Det gäller att se på helheten och lita på sina egna iakttagelser, säger Paul Riesinger, lektor i växtodling vid Novia.
Hur undviker odlaren växtnäringsförluster från marken?
– Man måste se på helheten, och det är bönderna bra på. De kan ofta utföra rätt åtgärd i rätt tid bara de tänker på alla faktorer som påverkar växtmiljön, säger Paul Riesinger, agronomie- och forstdoktor och lektor i växtodling vid yrkeshögskolan Novia.
– Men, tillägger han. Verkligheten är sammansatt. Jag vet att den kräver kompromisser.
Det handlar bland annat om att beakta växtnäringsämnenas bindningsformer, jordarten, topografin, vattnets rörelser samt om det finns växttäcke eller inte. Det gäller också att tänka på om, hur och vid vilken tidpunkt man ska bearbeta jorden.
Näringsförlusterna är alltid resultatet av en kombination av flera ogynnsamma faktorer. Men sist och slutligen är det nederbördens eller snösmältningens mängd och intensitet som sätter i gång processer som urlakning, ytavrinning och erosion. 90 procent av näringsförlusterna sker utanför växtsäsongen.
– Ett par tillfällen med kraftig vattenavrinning kan orsaka hela årets fosforförluster, säger Riesinger.
Jordarten styr
Exakt hur näringsförlusterna sker beror till stor del på jordarten. Urlakning av kväve förekommer främst i grovkorniga jordarter.
På finmo- och mjälajordar bildas i sin tur ofta en skorpa som leder till erosion och ytavrinning av framförallt fosfor.
– Direktsådd och lätt bearbetning kan minska erosionen från finmo- och mjälajordar, om inte ytavrinningen av fosfor ökar som följd av minskad vatteninfiltration, säger Riesinger.
I lerjordar kan förluster av kväve och fosfor ske genom marksprickor och mask- och rotkanaler. Tar vattenflödet längs de här rutterna också med sig partiklar talar man om inre erosion.
– På lerjordar kan plöjning minska urlakningen av näringsämnen genom markprofilen eftersom sprickor och kanaler skärs av. Är lerjorden tillräckligt styv kan ytavrinning och yterosion till och med på sluttande mark bromsas av tiltorna, bara man har plöjt längs med höjdlinjen.
Slå vakt om en bra markstruktur
Att minska markens eroderbarhet och undvika höga koncentrationer av lättlöslig växtnäring inför vinterhalvåret är nycklar till att minska näringsförlusterna.
Det är viktigt att slå vakt om en bra markstruktur och att anpassa bearbetningen till jordarten. Ett växttäcke minimerar växtnäringsförlusterna och ökar markens bördighet.
Paul Riesinger vill här slå ytterligare ett slag för plogen.
– Den kan förstås vara en bov på erosionsbenägen mark, men den ökar inte växtnäringsförlusterna generellt. Plogen minskar inte heller mullhalten mer än vad direktsådd eller lättbearbetning gör. Den vänder ner växtrester och organisk gödsel i marken där en större del av kolinnehållet deltar i bildningen av mull.
Riesinger konstaterar att ingen ogräsart är resistent mot plogen. Den biter också effektivt på skörderestburna växtskadegörare.
– Sedan är det en annan sak att en alltför intensiv jordbearbetning förstör markens aggregatstruktur. För att inte tala om att bearbetning kostar tid, drivmedel och material. Men det gäller också för plöjningsfri odling.
Utnyttja markförrådet
För att undvika växtnäringsförluster gäller det alltså att undvika höga koncentrationer av växtnäring på hösten och att inte skapa onödigt höga markfosforhalter.
Då åkerns markkarteringsklass för fosfor ligger i klasserna fem, sex eller sju är fosforhalten så hög att skörden av spannmål, oljeväxter, trindsäd eller vall inte längre ökar av årlig gödsling.
I stället borde man satsa på andra tillväxtfaktorer, till exempel intensivare växtskydd.
– Det är ett ingrott tankesätt att vi ”inte får gödsla tillräckligt med fosfor på grund av miljöersättningssystemet”, säger Riesinger.
– Jag får själv kommentarer av studerande om det. De ser det som att det begränsar deras rätt att gödsla, men det är en missuppfattning. I själva verket vägleder miljöersättningssystemet oss att utnyttja markförrådet då fosforkoncentrationerna är höga. Vid lägre koncentrationer ska vi självfallet tillföra fosfor. Målet är att hållas i klasserna fyra eller fem eller att nå dem.
Paul Riesinger vill också justera synen på fånggrödor.
– Man kan ifrågasätta insådden av italienskt rajgräs i spannmål. Vid samtidig etablering är det en riskabel fånggröda som kan konkurrera med huvudgrödan. Argumentet för italienskt rajgräs är att man hoppas att det fryser ihjäl under vintern, men det är inte alltid det gör det. Speciellt för nybörjare skulle jag i stället föreslå exempelvis en blandning av timotej och vitklöver, eller engelskt rajgräs och vitklöver.
Riesinger menar att odlarna överlag är positiva till att hushålla med växtnäringen.
– Ingen vill göda vattendragen. Bönder har attityden att de är förvaltare. Jag tycker att de i Finland överlag är kunniga och motiverade.