Hur ska vi bära oss åt för att bäst bevara den nedärvda kunskap som finns inom traditionellt trähantverk? Och hur ska de hantverkare och fackmän som jobbar med timmer och trä gå till väga för att kunna finna sig en utkomst inom sitt skrå? Det är några av de huvudsakliga frågor som sju friluftsmuseer från Finland, Sverige, Norge och Ryssland funderar över i projektet Arctic Wood Network.
Det tvååriga projektet har som övergripande målsättning att utveckla relationer mellan museer och lokala trähantverkare – främst inom träslöjd, byggnadsvård och båtbyggnad – samt att skapa ett omfattande nätverk.
Tillsammans söker deltagarna svar på frågor och utmaningar om hur det nordiska kulturarvet kring trä och hur träkunskap och skicklighet kan lyftas fram.
Initiativet till Arctic Wood Network kommer från Nordnorge och leds av Siv Garles Sjåland vid Midt-Troms Museum i Bardufoss som även äger projektet.
– Tanken är att samla information och i någon form sammanställa den i ett slags verktygslåda så att andra museer kan ta del av den, berättar hon.
Sju deltagare betyder sju sammankomster med cirkulerande värdskap, eftersom en viktig del av projektet är att besöka, ta lärdom av och få inspiration för sin museiutveckling av varandra. I slutet av september hade turen kommit till Stundars i Solf, Korsholm, dit cirka tjugo deltagare kommit för att bekanta sig med österbottniskt trähantverk och friluftsmuseets verksamhet.
Unikt bostadsområde
På Stundars finns förutom cirka sjuttio stugor ett välutvecklat och aktivt hantverkargille; Hantverkargillet Björken rf. Speciellt för museet är att det bor cirka tjugo familjer invid området i ditflyttade och återuppbyggda stockhus från 1700- och 1800-talen, något som tillför en aktiv och levande dimension till museiområdets helhet.
– Det är intressant att folk bor här, säger Siv. Att det går ton i ton. Det är dyrt att ta vara på byggnader och det är ett problem. Många gårdar står och förfaller då man inte kan bevara dem i sitt naturliga område.
Hemma i Bardufoss ser det annorlunda ut. Midt-Troms Museum är ett regionmuseum som består av ungefär lika många byggnader som på Stundars, dock med den skillnaden att de ligger utspridda över nio kommuner.
Trots vissa olikheter med andra friluftsmuseer är problemen dock de samma, gamla hus ska tas vara på och hantverkare behöver hyras in.
– De som kan sitt hantverk ska kunna leva av det, anser Siv. Det är vår uppgift som museum med statsunderstöd att se till att den möjligheten finns och vi behöver bevara kunskapen om hantverk, för den är utdöende.
Involvera ungdomen
Stundars verksamhetsledare Gunilla Sand hade planerat intressanta och uppskattade dagar fullspäckade med diskussioner, föreläsningar, exkursioner och workshoppar.
Anni Lehtimäki berättade om ett LEADER-projekt hon leder, vars målsättning är att öka intresse och synlighet för gamla österbottniska timmerhus samtidigt som det bistår gemene man med information och kunskap för restaurering och underhåll av gamla byggnader.
Anni betonade vikten av att involvera unga för att de bättre ska se och lära sig om vad som är speciellt med deras egen hembygd.
Uppemot fyrahundra personer har deltagit i de många kurser som ordnats, störst intresse har folk visat för den som behandlade husproblem orsakade av mögel, insekter, vatten och röta.
Leo Lönnroth från Kurikka vet vad det innebär att bli sjuk av dålig inomhusmiljö och det var hans egna hälsoproblem som guidade honom till att bli timmerman. Idag driver han ett litet företag som renoverar stockhus enligt traditionell teknik.
Leo berättar att det finns ett stort nyväckt intresse i Finland för gamla stockhus. Många unga renoverar gamla familjegårdar, vilket betyder att företag som hans behövs.
Drunknar i arbete
– Det är viktigt att det finns hantverkare som kan bygga och renovera gamla stockhus, säger han. Det finns få företag som gör det här jobbet och vi drunknar i arbete.
Hälften av Leos kunder är privatkunder som renoverar sina hus, medan andra hälften är stora offentliga byggnader likt museer och kyrkor.
Renoveringarna kontrolleras av Museiverket, som kräver att de görs med traditionella tekniker. Leo berättar att det är svårt att få tag på bra timmer och att det i hela landet finns ytterst få personer som kan hugga stockar och knutar på traditionellt vis.
Efterfrågan på hälsosamma hus har blivit enorm då moderna hus lätt ruttnar och möglar.
– Vi har många kunder som blivit sjuka av inomhusmiljön på grund av nya material och kemikalier, så vi gör ekologiska hus på en naturlig väg och utan kemikalier, säger Leo.
Tack vare sociala medier har hans företag gott om jobb och när han postar ett nytt album med bilder kan det få tiotusentals klick på några dagar. Det är på så vis han får de flesta av sina kunder.
Spika pärtor och bygga gärdsgård
Deltagarna fick även bekanta sig med lokala entreprenörer och organisationer. Bland annat fick timmermannen Charsten Granholm i Solf – som gör stockar för hand och som bygger traditionella trästommar – besök, liksom trähantverkaren Jonas Granfors i Bobäck, Vasa och snickaren Jarl Nystrand i Björköby, Korsholm. Den senare är väl känd för sina måleriskt dekorerade Björköskåp.
De hann även med ett besök till slöjdvetenskapsutbildningen vid Åbo Akademi i Vasa som är unik i Norden.
Under den sista dagen blev det workshop och deltagarna fick välja mellan att spika pärtor på ett tak, bygga en ”snidijässgål” (snedgärdesgård), på traditionellt sätt eller fläta näverkorgar.
– Jag tycker väldigt mycket om hur de jobbar med hantverkargillena här på Stundars, säger Siv Garles Sjåland. De knyter till sig hantverkare och gillena ger dem något socialt; en samhörighet och en passion. Det är så viktigt med dessa eldsjälar!
Vikten av slöjd för unga
På andra sidan Kvarken jobbar Annso Grahn som hemslöjdskonsulent med inriktning på trä och metall vid Västernorrlands museum i Härnösand.
Hon menar att kultur för barn och unga är ett uppdrag med hög prioritet för alla statligt finansierade kulturverksamheter i Sverige.
– De flesta unga tycker det är roligt att få en kniv i handen och bara sitta och tälja, men också att få lära sig om textila tekniker som att sy, sticka och virka.
På Västernorrlands museum jobbar de mycket med tillgänglighet och med hur de ska få in fler entreprenörer inom slöjdsektorn.
Arctic Wood Network-projektet tillför en bredare bas och större gemenskap.
– Vi har samma syn på slöjd och jag känner att vi hör ihop, säger Annso. Det är tydligt på många områden att vi delar kulturarv och vi kan göra något större tillsammans och bygga ihop oss över gränserna.
Museer i alla länder får det allt svårare med ekonomin och är beroende av att det finns folk som kan hantverk ordentligt.
– Vi har inte råd att anställa folk, men vi finns, säger hon. Vi kan hjälpa till så att hantverkarna kan försörja sig genom att använda oss av dem och se till att de har en plats i samhället.
Dagarna på Stundars tycker hon varit intressanta och fullmatade med ett fantastiskt program.
– Det är roligt att få resa runt och titta och jag känner starkt att vi hör ihop, säger hon. Man känner ett släktskap, även om det är helt nya saker. Och så är det intressant att se ett privat bostadsområde i gammal stil så tätt inpå Stundars, jag har aldrig sett något liknande tidigare.
