Fallet med gården Saras marker i Käinby i Vanda, som staden nu tvångsinlöser till råmarkspris efter en mångårig tvist, upprör känslorna hos ägarsläkten Sarin i vars släkts ägo marken har varit i mer än 300 år. Både MTK och SLC har stött ägarna under hela processen och fallet har också fått uppmärksamhet i medierna.
– Det här är en central markägarfråga som gäller alla medlemmar i MTK och SLC, säger Lauri Seppänen, en av dödsboets representanter och make till en av släktgårdens tre ägare.
Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde nyligen tvisten till Vanda stads fördel och nu väntar man på att en inlösningskommission skall fastställa storleken på ersättningen som betalas till ägarna.
– Vi väntar ännu och ser vad det slutliga priset blir, men jag betvivlar att det blir högre än råmarkspris, vilket vi inte kan godkänna, säger Seppänen.
Det här betyder att den jord- och skogsbruksmark på 43,4 hektar i nordvästra Vanda samt byggnader, som SRV i tiderna var villiga att betala drygt 11 miljoner euro för, i dag i värsta fall kommer att inbringa dödsboet endast omkring 2,5 miljoner euro.
– Det här är en seger för socialismen, konstaterar en trött Seppänen. Kommunen vill på det här sättet utöka sin egen kassa genom att inlösa mark till råmarkspris och sedan sälja den för mångfalt högre pris. Detta är inget annat än stöld av privatägd mark.
SLC och MTK bistår markägarna
Också SLC:s ordförande Mats Nylund fördömer förfarandet.
– Det av HFD beviljade inlösningstillståndet visar att vår lagstiftning inte lever upp till de krav på egendomsskydd som bland annat Europeiska människorättsdomstolen ställer, säger Nylund. När nu både inlösningslagen samt markanvändnings- och bygglagen förnyas, så är det av mycket stor betydelse att man täpper till sådana här kryphål i lagen.
Han konstaterar också att beroende på vad inlösningspriset blir och vad dödsboet väljer att göra, så har SLC och MTK beredskap att bistå markägarna i en juridisk prövning.
Området som löses in har i generalplanen anvisats för småhusbygge och användning som skyddsgrönområde och rekreationsområde. Enligt generalplanen kan man bygga bostäder på sammanlagt 30.000 bostadskvadratmeter på området.
– Det här ovanligt stora och enhetliga området ger ju möjligheter för en byggfirma att planera och sedan bygga området i 5-10 år, förtydligar Seppänen.
Vanda stad ville inte planera området
Allting fick sin början för 12 år sedan, år 2007. Då ville släkten sälja marken och köparen SRV bjöd 11,2 miljoner euro för hela det obrutna området på sammanlagt 43,4 hektar. Det skriftliga kontraktet var i kraft i fem år, men Vanda stad satte sig genast från början på bakhasorna och ville inte stadsplanera området.
– Marken var i generalplanen planerad för bostadsbebyggelse, men en godkänd stadsplan fanns inte. SRV skulle ha skött om allting, ordnat med kommunalteknik med mera. Förhandlingarna med Vanda pågick i fem år men de ledde ingenvart, konstaterar Seppänen.
En intressant detalj är att dåvarande SRV Asunnots VD Juha-Veikko Nikulainen, som skrev under kontraktet med ägarsläkten år 2007, blev utnämnd till biträdande stadsdirektör i Vanda år 2012.
Vanda stad erbjöd sedan i juni 2014 i sitt första köpeanbud att betala 2,4 miljoner euro för hela området. I september 2014 höjde Vanda stad budet till 2,6 miljoner euro.
– Då kom vi med ett motbud på 11,5 miljoner euro, som inte godkändes. Men det ironiska var att samma man som några år tidigare hade erbjudit oss över 11 miljoner euro för området nu kom med ett bud som motsvarar råmarkspris, konstaterar Seppänen. Och medan motbudet fortfarande var i kraft förde staden ärendet vidare till stadsplaneringsnämnden som ett inlösningsärende.
Släkten fortsatte att kämpa för sin sak och informerade även lokalpolitikerna om vad som var på gång. Ärendet behandlades i två repriser i Vanda fullmäktige. Vid fullmäktigemötet den 2.4.2015 beslutade fullmäktige efter omröstning med rösterna 35-30 att be miljöministeriet om inlösningsrätt till Saras marker. Miljöministeriet beviljade inlösningstillståndet i augusti 2016.
Priset avgör om dödsboet tänker överklaga
Ärendet har därefter behandlats i Förvaltningsdomstolen i två år och för ett par veckor sedan kom HFD:s beslut där Vanda stad ges inlösningsrätt. Nu väntar dödsboet på resultatet av inlösningsförrättningen där en ingenjör samt två av Vanda stadsfullmäktige utsedda personer slår fast priset.
Huvudbyggnaden och stallet ingår inte i inlösningsförfarandet.
– I början kom staden med två priser – ett för hela området inklusive byggnader och ett utan. Men nu vill staden inte ha byggnaderna längre, säger Seppänen.
Huvudbyggnaden, där Seppänens svärföräldrar bodde permanent ännu i slutet av 1980-talet, saknar kommunalteknik och har inte under de senaste årtiondena använts till annat än sommarhus. En del av stallbyggnaden är uthyrd till en hästföretagare som har ett tjugotal hästar där. Åkrarna är utarrenderade till Tom Pehkonen, som brukat dem sedan slutet av 1990-talet.
För närvarande väntar Seppänen på kallelse till inlösningskommissionens möte, där priset slås fast.
Efter det här har markägaren rätt att besvära sig över beslutet och överklaga till Jorddomstolen.
– Om inlösningskommissionen erbjuder oss råmarkspris kommer vi att överklaga, konstaterar Seppänen. Det realistiska priset och det pris som dödsboet skulle acceptera är det marknadspris som SRV i tiderna var färdig att betala för markerna.
Också Jordägarnas förbund fördömer tvångsinlösningen
Förutom MTK och SLC har även Jordägarnas förbund bistått dödsboet i den utdragna processen.
Styrelseordförande Henrik Creutz konstaterar att han är uppriktigt chockad över hur samhället kan behandla en markägare på det här sättet.
– Sådant här kan ju bara inte hända i en västerländsk demokrati! Markägarna är en del av samhället och betalar snällt sina skatter och avgifter precis som alla andra. Då känns det inte rätt att någon bara kommer och tar ens egendom.
Jordägarnas förbund har stött dödsboet bland annat genom att komma med utlåtanden.
– Vi får ett brett stöd ute på fältet för våra åsikter då vi motsätter oss både tvångsinlösningen och hela processen. Det här fallet är visserligen väldigt komplicerat, men det finns säkert många liknande fall och nu håller vi på att utreda omfattningen närmare.
Creutz reflekterar över att det på grund av urbaniseringen kanske inte alltid i samhället finns en så stor kunskap kring och förståelse för markägarfrågor.
– Det är ju en regel att när markägarna och stadens intressen finns på samma områden så blir det konflikter. Konfliktområdena ser man speciellt mycket av i alla tillväxtcentra, bland annat i Nyland. Tågskenor ska byggas och vägar ska dras – och den här verksamheten krockar hela tiden md den privatägda marken.
Enligt Creutz skulle lösningen vara att markägarna tas med redan i planeringsskedet.
– Det är helt fel att staden tar god tid på sig och sedan skickar väldigt komplicerade juridiska brev till markägarna, som ges bara en kort tid att svara. I fallet Saras kom staden med anbud, och då markägaren inte accepterade anbudet blev det tvångsinlösning. Man får en känsla av att man från samhällets sida testar hur långt man kan gå.