SLC Åboland höll vårmöte och riksdagsvalsdebatt på Hotell Stallbacken på Nagu. Gipspridning, kolbindning och betande djur var bland annat på agendan.
SLC Åbolands ordförande Mickel Nyström öppnar vårmötet och inom kort ber Nina Lundström från Pargas lokalavdelning om ordet.
– Bindande av kol. Bonden borde ersättas för att binda kol i framtiden. Bland annat binder vi kol genom skogen och vallodling. Kommer vi också att belönas för det arbetet eller går nyttan av det arbetet till industrin eller någon annan aktör? Vad har styrelsen tänkt göra åt det, frågar Lundström.
Mickel Nyström svarar.
– Det är självklart att nyttan av jord- och skogsbrukets kolbindning ska komma bonden till godo. Det här är en viktig fråga som just nu diskuteras inom vår styrelse här i Åboland, inom SLC:s centralförbundsstyrelse och även i övrigt på nationell nivå, säger han.
Växande skog binder koldioxid
Thomas Blomqvist, SLC:s fullmäktigeordförande och riksdagsledamot för Sfp, inleder sin lantbrukspolitiska översikt med att tala om den skogen och dess roll i kampen mot klimatförändringen.
– Det är växande skog som binder koldioxid. Allra mest koldioxid binder skogen när den är mellan 40 och 80 år gammal, konstaterar han.
Tidigare under dagen förde Finska Hushållningssällskapets ordförande Torolf Karlsson från Nagu gipsspridningen på tal. Enligt Blomqvist ska alla miljöåtgärder inom jordbruket uppmuntras, men som jordbrukare får man inte tro att gipsspridning är någon mirakellösning.
– Det hjälper kanske på något skifte, men någon patentlösning för jordbruket som helhet är det inte.
Blomqvist understryker också att är jordbrukaren som har det största intresset att se till att inga näringsämnen tar sig ut till vattendragen.
– Vi vill ju inte att ett enda gram av de dyra näringsämnen vi investerat i hamnar dit de inte ska, det vill säga inte till odlingsgrödan. Vi jordbrukare behöver definitivt gedigen forskning som stöd, men det är vi själva som har det praktiska kunnandet och den bästa kännedomen för att odla, utveckla odlingen och allt som har med den att göra, säger Blomqvist.
Karhinen pekar på missförhållanden
Karhinens rapport har publicerats. Trots att Blomqvist tror att mycket av det som framkom i den är bekant för bönderna från tidigare anser han ändå att det är bra att den blev gjord.
– Jag tror att den är viktig eftersom någon utomstående kommit in och pekat på de missförhållanden som finns i livsmedelskedjan. Jag hoppas att de som har möjlighet att påverka inser att den inhemska livsmedelsproduktionen faktiskt hänger på en skör tråd just nu, säger han.
Till sist understryker Blomqvist hur viktigt det är att kommunikationen inom SLC fungerar.
– Det är framför allt viktigt att vi som jobbar för SLC, med lön eller arvode, snabbt får känna till de frågor och problem som finns på gräsrotsnivå. En fungerande kommunikation har en otroligt viktig roll för en organisation som SLC.
Kolbindningen har central roll
Johan Schmidt vid Baltic Sea Action Group (BSAG) talar om projektet Carbon Action. Projektet omfattar forskning men också odlingsförsök, uppföljning och implementering. Man använder också begreppet ”Carbon Action” för den odlingsmetod man förespråkar.
– Som odlare kan man välja för sig lämpliga delar av ”Carbon Action”-upplägget, men förstås hoppas vi att odlarna på sikt går in för samtliga delar, för att maximera effekten.
I dag har BSAG cirka 110 testgårdar runt om i Finland där man prövar metoder för kolbindning.
– Sammanfattat handlar det om tre saker. Maximera fotosyntesen, maximera mikrobaktiviteten och maximera skyddet, säger han.
Med att maximera fotosyntesen avser man bland annat ett kontinuerligt växttäcke, en sund näringsbalans och en omfattande bladmassa. Med att maximera mikrobaktiviteten avser man att ha mer mikrober i svaga jordar, att utveckla rotsystem och att jordarna ska dofta gott. Med att maximera skyddet avser man minimera bearbetningen, minimera användningen av bekämpningsmedel samt att upprätthålla en bra kornstorlek och i övrigt god markstruktur.
Samarbetet mellan BSAG och Valio har lett till att Valios mjölkproducenter blivit så kallade ”kolodlare”.
– Det här är mycket intressant i sin funktion och så ger det också en viss trovärdighet till såväl vår som deras verksamhet.
Det som är intressant ur ett jordbrukarperspektiv är att vi försöker skapa en kolmarknad.
– Förrän vi har skapat modeller för det och grundforskningen utförd kan vi ändå inte göra det. Det här är en målsättning vi har men vi är inte riktigt där ännu, avslutar Schmidt.
Inhemska livsmedel upplevs viktiga
SLC Åbolands valdebatt inleds och ordförande Mickel Nyström fungerar som moderator. Första frågan handlar om vad riksdagsvalskandidaterna väljer i matbutiken och i vilken utsträckning det finns inhemska livsmedel i deras köpkorg.
Nagujordbrukaren Sandra Bergqvist från Sfp tycker att inhemska livsmedel är viktiga.
