En rapport från Egentliga Finlands förbund i somras antydde att de fria stränderna i Skärgårdshavet är på upphällningen. Markägare och kommuner i Åboland ser ändå inte att det finns någon orsak att stoppa stugbyggandet.
– Här finns nog rum och fria stränder så att det räcker till, hur mycket som helst. Man kan utnyttja sin allemansrätt. Det finns plats för fåglar att häcka. Det är inte på något sätt överbyggt eller överplanerat, säger Kimitoöns kommuns tekniska chef Greger Lindholm.
Han och kommunens förtroendevalda håller just på att motivera dimensioneringarna i en betydelsefull plan, Dragsfjärds östra strandgeneralplan, för Åbo förvaltningsdomstol som har fått in tre besvär mot planen. Två gäller lokala frågor som flyttningen av vissa byggplatser, medan det tredje gäller kommunens beslut att på en stor del av planens område öka byggrätterna generellt från 160 kvadratmeters hus till 200 kvadratmeters.
Den här strandplanen har varit under arbete i över tio år (och har därför namn enligt en kommun som inte mera finns) vilket är typiskt för strandgeneralplaner i skärgården. Om besvären gäller planens allmänna dimensioner kan fördröjningen betyda att man inte får lov att bygga innan domstolen har sagt sitt.
Kimitoöns kommunstyrelse ger sitt genmäle till planen inom några veckor, sedan tar det månader innan förvaltningsdomstolen ger ett utslag.
Hälften är upptaget
Men det finns de som tycker att det ändå gått alldeles för snabbt och lätt att bygga i skärgården. Biologen Johanna Mattila skrev i somras en insändare i Åbo Underrättelser där hon kritiserade stugtomter vid strandlinjen främst ur miljösynpunkt.
Hon stödde sig både på egna iakttagelser under paddlingsfärder och på den färska studien beställd av Egentliga Finlands förbund och utförd av Åbo universitets institution för geografi. I den räknar forskarna ut att omkring hälften av havsstrandlinjen i landskapet tagits i anspråk för sommarstugorna.
ÅU gjorde sedan en artikelserie kring rapportens resultat.
Bebyggelsens inverkan ser olika ut t ex beroende på buffertzonen man räknar med kring hus. Med en metod som närmast liknade den som användes 2005 då en motsvarande undersökning gjordes fann man att 590 kilometer strandlinje bebyggts sedan dess, och andelen stängda stränder ökat från 44 till 49 procent. Planerare Lasse Nurmi på landskapsförbundet tycker att det ger anledning till eftertanke.
– I landskapsplanen försöker vi spara andelen fria stränder, men en strandgeneralplan kör ju över landskapsplanen. Vi vill väcka debatt om hur kommunerna använder sitt planeringsmonopol, att de kanske skulle koncentrera bebyggelsen och spara lite längre sammanhängande fria stränder.
– Det är inte egalt om man planerar ett område som RA [alltså för bostadsbyggande] eller som RM [för friluftsliv och turism]. RM-områdena betjänar en mycket större grupp människor.
– Vi märker ju att människor som rör sig till exempel längs Skärgårdens ringväg vill komma ut till havet och stränderna mera än vad som nu är möjligt. Men det är förstås också de lätt tillgängliga stränderna som är mest attraktiva att bygga på, medan trycket är mindre längre ut, säger Nurmi.
Forskarna fortsätter att kartlägga byggandet längs resten av Finlands kust och det projektet beräknas vara klart i slutet av februari nästa år.
Spara och ha
För markägare är stränder som går att göra till stugtomter en stor ekonomiskt tillgång. Men det finns också bland dem förståelse för att man måste slå vakt om att det finns tillräckligt med obebyggda stränder.
– Visst måste båtfolket ha platser där de kan ta iland, säger Mats Eriksson i Nagu, med rötter och ägor i Innamoarkipelagen.
Det räcker då inte med att man anvisar en kommunal simstrand här och en där.
– Man vet ju själv hur det är då man är ute och reser. Inte vill man ju gå till den strand där det redan är proppfullt.
Han har också märkt att bristen på lättillgängliga fria stränder leder till att turisterna till slut trampar in på de privata, eller mycket nära dem.
– Det är ju så att om man har sin stuga vid stranden så tycker man att man lite äger också stranden i närheten. Det är en mentalitet som man kanske måste ändra på.
För den som från landsidan vill hitta en obebyggd strand blir det nästan alltid att trampa genom skogen. Vägar byggs till stugor.
Mats Eriksson har insyn i strandplanering genom att han suttit med i en kommunal planeringsgrupp som fungerade som styrgrupp då strandgeneralplanen för Nagu gjordes upp.
Eriksson ställer upp för tanken att man skall bevara tillräckligt med fria stränder – och det menar han att man gjort med planeringen i Nagu.
Enligt landskapets utredning är det inte helt fel. Det finns 909 kilometer fri strand kvar i Nagu, av 1.530, vilket betyder att 41 procent har bebyggts.
I Pargas (numera stadsdelen) har 64 procent bebyggts, i Houtskär och Iniö 37 och i Korpo bara 29 procent. I Kimitoöns kommun noteras 61 procent bebyggt i Kimito, 64 procent i Västanfjärd och 39 procent i Dragsfjärd.
Stranden lockar
Planerarnas tanke att det går att lämna stränderna fria får också mothugg.
– Man vill bo så nära vattnet som möjligt. Ingen vill väl bo i skogen, säger Jenny Örnell-Backman på Högsåra.
– Om man bor på landet så får det väl synas. Åk över till Sverige, där ser man en helt annan skärgård.
Mickel Nyström från Korpo är försiktig med att ta ställning i diskussionen men säger att det visat sig att folk inte vill komma till skärgården för att bosätta sig i de gamla byarna uppe på land.
– Någon form av balans skall det finnas, man skall inte bebygga alla stränder. Men om man helt förhindrar att man bygger på sin egen strand så tar man bort charmen med skärgården.