Tom Stenfors, som odlar spannmål och oljeväxter på drygt 100 hektar i Kyrkoby i Sibbo, är arg. Han har under de senaste åren varit med om att både fjärrvärme- och dricksvattenrör grävts ner på hans åker och de senaste grävningarna orsakade både skador på åkern och störd nattsömn.
Ungefär två år efter att Kervo Energi grävt ner fjärrvärmerör på Tom Stenfors åker var det dags för nästa rörgrävning, bara ett par meter från fjärrvärmeröret. Den här gången gällde det kommunala vattenrör för matning av dricksvatten från Nickby till Söderkulla.
Sträckningen på sammanlagt 12 kilometer skulle dras av Samkommunen mellersta Nylands vatten och två alternativ presenterades för de berörda markägarna, som uppgick till ett femtiotal.
– Det ena gick mer på kommunal och det andra mer på privat mark. Mellersta Nylands vatten förde fram det alternativ som gick mer på privat mark, medan jag och ett tiotal andra jordägare i trakten föreslog det andra av de två alternativen, det vill säga det som gick mer på kommunal mark, berättar Stenfors.
Gavs inget val
Vattenverket körde ändå fram det förslag som gick över bland annat Stenfors åker, och han vägrade skriva under. Då ansökte vattenverket om placeringstillstånd hos kommunen. Vad som sedan hände upprör fortfarande Tom Stenfors.
– Då vi inte godkände vattenverkets förslag kom det plötsligt ett brev från Jordägarnas Värderingscentral. Avtalet som Värderingscentralen presenterade för oss markägare gick ut på att vattenverket får som de vill och betalar en liten ersättning för markområdet och en liten för arbetsområdet. Vårt enda alternativ var alltså att godkänna avtalet.
Det som stör Stenfors är att Värderingscentralen inte brydde sig om att ta kontakt med honom innan avtalet skickades. Han känner sig illa behandlad och tog också kontakt med Värderingscentralens styrelse, men det ledde enligt honom ingenvart.
– Jordägarnas Värderingscentral som ägs av bland annat SLC borde företräda böndernas intressen och inte gå vattenverkets ärenden, anser Stenfors och undrar vad det är för slags avtal då bara den ena parten dikterar villkoren.
Helena Ålgars, VD på Jordägarnas Värderingscentral, anser dock inte att det handlade om någon intressekonflikt då vattenverket anlitade dem.
– Jag vill inte kommentera enskilda projekt och enskilda markägares avtal, men vi brukar sköta projekt av det här slaget. Vi skickar ut förslag till avtal och räknar ut ersättningar och tar också andra faktorer i beaktande som kan påverka ersättningarna, som till exempel olika skador.
Ålgars menar att markägarna på det här sättet får en smidigare och snabbare behandling av sina ersättningsanspråk än de annars skulle få.
– I en inlösningsförrättning på lantmäteriverket bestäms ersättningarna där och är inte nödvändigtvis alltid på samma nivå som i det ursprungliga avtalsförslaget. Det ligger nog i projektägarens intresse att projekten går framåt, så inställningen till olika anspråk är oftast flexibel, vilket i slutändan gynnar markägarna. Vi kan naturligtvis inte tvinga någon att skriva på ett avtal utan det är projektägarens sak att avgöra hur man går vidare ifall man inte lyckas komma överens med markägaren.
Träffade en vattenåder
I Stenfors fall gick det i slutändan så att arbetena på hans åker utfördes vintern 2018/2019, och det visade sig enligt honom nästan genast att man vid arbetena träffat en vattenåder, eftersom det samlades vatten på åkern.
Vid slutgranskningen kom Stenfors därför överens med vattenbolagets konsult om att området skulle täckdikas.
– Men så kom sommaren och platsen torkade tillfälligt upp, varpå vattenbolaget meddelade att allt ser torrt och bra ut och att inga åtgärder behövs.
I september tog sedan Värderingscentralen kontakt igen för att syna skadan och en månad senare granskades platsen på nytt.
– Den här gången höll Värderingscentralen i stort sett med om allt vi anmärkte på och meddelade att det kommer ett ersättningsförslag som vi senare skulle ha möjlighet att komplettera, berättar Stenfors.
Men sedan blev det enligt Stenfors tyst i flera månader och först i februari, skickade Stenfors ett e-postmeddelande till Värderingscentralen för att fråga hur ärendet framskrider.
