Trots att Rudy Twiggs växte upp på landsbygden skulle han inte bli jordbrukare. För att undkomma fattigdomen måste svarta barn på 50- och 60-talet i USA fatta tidiga beslut om sin karriär.
– När jag var tio år bestämde min pappa att det var dags för familjens barn att välja ett yrke, berättar Rudy som i dag är 65 år. Jag valde att bli tandläkare.
Slaveri förbjöds i lagen redan 1865, men Jim Crow-lagarna segregerade svarta och vita på alla områden i livet, i synnerhet i sydstaterna.
På landsbygden påverkade segregeringen arrendekontrakten så det var nästintill omöjligt för en svart jordbrukare att tjäna sitt levebröd.
– Dessutom fick svarta familjer hela tiden vara rädda för våld och lynchningar, berättar Rudy. Mina föräldrar beslöt sig därför för att flytta norrut till storstaden Tampa där det fanns arbete.
Miljontals svarta familjer fattade samma beslut. För landsbygden innebar migrationen en stor förändring. År 1920 var 14 procent av jordbrukarna i USA svarta, men 2018 var andelen endast 1,4 procent.
Nötdjur och prydnadspalmer
Rudy ser ut över sin nötbesättning på sin lilla gård på tre hektar i Dover, Florida. Besättningen på 30 djur vandrar slött omkring på betesmarken och stirrar nyfiket på besökarna i solnedgången.
– Jag köpte djuren på en lantbruksmässa, berättar Rudy. Jag har angus, brahman och hereford. I Floridas varma klimat kan de beta ute året om.
Rudy har varit deltidsjordbrukare i ungefär tio år. Han föder upp nötdjur, men odlar också prydnadspalmer för försäljning. Han har ett tjugotal hönor för eget bruk och ett par getter håller gårdsplanen i skick.
Rudy får stöd från USA:s jordbruksmyndighet via det federala jordbruksministeriet Green Belt-program som ska hålla landsbygden bebodd och understöda jordbruksverksamhet.
– Mitt tandläkarjobb har jag inte velat lägga ner. Men jag köpte gården efter min skilsmässa, för jag saknade någonting att göra under helgerna. Dessutom var marken billig i början av 2000-talet.
I Dover väckte den nya markägaren genast grannarnas uppmärksamhet.
– De visste vem jag var långt innan jag träffade dem, säger Rudy. En svart man i de här kretsarna är en ovanlig syn.
Eftersom Rudy inte hade någon erfarenhet av jordbruk lärde han sig allting genom försök och misstag. Grannarna hjälpte nykomlingen som fastnade i leran med traktorn, och påpekade på samma gång att de gärna köper marken av Rudy om han tröttnar på verksamheten.
– Jag har bestämt mig för att inte sälja eftersom jag vill att mina barn ska ärva gården.
Dessutom är det en principsak för Rudy att äga mark, eftersom det är sällsynt med svarta markägare och jordbrukare i USA, ”som att hitta en diamant i ett bomullsfält”.
Förutom massimmigrationen från sydstaterna har också problem med USDA tärt på antalet svarta jordbrukare. Ett exempel från 1999 är när USDA tvingades betala ersättning åt svarta jordbrukare för diskriminering, då det framkom att ämbetsverket avvisat låneansökningar och jordbruksrådgivning som de svarta jordbrukarna hade varit berättigade till.
16 hektar och en mulåsna
Också Debra Thrower är en svart markägare, men hon odlar inte sin mark. Hon bor i Florida, men den mark på 16 hektar som hon ärvt av släktingar ligger i Arkansas, 1.600 km därifrån.
Marken är en kvarleva från jordbruksreformen ”Forty Acres and a Mule” från 1865, där svarta som befriats från slaveri efter inbördeskriget utlovades 16 hektar mark och en mulåsna.
– Den rätten fråntogs många svarta familjer. Min familj lyckades däremot behålla sina 16 hektar, berättar Debra.
Liksom Rudy har även Debra råkat ut för köpanbud. Hon har otaliga gånger fått höra att marken är värdelös och det enda logiska vore att sälja den. Debra anställde en jurist som gjorde upp officiella dokument över äganderätten.
När Debra besökte marken i Arkansas insåg hon att området täcks av tät skog och därför är i aktivt bruk.
– Vita män i området har genom tiderna använt marken för jakt.
Debra har lärt känna männen och vill respektera den lokala kulturen. Hon har kommit överens med männen om att jakten får fortsätta, men sin mark tänker hon inte sälja.
Skogen får alltså fortsätta växa. Debra planerar att i framtiden utnyttja marken också för verksamhet som kan betjäna den gemenskap hon vuxit upp i.
– Jag vill att min mark ska användas för någonting allmännyttigt. Jag kunde till exempel erbjuda sysselsättning åt människor i svåra livssituationer, som personer som befriats från fängelset. För mig är det en naturlig tanke eftersom jag hela mitt liv jobbat med socialarbete.
Framtiden för svarta odlare i USA
Rudy och Debra har mycket gemensamt, som slaveriets effekt på familjernas historia, en hög utbildning samt en vilja att återvända till landsbygden.
De senaste åren har intresset för markägande och jordbruk ökat bland den svarta befolkningen i USA. Folk längtar tillbaka till sina rötter.
Massimmigrationen som skedde 1910-1970 betydde också att den svarta befolkningen hade allt sämre möjlighet att påverka hurdan mat de hade tillgång till.
I städerna fanns det arbete, men rassegregeringen i bostadsområdena gjorde att USA:s livsmedelsmiljö ännu i dag är ojämlik. Så kallade matöknar, områden som saknar närbutiker, är oftast belägna i trakter där majoriteten av befolkningen är svart. På dessa områden är även förekomsten av kroniska sjukdomar hög.
Rudy och Debra understryker därför att markägandet ännu i dag betyder ökad självständighet för den svarta befolkningen.
