En rikssvensk projektgrupp med representanter för nationella myndigheter, länsstyrelsen, rådgivningsorganisationer och branschorganisationer gjorde senaste vecka en studieresa till Österbotten för att bekanta sig med hur försörjningsberedskapen ser ut i Finland. Som värd för besöket stod ProAgria Lantbrukssällskapet som inom ramen för sitt eget projekt ”Beredskap i Österbotten 2.0” hade skräddarsytt ett tre dagar långt program.
Delegaterna som är bosatta på olika orter runtom i Sverige och som representerar olika organisationer, jobbar alla med ett treårigt samverkansprojekt med det explicita namnet: ”När krisen eller kriget kommer – beredskapsplanering i primärproduktionen av svenska livsmedel”.
Ove Karlsson, inhyrd konsult på Länsstyrelsen Norrbotten i Luleå, berättar att det var han som tidigt föreslog Österbotten när de i projektet diskuterade vart de skulle åka på studieresa, eftersom han var nyfiken på hur man jobbar med beredskapen här i landet på gårdsnivå, högre upp i samhället och i hela lantbruks- och livsmedelssystemet.
– Det verkar vara väldigt genomtänkt här i många led, vi ligger efter i Sverige så vi måste skynda på, säger han. Vårt projekt ska dels leda till konkreta handlingar, för vi vill att lantbrukarna ska ha en beredskapsplan på sina gårdar.
Ove berättar att de har gjort en del analyser på gårdsnivå och även tittat på landsbygdsföretagarnas roll, eftersom man bör kunna sätta sig in i vad som händer ifall det skulle bli krig.
– Ni är väsentligt mycket bättre på det här än vad vi är, så för oss är det inspirerande att komma hit och jag hoppas att vi i Norrbotten och Västerbotten ska kunna samarbeta mycket mer med er i Österbotten framöver, för vi har så mycket gemensamt.
Josefine Elving vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala fungerar som projektledare för beredskapsplaneringsprojektet vars övergripande mål är att i samverkan mellan myndigheter och näringsliv bygga en ökad förmåga till beredskapsplanering inom primärproduktionen.
– Vi har en känsla av att man i Finland har kommit längre, men jag ser att även ni har frågetecken att jobba vidare med, säger hon.
– Mentaliteten här verkar ändå vara att antingen så stannar man på gården och sköter lantbruket eller så åker man till fronten. Det tankesättet finns fortfarande kvar hos er, för ni har aldrig förlorat det, och i de här sammanhangen blir det en fördel eftersom det då blir lättare att prata om de här frågorna.
Vattenfrågan ligger Josefine nära, eftersom den är en del av vad hon jobbar med på SVA i egenskap av expert inom vatten till djur.
– De områden där vi har haft problem med vattenförsörjning är bland annat östra Sverige, Gotland och Öland, säger Josefine. Eftersom de har drabbats av torka flera år i rad har många djurhållare där kommit en bra bit på väg med att säkra sin vattenförsörjning.
Reserverade jordbrukare
På studieresans andra dag besökte gruppen Närpes där de fick träffa landsbygdschefen i Närpes stad, Annica Lind, som förklarade hur stadens landsbygdsnäringsmyndighet med sju heltidsanställda och med verksamhet i fem städer/kommuner fungerar och vilka dess ansvarsområden är innan hon kom in på hur beredskapsarbetet ser ut.
I Finland kan man med hjälp av värnpliktslagen reservera jordbrukare till tjänstgöring inom primärproduktionen under kristider och undantagsförhållanden och därmed befria dem från militärtjänstgöring, något som även gäller personal i viktiga industrier. Det kan man inte i Sverige.
Det är landsbygdsmyndighetens roll att föreslå vilka jordbrukare som ska reserveras, besluten tas vid Försvarsmaktens regionalbyrå och vid Civiltjänstgöringscentralen.
Kriterierna är att jordbrukaren ska vara mellan 35 och 60 år och det är främst gårdar med djurproduktion som väljs. Reservationen görs för fem år i taget.