– Då kom de följande dag och granskade åkern, tyvärr utan att meddela mig dagen innan, så jag hann inte vara med.
Efter det här blev det enligt Stenfors tyst i flera månader igen, tills han på nytt kontaktade Värderingscentralen.
– Då fick jag svar och ett förslag på ersättning. Förslaget innehöll inga underhandlingsmöjligheter – det gällde att godkänna det eller så hade det gått till lantmäteriförrättning.
Ersättningen, som betalades ut förra veckan, över ett år efter att röret grävdes ner, kom därmed enligt Stenfors alldeles för sent och var enligt honom också på tok för liten.
– Ersättningen som Kervo Energi betalade mig för fjärrvärmeröret för två år sedan var mer än dubbelt så hög som den ersättning vattenverket betalade, och då drabbades jag dessutom den här gången av skador.
Skadorna irriterar mest
Skadorna på åkern är också det som irriterar Stenfors mest.
– Ifall jag själv skall reparera dem så förväntas jag jobba ett par, tre dagar gratis eller betala ur egen ficka för att få arbetet gjort av någon annan. Jag måste bygga ett täckdike och därtill bygga ett sandöga med en omkrets på några meter för att dränera området. Ersättningen räcker just och just till kostnaden för röret och sanden, men arbetet ersätts inte.
Helena Ålgars kommenterar att hon har förståelse för att det harmar markägare att de får projekt av den här typen på sina ägor, men att vattenrör har en samhällsfunktion och att man därför måste dras med dem.
– Som markägare är man alltså nog i praktiken tvungen att tillåta att samhällsnyttiga anordningar placeras på ens marker. Alternativet är att projektägaren ansöker om ett placeringstillstånd av kommunen, som beviljar tillståndet om inte fastigheten orsakas onödig olägenhet.
Ålgars påminner också om att det knappt finns en enda fastighetsägare som inte själv skulle utnyttja infrastruktur som någongång dragits över någon annans marker.
– Däremot skall man få adekvat ersättning – vilket markägarna brukar få i de projekt där Värderingscentralen är involverad.
Kari Korhonen, VD på Mellersta Nylands vatten, är inne på samma linje.
– Då det gäller dragningen så förordade vi det alternativ som gick mer över privat mark eftersom den andra linjen var närmare 1 kilometer längre och skulle ha gått längre in i tätorten.
Alla markägare skall behandlas likvärdigt
Enligt Korhonen var det endast ett fåtal markägare som inte ville skriva under avtalet.
– Men på grund av att vissa vägrade var vi tvungna att ansöka om placeringstillstånd hos kommunen. Vi kopplade sedan in Värderingscentralen för att uppskatta ersättningarna samt för att lösa ersättningsfrågor gällande skador som kan uppkomma under arbetets gång. Det har Värderingscentralen sysslat med under det gångna året och slutligen godkände ju alla markägare avtalet. Hade de inte gjort det hade det blivit lantmäteriförrättning.
Korhonen säger att ersättningarna vid en lantmäteriförrättning utgår från precis samma tabeller som Värderingscentralen använder, så ersättningarna skulle knappast ha blivit högre den vägen.
– Däremot skulle utbetalningen säkert ha dröjt mellan ett halvt och ett år, kanske ännu längre på grund av Coronakrisen.
Då det gäller ersättningens storlek, som Stenfors är missnöjd med, försvarar sig Korhonen med att vattenverket är ett offentligt företag som inte kan behandla markägare på olika sätt, utan måste betala samma ersättning åt alla.
– Fjärrvärmebolaget som betalade ut en högre ersättning är ett privat aktiebolag och har därför helt andra förutsättningar att själv bestämma storleken på ersättningarna.
Stenfors berättar att han nyligen blivit kontaktad av Sibbo Vatten som nu vill gräva ner avloppsrör på flera av hans skiften.
– De ville börja planera och markkartera redan denna sommar, men jag har sagt nej, eftersom det har visat sig så svårt att få ordentlig ersättning. Nästa gång sätter jag mig på åkern med min kaffetermos och rör mig inte ur fläcken innan ersättning betalats ut.
Stenfors anser att lagstiftningen borde ses över.
– Jag förstår att det måste finnas infrastruktur, men nog är det fel att det inte betalas ordentliga ersättningar och att markägaren själv blir tvungen att bekosta en del av iståndsättningsarbetet.