Slchistorik
Böndernas stora traktormarsch och demonstration på Senatstorget den 11 mars 2016 öppnade ögonen på en stor del av såväl allmänheten som politikerna. Demonstrationen var resultatet av ett accelererande missnöje med bland annat försämrade villkor och försenade stödutbetalningar under den då ännu nya perioden för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Manifestationen hade till största delen förståelse hos allmänheten.
SLC Tema

SLC:s minne samlas
och dokumenteras

Det har än så länge visat sig i den ena undersökningen efter den andra, att allmänheten backar upp och sympatiserar med bondekåren, så även i Svenskfinland. Nyligen kom det här också till uttryck under de torgjippon som SLC och MTK ordnade under devisen ”Varför får den minst som gör mest”.

Ibland får man ett annat intryck av debatten i medierna och av många organisationers budskap: De finländska bönderna får höra att jordbruket på annat håll förorenar och släpper ut koldioxid, fastän vi idkar ett klimatsmart och rent jordbruk.

Det är bara ett exempel på att det i dag krävs resurser, krafter och engagemang att försvara jordbruket på ett annat sätt än tidigare, samtidigt som den gamla striden för att få ett rättvist pris för sin produkt är högaktuell ännu i dag.

När SLC grundades 1945 var en av de väsentligaste orsakerna att bönderna i svenskbygden hade erkänt betydelsen av att hålla ihop och ställa gemensamma krav i stället för att låta sig utkonkurreras sinsemellan med allt sämre priser för sina produkter som följd.

Tanken var inte ny, den låg bakom grundandet av böndernas andelslag några decennier tidigare.

Från riktpriser till stöd

Från mitten av femtiotalet och fram till EU-medlemskapet var vår lantbruksinkomstlag, som bondeorganisationerna jobbade hårt för, med om att trygga jordbruket som näring och som matförsörjare i Finland.

Huvuddragen i lagstiftningen var att vi hade avtalade riktpriser, vilket garanterade jordbrukarna ett visst pris för deras varor. Jordbrukets organisationer SLC och MTK ingick också som part i de dåvarande inkomstuppgörelserna liksom fackförbunden, näringslivets organisationer och statsmakten.

De här uppgörelserna innebar bland annat – visserligen något förenklat – att man kunde kalkylera med vad landet hade råd med under den följande, i regel tvååriga, avtalsperioden och resurserna fördelades enligt det. Om det var överutbud på en viss vara sänktes riktpriset och vice versa.

Det fanns även garantipriser som innebar att ett visst pris var tryggat inom kedjan, också när våra produkter gick på export till billigare priser än på hemmamarknaden.

Samtidigt var andra länders kontroll av våra skyddsmekanismer för att gynna den inhemska basproduktionen ringa.

EU-medlemskapet kom att ändra på allt detta. På en natt föll producentpriserna till en bråkdel av tidigare nivåer. EU godkände inte avtalade riktpriser, utan handeln med basprodukter skulle följa villkoren på EU:s inre marknad. För att upprätthålla lönsamheten någotsånär, får jordbrukarna numera i stället kompensation genom stöd.

I Finland lyckades vi pussla ihop en helhet av bland annat EU:s direkta stöd, CAP-stödet samt stödet till mindre gynnade områden (LFA-ersättningen eller kompensationsbidraget), miljöersättningen, nationella stöd i norr och investeringsstöd. Det nationella stödet till södra Finland infördes också, men EU höll hårt fast vid att det inte fick bli ett permanent stöd.

Sedan några år tillbaka har man även kunnat få ersättning för bland annat djurens välmående.

Rätt att förhandla om inkomststöd

Vid EU-inträdet försvagades också producentförbundens, SLC:s och MTK:s, inflytande över prisbildningen för jordbruksprodukterna.

Vi fick dock rätt att i fortsättningen förhandla om de nationella inkomststöden, något som i sig är unikt, inte bara i EU men i hela världen.

Därutöver har det varit kutym hos oss att statsmakten samarbetar med intresseorganisationerna i beredningen av lagstiftning och av Finlands förslag om ändringar i EU:s stödformer.

Andra har samma utmaningar

Under EU-tiden har emellertid också de finländska bönderna märkt att vi inte är ensamma i våra ansträngningar att vända på den sviktande lönsamheten. Bönderna i det mesta av världen är i samma situation, så länge det finns någon som kan och är villig att producera billigare.

I de flesta länderna eller organiserade grupper av länder, inte bara i Finland, har man bland annat av just den orsaken vidtagit någon form av stöd- och skyddsåtgärder för att kunna upprätthålla ett jordbruk. Det här innebär att det är väldigt svårt för ett land att ensamt avveckla stöden eller vidta andra åtgärder, vilket skulle försvaga konkurrenskraften jämfört med andra.

Förhandlingar inom världshandelsorganisationen WTO har ändå pågått för att bryta ner hindren för en fri världshandel med jordbruksprodukter. Den utvecklingen har emellertid varit något på sparlåga efter att den så kallade Doharundan i det närmaste rann ut i sanden på konferensen i Buenos Aires 2017.

