Forskardoktorn Galina Kallio, som talade på JSM:s bioekonomiseminarium i början av mars, anser att industriellt jordbruk är ett av de största hoten då det gäller matsäkerheten och att partnerskapsjordbruk och regenerativa odlingsmetoder har framtiden för sig.
– Industriellt jordbruk och användningen av fossila bränslen försnabbar klimatförändringen. Ända sedan 1950-talet har man vetat att det här systemet är ineffektivt i längden, konstaterar Galina Kallio.
Hon anser att det regenerativa jordbruket kan komma att ha en central roll då det gäller att dämpa klimatförändringen och den ekologiska krisen samt också då det gäller att anpassa matproduktionen till det förändrade klimatet.
– Regenerativa metoder utmanar det fossilintensiva jordbruket. Det anses allmänt att industriellt jordbruk är det enda sättet att föda världen och det finns rätt dåligt med motargument till detta. Jag försöker hitta vetenskapliga belägg för hur hållbart producerad mat kan svara på utmaningarna med att få maten att räcka till alla.
För stor fokus på kolbindning
I Finland har vi enligt Kallio på ett bra sätt intresserat oss för regenerativa odlingsmetoder, men i det här skedet är det väldigt stor fokus på kolbindning.
– Det har lanserats uttryck som kolodling och kolodlare och så har vi projektet Carbon Action. Allt det här är utmärkt, men det är inte den enda aspekten då det gäller regenerativ odling. I min forskning kommer det tydligt fram att regenerativt jordbruk som koncept är mycket bredare och bör inte reduceras till enbart kolbindning.
Kallio understryker att regenerativ odling ska ses som ett ekonomiskt system.
– Om man ser enbart på kolbindning så utmanar den inte på något sätt det rådande ekonomiska systemet, utan görs inom dess ramar och odlingen fortsätter annars som förut. Vi kan skapa marknadsmekanismer där man betalar odlarna för att de binder kol, vi kan främja subventioner som passar för kolbindning, men personligen anser jag att vi inte kan fortsätta som tidigare med ständig tillväxt som målsättning. Regenerativt jordbruk möjliggör ett nytt ekonomiskt sätt att handla med mat. Och här kommer partnerskapsjordbruk in i bilden.
Regenerativa till sin natur
Enligt Kallios forskning kan så kallade partnerskapsjordbruk för det mesta anses vara regenerativa jordbruk.
– Alla partnerskapsjordbruk som jag forskat i är mer diversifierade än konventionella jordbruk och har också oftare djur på gården.
Ett partnerskapsjordbruk eller Community Supported Agriculture (CSA) är en jordbruksmodell där konsumenten i början av växtperioden förbinder sig att köpa en del av skörden och betalar för den på förhand så att jordbrukaren kan koncentrera sig på att odla.
Ofta deltar medlemmarna – det vill säga konsumenterna - också i någon form i verksamheten på gården.
Det finns flera olika slags CSA-modeller – å ena sidan sådana som är mycket marknadsdrivna och å andra sidan sådana som är väldigt kollektiva till sin natur – men själva utkomstmodellen går ut på att den ekonomiska risken delas mellan producent och konsument.
– Detta möjliggör ett mer solidariskt sätt att göra affärer, säger Kallio.
I Finland finns det i nuläget ett tiotal partnerskapslantbruk i form av andelslag. Stadin oma pelto, eller Hertonäs matandelslag, är Finlands första CSA-lantgård som baserar sig på partnerskap, där målet alltså är att skapa en mer hållbar jordbruksmodell.
Bland annat Tyskland är ett föregångarland på området, men framgångsrika partnerskapsjordbruk finns över hela världen.
Nya sätt att tänka
– Ur odlarsynpunkt är en ny modell förknippad med många rädslor, eftersom de flesta är vana vid att odla vissa sorter och ha vissa avtal med köpare. Det är aldrig lätt att lära sig ett nytt sätt att tänka, men partnerskapsjordbruk har bland annat fördelen att de möjliggör investeringar. Om man redan i början av året får hälften av årets budget så vågar man investera i nytt och prova på att odla nya sorter på ett helt annat sätt än då man alltid måste försöka sälja sin produkt på marknaden.
Ser man på saken ur konsumentperspektiv är konsumenterna idag vana vid att mataffärerna är öppna 24/7 och att alla produkter alltid skall finnas tillgängliga.
– Det finns ingrodda tankemönster på både odlar- och konsumenthåll som man måste komma ifrån på sikt, medger Kallio.
I Tyskland finns det redan stora partnerskapsjordbruk med medlemmar på upp till 500 hushåll och man experimenterar också med koncept där budgeten baseras på inkomstnivå. Alla betalar alltså enligt egen förmåga.
– Det här möjliggör att också mindre bemedlade kan vara med. Historiskt sett är det inget nytt att man delar på maten, men det här är ett modernt sätt, en form av delningsekonomi.
Man kan följa Galina Kallios forskning kring regenerativt jordbruk (på finska) här.