– Där finns enbart inhemska livsmedel och det är viktigt i sig att stöda den inhemska produktionen. Med hjälp av produktutveckling och starkare varumärken tror jag att böndernas råvaror kunde nå fler konsumenter i framtiden, säger hon.
Mikael Holmberg, Sfp, är också jordbrukare på Nagu. Han är dessutom jägare och köper därför sällan rött kött.
– Jag köper sällan rött kött, egentligen inte alls. Men de övriga livsmedlen i köpkorgen är förstås inhemska i så stor utsträckning som möjligt, säger han.
Helena Särkijärvi, De Gröna, uppskattar rena och inhemska livsmedel. Hon har grundat flera REKO-ringar i Egentliga Finland, bland annat den i Pargas.
– De Grönas policy är att äta mindre men bättre kött. I synnerhet här i Åboland finns det också strandängar som borde betas och upprätthållas. Man borde också äta mer inhemska växtproteiner och utveckla produkter av dem, säger hon.
Pekka Myllymäki, Centern, handlar inte på veckosluten då hans fru sköter det men under vardagarna handlar han själv. Helst gör han det i S-market och då blir det så mycket inhemska livsmedel som möjligt.
– Bananer är förstås en vara som oftast är utländsk men i övrigt försöker vi hålla oss till inhemska produkter.
Lotta Laaksonen, Vänsterförbundet, berättar att hon varit med och grundat olika ekologiska andelslag och driver ett miniatyrjordbruk där man experimenterar med olika former av odling och permakultur.
– Jag har dessutom en bekant som driver upp fadderhöns och dem kunde man placera ut hos folk. De får ägg av hönsen och det ger också människor en bild av varifrån maten kommer, säger hon.
Hur bli klimatsmart?
Mickel Nyström lanserar en ny fråga som tar avstamp i att jordbruket under en längre tid minskat sina fosfor- och kväveutsläpp. Att producera råvaror till livsmedelsindustrin kan ändå aldrig bli helt utsläppsfritt och att importera råvaror flyttar enbart utsläppen till någon annan plats i världen. Dessutom förorsakar transporten, av råvaror eller färdiga produkter, utsläpp.
– Hur kan vi utveckla det finländska lantbruket mot att vara utsläppsneutralt och klimatsmart? frågar sig Nyström.
Pekka Myllymäki har lång erfarenhet av spannmåls- och sockerbetsodling.
– Det viktigaste när det gäller jord- och skogsbrukets miljöpåverkan är att binda mer kol. Rent konkret tror jag till exempel att man som odlare i varje fall borde minimera plöjningen.
Lotta Laaksonen berättar att hon varit engagerad i vattenskyddet vid en insjö. Hon är skeptisk till användningen av kemikalier i vattenskyddet.
– Våtmarker, skyddszoner och eventuellt fördämning och höjning av vattennivån i insjöar är mitt recept till det här. Det är viktigt att förhindra att näringsämnen i sista hand tar sig ut till Östersjön.
Sandra Bergqvist anser att man inom jordbrukets miljöskydd framför allt ska förlita sig på forskningen.
– Vi ska vara försiktiga att ta till oss populistiska argument när det gäller miljöåtgärder. Forskningen ska vara den röda tråden när det gäller miljöåtgärder och när det kommer till jordbruket så måste det finnas ekonomiska incentiv för jordbrukarna att utföra dessa, säger hon.
En uppsjö av olika alternativ
Jordbrukaren Cay Blomberg från Kimitoön frågar sig vilka åtgärder är de rätta.
– Ekoodling, kolbindning, bekämpningsmedel, alternativen är många och vissa står de facto mot varandra. Till exempel i ekologisk produktion ökar bearbetningstrycket med eventuell ökad urlakning som följd. I konventionell produktion igen kan man med minskad bearbetning och växtskydd minska urlakningen, men användningen av växtskyddsmedel kan å andra sidan göra att den biologiska mångfalden lider. Vilken produktion skall vi ha? frågar sig Blomberg.
Mikael Holmberg svarar att en förnuftig linje är det bästa.
– En vettig använd balans mellan olika åtgärder och produktionsmetoder tror jag är det bästa. Vallodling medför stor miljönytta och lämpar sig också i övrigt väl i Finland.
Helena Särkijärvi tycker att cirkulär ekonomi bjuder på intressanta infallsvinklar.
– Näringsämnen ska återanvändas och cirkuleras. Arbetsmaskinerna bör gå på biogas.
Sandra Bergqvist betonar igen en gång forskning.
– Forskningen är viktig. Trender kommer och går och en trend som råder just nu inom miljöskyddet är gipsspridning på åkermark. Vi borde ändå vara försiktiga, låta utföra mer forskning och se vad gipsspridning innebär på lång sikt.
Lotta Laaksonen stöder ekologisk odling.
– Vi ska inte sätta alla ägg i samma korg. Flera olika odlingsgrödor, en varierande växtföljd och kvävefixerande växter är viktiga. Personligen är jag en varm anhängare av ekologisk odling, säger hon.
SLC Åbolands valdebatt på Nagu var välbesökt, ungefär 60 personer hade tagit sig till Hotell Stallbacken på måndagseftermiddagen.
