Också det åländska jordbruket har genomgått väldiga förändringar sedan EU-medlemskapet 1995 och med ett tjugoårigt perspektiv som LF:s medarbetare vågar jag påstå att de duktiga alltid klarar sig.
Numera är det ironiskt nog äppelodlarna, som var mest oroliga inför EU-inträdet, som drar in mest pengar till det åländska jordbruket!
Naturligtvis har den här metamorfosen inte kommit gratis utan som ett resultat av målmedvetna satsningar. Ett exempel är hur äppelodlarna inom det välskötta odlarägda företaget Ålands Trädgårdshall bestämde sig för att såga ner tusentals träd med äppelsorter som inte ansågs hålla tillräcklig kvalitet beträffande smak och hållbarhet på butikshyllorna.
Senare har de största äppelodlarna byggt syrefattiga ULO-lager så att priserna kan hållas uppe när det finns inhemska äppel i handeln under en längre period.
Även de som odlar chipspotatis har hittills klarat utmaningarna trots att det för några år sedan såg hotfullt ut när norska ägaren Orkla ville lägga ner den åländska chipsfabriken, som med sina hundra anställda är Ålands största landbaserade företag. Hotet avvärjdes när fabrikens personal trots det pressade läget slog produktionsrekord samtidigt som både potatisodlarna och fraktspeditörer accepterade lägre priser.
Kanske hade det också sin betydelse att flera av de stora åländska ägare som sålde fabriken förklarade sig beredda att starta en ny chipsfabrik i fall den gamla läggs ner. Pengarna fanns eftersom de åländska ägarna fick i runda svängar 200 miljoner euro för chipsbolaget, men försäljningen riskerade att bli som att kissa i byxorna. Det värmer gott bara i början!
Chips-affären kom mig också att minnas en jordbrukare som redan i början på 1980-talet satsade 150.000 mark på en ny potatisupptagare ”fast jag vet att jag nog skulle tjäna bättre på att i stället köpa chipsaktier för pengarna”. En replik som avslöjar mycket om vad det innebär att vara bonde i själ och hjärta.
Kännetecknande för utvecklingen de senaste decennierna är framför allt en tydlig specialisering och jag vill även påstå professionalisering inom jordbrukarkåren. Många lök- och potatisodlare har exempelvis satsat på bevattning, vilket gjorde stort intryck när Pro Agria-anställda från hela landet för några år sedan hade sommarmöte på Åland. ”De har identifierat ett problem och också gjort något åt saken”, sammanfattade en byråchef från Savolax.
En annan nyckel till det småskaliga åländska jordbrukets framgångar är samarbete. Ett tydligt exempel är byn Västanträsk, som nu är den åländska äppelodlingens verkliga centrum med Grannas och Daniels Frukt som välkända flaggskepp.
Men långt innan äppelodlingen blev stor blev många i byn framgångsrika med grönsaksförädling och gurkinläggning eller helt enkelt fatt ”affära” med aktier. Ett annat exempel är hur far och son Axel och Trygve Eriksson utvecklade sitt jordschaktningsföretag till den internationella koncernen Eriksson Capital med en årlig omsättning på nästan en miljard euro. ”Dom är inte ens avundsjuka på varandra utan hjälps åt så att också andra kan bli rika”, är en beskrivning av den så kallade Västanträsk-andan, som blivit ett varumärke för åländsk driftighet och entreprenörskap.