Samtidigt har förhandlingar mellan enskilda länder och grupper av länder om bilaterala avtal pågått i flera omgångar. I EU har det här inte hittills direkt drabbat jordbruket, men det beror närmast på att parterna inte kommit överens.

En rättvis inkomst för arbetet

Frågan om en rättvis inkomst för utfört arbete står i vilket fall som helst kvar för den finlandssvenska bondekåren liksom för bönderna på andra håll i världen.

Under senare år har frågan äntligen fått bred uppmärksamhet. Bland annat i Finlands konkurrenslagstiftning och i EU:s regelverk har man försökt komma åt jordbrukarnas svaga situation i prisbildningen.

Till exempel har möjligheterna utvidgats för jordbrukarna att bilda producent- och branschorganisationer, där man gemensamt kan fatta beslut om produktionsmängder och kvaliteter.

Också en livsmedelsombudsman har tillsatts i Finland, som ska övervaka att god handelssed följs på marknaden. Det här är någonting som SLC länge jobbat hårt för.

De konkreta resultaten i övrigt har dock varit ringa, åtminstone hittills.

Nya utmaningar

Samtidigt har jordbruket fått nya utmaningar, bland annat gällande infrastruktur och växande tätortssamhällen som har påverkat jordbrukarens möjligheter att disponera över sina ägor.

Det här har inverkat på arbetet i SLC, där producenternas intressen och rättsskydd som markägare har fått en växande roll. Trycket från beslutsfattare och allmänhet på skog och mark har blivit hårdare och risken för kringskärning av markägarens rätt att disponera över sina områden har blivit allt mer överhängande.

Att jordbruket tvingas försvara sin existens i den offentliga debatten är inget nytt. Så har varit fallet i flera omgångar ända sedan uppbyggnadsskedet efter de senaste krigen.

På sextiotalet talade man redan om överproduktion och om att ”ineffektiva” småbruk borde läggas ned.

Under åttio- och nittiotalet handlade diskussionen mycket om att näringens villkor var för reglerade. Det fanns de som ansåg att jordbruket borde konkurrera på marknadens villkor.

Under de senaste åren har näringen och dess representanter utsatts för allt hårdare påtryckningar från miljö- och djuraktivister. SLC och medlemsförbunden har gått in i debatten och försvarat jordbrukarkåren. Vi är bland de renaste jordbruken i världen liksom vi också ligger i bräschen när det gäller djurvälfärd och djurhälsa.

Vi måste utanför landets gränser

En viktig observation i sammanhanget är att importtrycket ökat i hög grad under de senaste åren, vilket gör att vi för egen del måste söka oss utanför landets gränser med våra produkter.

Vi torde inte ha problem med kvaliteten, vårt nordliga läge med mycken sommarsol är rentav gynnsamt för många livsmedel.

Tidigare, närmast under tiden från krigsåren och fram till EU-medlemskapet vidtogs åtgärder, till exempel sänkningar av garantipriser, som skulle begränsa vårt produktionsöverskott för att undvika export.

I dag är råvarans andel av det slutliga priset så obetydlig att vi rentav torde vara konkurrenskraftiga också på exportmarknaden. Höjningar på råvarupriserna har knappast heller så stor betydelse för varans slutliga pris i motsats till vad många, speciellt i förädlings- och handelsledet har för vana att påstå.

Villkoren har blivit avancerade

Att framhålla böndernas intressen i debatten förutsätter att man på ett annat sätt än förr är kapabel att förstå hur andra tänker, exempelvis miljö- och klimataktivister, djuraktivister, byråkrater, löntagarnas och konsumenternas intressebevakare, beslutsfattarna inom industri och handel.

Metoderna för att sprida sina budskap har blivit allt mer utspekulerade liksom budskapen själva. Det gäller både till form och innehåll, om det nu ens går att hålla de två begreppen isär.

SLC kommer att klara det av den enkla orsaken att människan måste ha mat också i framtiden, och det kommer att dröja ett tag innan tekniken är så långt hunnen att världens befolkning kan födas med syntetisk mat.

Men framtiden ger oss också möjligheter att framhålla oss själva och det vi gör. De generationer inom näringen, som vuxit upp med EU-jordbruket och med debatterna om miljö, klimat och djurskydd ser naturligtvis på jord- och skogsbruket mot den bakgrunden. De kommer i framtiden att vara ansiktena utåt, som är kapabla att försvara näringen, när den är trängd i den allmänna debatten.

SLC:s minne

SLC:s 75 års historik skulle ha varit klar och publicerad i morgon. Det lyckades inte av flera olika orsaker, men det ska bli möjligt inom en snar framtid att samla de sista bitarna.

Att ha sin historia dokumenterad är att ha ett gemensamt minne, en del av organisationens identitet. Det underlättar också det dagliga arbetet att man kan bläddra tillbaka och kolla tidigare händelser när en utmaning dyker upp: Vad gjorde vi i motsvarande situation då?

Man bör även kunna dra slutsatsen att bönderna behöver sin organisation, liksom bonden själv behövs.

Slc 75 Hosnejsning