Skogsbrukets vattenvård
dryftades på Västankvarn
Tapio ordnade tillsammans med WWF på Västankvarn ett skolningstillfälle om skogsbrukets vattenvård. Skolningen riktade sig till skogsägare intresserade av att utveckla sitt skogsbruk och planera vattenvård i avrinningsområden.
– Skogsbrukets andel av belastningen på vattendrag beräknas vara drygt 12 procent, men kan ha stor betydelse lokalt, berättade Henry Schneider som är skogsexpert på Tapio, under ett skolningstillfälle om skogsbrukets vattenvård som hölls på Västankvarn.
Med belastning av vattendrag avser man en process då fasta partiklar och näringsämnen hamnar i vattendrag. Näringsämnena skapar övergödning medan partiklarna skapar bottensediment och gör vattnet grumligt vilket betyder att vattnet värms upp snabbare och ekosystemet förändras. Belastningen är som starkast under vårflödet.
Under skolningstillfället dryftades hur skogsägaren bäst kan ta vattendragen i beaktande vid avverkning och vad som bör beaktas vid planering av vattenvård på ett avrinningsområde.
– Alla avrinningsområden är givetvis unika, och vill man kontrollera avrinningen på sitt egna område finns det på skogscentralens webbplats ett utmärkt verktyg som på en karta ritar ut lokala avrinningsområden. Skogen finns ändå ofta i de övre delarna av avrinningsområdena, och om vi lyckas kvarhålla eller fördröja vattnet här gör vi redan mycket.
Vattenvård på torvmarker
Idag står torvmarksskogarna för en femtedel av skogsindustrins virkesbehov, och nationellt sett har skogsbruket på torvmarker en stor inverkan på belastningen av vattendrag.
– När torvmarkerna torkas genom att sänka grundvattennivån bryts torven ner och kolet frigörs. Belastningen blir stor på grund av dikningen och de stora vattenmängderna. Effekten kompenseras dock delvis genom att träden växer bättre då vattennivån sänkts, berättade Schneider.
En av de bästa skogsvårdsåtgärderna på torvmark är kontinuerlig beståndsvård eftersom denna bidrar till att regn- och smältvatten binds i eller avdunstar från trädbeståndet, vilket minskar behovet av dikning och därmed upprätthåller torrläggningen.
– Vi klarar oss också med lägre diken. Sommartid räcker en grundvattennivå på 30-40 cm, vilket innebär ett dikesdjup på 60 cm.
Askgödsling är ett annat gott alternativ på torvmarker eftersom tillväxten är omfattande. Med bättre tillväxt finns det också ett större trädbestånd och en större yta som vatten kan avdunsta ifrån.
Skydd av vattendrag vid avverkning
Trots att torvmarker har en stor betydelse inverkar också de åtgärder som görs på mineraljordar på vattendragen. Kalhyggen påverkar mest, men även annan avverkning kan få negativa verkningar.
– Redan då hyggesrester bryts ner skapas näringsämnen som kan rinna ut i vattendragen. Under markberedningen då markytan rivs upp och det bildas körspår finns också risk för urlakning av fasta partiklar. När det inte längre finns något trädbestånd så upphör också avdunstningen från trädbeståndet varpå avrinningen ökar. Det lönar sig därför att fundera var man placerar energivedhögar för att minska näringsläckaget.
Skyddszoner är en annan viktig aspekt av vattenvården. Idén med skyddszonen är att växtligheten binder näringsämnen och filtrerar fasta partiklar från avrinningsvattnet.
– Desto bredare skyddszon desto bättre. I medeltal kunde man lämna en 15 meter bred skyddszon, men de som vill fokusera på vattenskydd bör lämna en 30 mer bred zon mot större vattendrag.
Gällande markberedningen är det enligt Schneider viktigt att man i mån av möjlighet väljer en så lätt markberedningsmetod som möjligt så att möjligast lite mark blottläggs. Markberedningsspåren skall inte heller göras i sluttningens riktning, och så bör man komma ihåg att lämna en skyddszon vid vattendrag.
– Gödsling bör göras endast enligt behov och på lämpliga objekt. Planeringen är viktig för att hindra att gödselmedel skall hamna i vattendrag och diken.
Planering av vattenvård på avrinningsområden
Schneider poängterade att det alltid lönar sig alltid att betrakta avrinningsområden som en helhet och planera vattenskyddet tillsammans med markägarna i grannskapet, trots att detta ibland kan vara svårt.
Enligt Schneider kan planeringen av vattenvård på avrinningsområden verkställas med hjälp av olika lösningar där vattnets strömningshastighet kontrolleras, medan växtligheten filtrerar partiklar och binder näringsämnen.
I vissa fall handlar åtgärderna om återställning av våtmarker och återinförande av vatten. Schneider lyfte fram ytavrinningsfält, våtmarker och tvåstegsdiken som goda lösningar som kan kompletteras med rördammar, slamgropar samt grävnings- och rensningsavbrott.
Under skolningstillfället fick deltagarna själva planera vattenskydd på olika teoretiska avrinningsområden och avverkningsobjekt, genom att applicera de metoder och lösningar som presenterats under kvällen.
I november kommer Tapio och WWF att ordna ett svenskspråkigt vattenvårdsutbildningstillfälle. Närmare information kommer att tillhandahållas i ett senare skede.