– Nu har vi också lärt oss att vi kanske borde reservera verkstadspersonal, för verkstäder är verkligt viktiga för jordbrukarna, säger Annica.
Enligt lagen är det också landsbygdsnäringsmyndigheten som styr, reglerar och fördelar jordbrukens primärproduktion genom inköpstillstånd ifall det blir brist på konstgödsel, brännolja, foder, bekämpningsmedel och mediciner för produktionsdjur, men hur det ordnas i praktiken är ännu oklart.
I österbottniska kommuner har landsbygdsförvaltningarna tillsammans med MPK – Försvarsutbildningen och NTM-centralen – redan länge ordnat välbesökta beredskapskurser för jordbrukare på allmän nivå, med föreläsningar från bland annat vattenverk, räddningsverket, Försvarsmakten, elbolag och växtodlingsrådgivare för jordbrukare.
Beredskapsskolningen har också vidareutvecklats genom att det ordnas skilda träffar för de jordbrukare som reserverats för jordbruk i en krissituation,
– Än finns det många grundläggande saker att fundera över i Finland och även med EU, men vi kan inte planera alltför detaljerat inför krissituationer då vi inte vet vad som kommer att hända, säger Annica. Allt vad vi har gjort tycker jag är positivt, även om vi inte har svar på alla frågor.
Beredskap på gårdsnivå
Hos Jussi Murto-Koivisto och Linda Pellfolk i Pjelax i Närpes fick besökarna bekanta sig med parets verksamhet och beredskapstänk på deras ekologiska mjölkgård JMK-Milkhouse med 60 mjölkkor. Paret föder upp alla kalvar själva, tjurar och köttkvigor går till slakt och mjölkraskvigorna till rekrytering.
På gården finns en torkande silo för spannmålen som Jussi säger att är kostnadseffektiv, i synnerhet gällande foderspannmålen.
– För oss är den perfekt. Vi kör dit havre, korn, ärter, bondböna och så har vi en mix färdigt som är samma året om. Ärter och bondböna försöker vi hålla lite skilt och så ska det vara tilläggsvärme till torken när vi nu snackar beredskap och därför har vi fixat en vedpanna.
Vedpannan kom redan väl till pass när oljepriset för ett par år sedan rörde sig runt 2 euro litern och de kunde köra utan olja hela hösten. Och ifjol rusade torktimmarna iväg då en betydande del av spannmålsomsättningen gick till torkning. Även då kändes det bra att kunna elda med ved.
– Vår beredskap på gården består av väldigt enkla saker och vi har haft ett konstant foderlager för ett och ett halvt år framåt, säger Jussi. Om silon på 680 kubikmeter är helt fylld rymmer den spannmål för tre år och vatten kan vi förvara i ett tanksläp.
På gården finns även en traktordriven generator som kan alstra energi till en del, men brännoljan däremot är ett problem då gårdens verksamhet drar uppemot 23.000 liter per år.
– Får vi ingen brännolja till traktorerna stannar den verksamheten, för vi har inte resurser att bunkra upp. Så brännoljan är svår för oss.
Jussi och Linda har planer på en ny ladugård som ska rymma 150 mjölkkor samt kalvar och kvigor och det är tänkt att den i följande fas ska byggas ut.
– Vi drömmer om biogas och hoppas att den i framtiden kunde bli drivmedel för vissa maskiner som jobbar lokalt närmare gården, säger de. I investeringsskedet har vi också planerat solceller och någon typ av minilastare, det vore den perfekta maskinen att ha här.
Harriet Sundholm som är projektledare för “Beredskap i Österbotten 2.0”, summerade svenskarnas besök med att de nu från båda sidor fick möjlighet att förstärka samarbetsnätverket med kunskap, beredskapstänk och intresse att lösa olika utmaningar.
– Det har varit en ära att få byta god praxis och idéer kring beredskap inom primärproduktionen och vi ser fram emot fortsatt samarbete.