” när vi första kvällen satt och rensade näver, säger hon.
Men redan andra gången kom hon på andra tankar:
– Jag blev biten! Och sedan var jag fast.
I två terminer gick hon på näverslöjd en gång i veckan och sedan dess har hon haft den som en seriös hobby.
– Näverslöjd är fantastiskt, säger Ing-Marie. Du hämtar material i skogen, gör det i ordning och så tillverkar du en sak utan maskiner. Det var det som fascinerade mig, dessutom är det ett naturmaterial som inte ger några problemavfall.
När Ing-Mari slöjdar tillverkar hon främst nyttoprylar som vedbärare, brödkorgar, väskor och burkar, men hon har även varit med om att klä en handgjord kanot i näver.
Fantastiskt naturmaterial
Björknäver är ett smidigt, starkt och formbart material som skyddar mot fukt och röta samtidigt som det isolerar mot kyla och värme. Under århundraden har det använts som isolering och takmaterial i byggnader, men även som bruksföremål i form av skålar, flaskor, ryggsäckar, skor och matförvaringskärl.
Att arbeta med näver kräver lång framförhållning där det första steget går ut på att skaffa råmaterial. Näver skördas under några veckor kring midsommar då björken savar, endast då är det möjligt att få loss den. Men det är inte bara att ta sin kniv i näven och bege sig ut i skogen för att tillskansa sig näverflak efter behag, näverplockning omfattas nämligen inte av allemansrätten.
– Först måste man kontakta skogsvårdsföreningen och därefter få tillstånd av både markägare och köpande bolag, förklarar Ing-Marie. Med kursdeltagarna brukar vi ta näver från ytor där träden ska avverkas som massaved följande vinter.
Förberedelse och förvaring
Ing-Marie pensionerades från sitt jobb som kanslist på skogsvårdsföreningen för fyra år sedan och det är tack vare sina kontakter på arbetsplatsen som hon under årens lopp har fått hjälp av skogsfackmän att hitta lämpliga skördeplatser för sin kursverksamhet.
Den som har egen skog och vill skörda näver för husbehov gör förstås hur hen vill, men det kan vara bra att veta att näver plockas av ett träd endast en gång. Det kan bildas ny bark på trädet efter en nävertagning, men det blir inget slöjdnäver av den. Saven stiger heller inte som förr och stammarna blir svarta och fula.
Efter att nävern skördats ska vitsidan borstas innan nävern läggs – savsida mot savsida – i press mellan tidningar för att inte börja mögla. Ing-Marie pressar och förvarar sin näver under lastpallar och tyngder i en timrad lada där luftväxlingen är bra. Där kan den lagras i många långa år och fortfarande vara fullt användbar.
Som första förberedande moment delar Ing-Marie upp ett näverflak i lämpligt tjocka delar, varpå hon klipper jämnbreda remsor av näversjoken med en plåtsax – det går även att skära med mattkniv. Avslutningsvis smörjer hon remsorna med paraffinolja.
På sina kurser lär hon ut snedflätning, rakflätning och hur man gör föremål i helnäver.
– Savsidan av nävern är den slitstarka sidan, förklarar Ing-Marie. Därför flätar man först upp insidan innan man vänder och klär utsidan. Alla näverkorgar är dubbelflätade.
Avrundar sin undervisning
Ända sedan familjen Mannil – efter fjorton år i Sverige – återflyttade till Munsala 1984 har Ing-Marie dragit kurser på alla arbetar- och vuxeninstitut mellan Karleby och Petalax samtidigt som hon har fungerat som timlärare vid hantverkarlinjen vid Kronoby folkhögskola.
Det rustika näverarbetet sliter tidvis rätt hårt på händerna då flätning kräver ett starkt och stadigt handlag.
– Jag känner att jag inte längre har samma kraft i händerna som förr på grund av artros, säger Ing-Marie. Det är en stor orsak till att jag börjar trappa ner.
Ann-Sofi Wikar från Kronoby är den hantverkare som kommer att ta över undervisningen i näverslöjd den dag Ing-Marie beslutar sig för att sluta helt och Ann-Sofi känner sig redo att ta vid. I somras har de skördat näver tillsammans och från och med i höst tillbringar Ann-Sofi en dag i veckan med Ing-Marie vid folkhögskolan.
– För mig som kursledare har det viktigaste varit att dela med mig av mina kunskaper så att näverslöjden lever vidare, säger Ing-Marie. Det känns bra att det är Ann-Sofi som tar över eftersom hon är en mångsidig hantverkare från tidigare.
En kunnig och skicklig näverslöjdare definieras enligt Ing-Marie av bra handlag och god noggrannhet.
– Man måste vara noga med flätningen så att det blir tätt och det är också viktigt att välja rätt material, säger hon. Men det gäller allt hantverk, det syns när det är slarvigt gjort.
Under sin karriär som näverslöjdare har Ing-Marie även haft möjlighet att tävla i finska mästerskapen i näverslöjd tre gånger.
– Första gången jag var med i FM år 2000 skulle vi tillverka en näversko hemma och sedan göra den andra på plats under själva tävlingen, berättar hon. Domarna bedömde resultatet enligt skicklighet, kvalitet och tid. Jag kom på andra plats och fick en silvermedalj.
