I och med coronakrisen har finländarnas uppskattning för inhemska livsmedel ökat och man har allt mer börjat inse fördelarna med dem. Det har i och för sig alltid funnits en förhållandevis stor uppskattning av inhemska livsmedel i Finland.
Livsmedelssäkerhet och renhet har nämnts som två av aspekterna som gjorde att inhemsk mat stod högt i kurs redan före coronakrisen. Nu har de här förstärkts ytterligare och kompletterats med andra.
Bland annat en högre uppskattning för förmågan att upprätthålla försörjningsberedskapen i en omvärld med haltande produktion, vår självförsörjningsgrad på livsmedel är hela 80 procent. När maten produceras nära blir logistikkedjorna korta.
Men bland finländarna kan man också nu röna en högre uppskattning av livsmedelskedjans sysselsättande effekt. Den finländska livsmedelskedjan som helhet sysselsätter omkring 300.000 personer.
Den offentliga bespisningen kunde ändå dra ett större lass i det här sammanhanget. De offentliga köken serverar 411 miljoner matportioner per år. Över 90 procent av de här sorterar under kommunernas stödtjänster.
Den offentliga sektorn använder årligen 350 miljoner euro för upphandling av mat och matråvaror. Det är onekligen fråga om betydande summor och på det lokala planet, i den egna kommunen, givetvis en betydande användare av livsmedelsprodukter och råvaror.
En del producenter levererar till den offentliga sektorn och det är förstås inte alltid helt problemfritt. Kommunerna har nu för tiden gemensamma pooler och anskaffningsbolag som gör att leveranskedjan inte är helt tydlig alla gånger.
Ofta kräver man också att aktören som levererar ska ha en viss omsättning, ha möjlighet till att leverera stora volymer och göra det året runt. Med andra ord ska aktören gärna vara rätt så stor och det är inte alla producenter.
Det finns förstås sätt för producenterna att tackla det här. Gemensamma försäljnings- och förädlingsbolag eller producentorganisationer är några av dem.
I det här läget, med de erfarenheter vi samlat på oss på grund av den här situationen, är det hög tid att noggrant granska upphandlingskriterierna för de offentliga livsmedelsanskaffningarna. Kunde upphandlingskriterierna preciseras så att de i första hand gäller inhemska livsmedel?
I takt med att samhällets uppskattning för inhemska livsmedel ökar vore det naturligt att man här följde efter på motsvarande sätt. Det här skulle vara en förnuftig, långsiktig och dynamisk strategi för den offentliga upphandlingen, men just nu också ett smidigt och konkret sätt att stöda den inhemska jordbruks- och trädgårdsproduktionens ekonomiska återhämtning.
För att den ekonomiska återhämtningen ska bli effektiv behövs många olika åtgärder, det här kunde definitivt vara en av dem.
Upphandlingskriterier är trots allt enbart rekommendationer. Om inte den politiska viljan finns så kan man strunta i dem. Därför är det säkrast att producenternas tilltro till dem alltjämt befinner sig på en realistisk nivå. Kriterierna är ändå definitivt ett rättesnöre för de beslutsfattare och tjänstemän som berörs.
I kommunerna ser man ofta på upphandlingen som ett nödvändigt ont och en besvärlig sak att hantera. Den offentliga upphandlingen som helhet står för 19,4 procent av Finlands bruttonationalprodukt. Sysselsättningseffekten av den offentliga upphandlingen uppskattas till över 80.000 årsverken.
Kanske här kunde hittas en större nytta och det momentum som livsmedelssektorn nu behöver för att ta sig vidare efter coronakrisen?