Den nya programperiodens regelverk kring naturbeten på Åland och skötseln av dem har skapat stor osäkerhet hos många åländska jordbrukare. Till dem som tvekar och just nu siktar på att ansöka om stöd för naturbeten kanske först nästa år hör mjölkbonden Frej Bomanson i Saltvik.
Men det är ingen självklarhet att man kan ansöka om stödet nästa år om man inte ingått ett femårsavtal. Det avtalet ska ingås nu vid årets stödansökan. Men samtidigt viftar programansvariga Leila Lindström på jordbruksbyrån lite vagt med att detta kanske nu inte är helt hugget i sten:
– Det finns ingenting bestämt ännu hur och vilka åtaganden man kan ingå i nästa år. Men om arealkvoten inte uppfylls med årets ansökningar så kan vi ingå nya femåriga åtaganden också nästa år. Men som sagt, inget är bestämt om det.
– Jag vill inte utsätta mig för oron att efter en kontroll riskera att tvingas betala tillbaka stödet, eftersom det ändå handlar om ganska små pengar, säger Frej Bomanson.
Tillsammans med frun Sussi och sonen Tobias driver Frej Bomanson Johannisbergs gård, som i onsdags den 31 maj fungerade sista dagen som ekologisk mjölkgård. I samförstånd med Ålandsmejeriet ÅCA kom Bomansons överens om att sluta med ekomjölken eftersom efterfrågan på ekologiska produkter minskar i hela Norden.
Svårt att få besked
Bara ett par hundra meter från Johannisbergs ladugård nära Saltviks kyrka finns ett större skifte med skog och ängsmarker. Området har betats och röjts sedan tidigare och ser ut som ett idealiskt naturbete med ängar och små åkerlappar insprängda mellan skogbeklädda kullar.
– Men jag fick inget klart besked när jag frågade landskapsregeringens jordbruksbyrå om vilka krav som ställs på naturbeten nu när jag ska söka stöd. Men när inspektörerna efter ett år kommer på kontroll vet de nog exakt hur det ska vara, kommenterar Frej Bomanson lite syrligt.
För att få sakkunnig hjälp passar han därför på att inventera sitt tilltänkta naturbetesområde tillsammans med hortonom Jukka Tobiasson, som Ålands Hushållningssällskap har anlitat för att bistå markägarna.
– Jättebra att den möjligheten finns, berömmer Bomanson.
Måste finnas skötselplan
Det nya stödsystemets regler förutsätter att jordbrukarna vid ansökan om stöd för riktade insatser på naturbeten måste ha en individuell skötselplan. Den ska göras upp tillsammans med en sakkunnig rådgivare och bifogas stödansökan.
Specialisten Jukka Tobiasson som hushållningssällskapet anlitat för att hjälpa djurägarna bor i Brändö i Ålands nordöstra skärgård och beskriver sig själv som en ”naturentusiast”.
Innan de åboländska skärgårdskommunerna slogs samman med Pargas hjälpte han exempelvis Region Åboland med rådgivning för att återupprätta traditionella naturbeten som vuxit igen.
Tobiasson har också varit i kontakt med landskapets jordbruksbyrå och dess programansvariga Leila Lindström, men han har inga avtal om ersättning varken från hushållningssällskapet eller landskapsregeringen.
Ett 15-tal djurägare både med biffdjur, mjölkkor och får har redan kontaktat Tobiasson för att få hjälp med skötselplanerna, som för den enskilda producenten kan komma att kosta ett par, tre hundra euro.
Eftersom rådgivarens utlåtande och betesplanen är en förutsättning för stödet har landskapsregeringen höjt stödbeloppen så att de ska täcka rådgivningskostnaderna.
– Men det handlar ju om ett nytt stöd och nya system så ingen vet vad som går igenom, konstaterar rådgivaren själv.
En osäkerhetsfaktor som Tobiasson redan noterat är att jordbruksbyrån inte kan ge klara besked om hur länge exempelvis åkermark inne i skogar måste ha varit obrukade för att få räknas som naturbete.
En grundregel tidigare har varit tio år, men Tobiasson fick beskedet att ibland har det räckt med en sex-sju års övergångstid.
– Egentligen krävs det en individuell bedömning från fall till fall, kommenterade tjänstemannen.
Precis ett sådant svar som jordbrukarna bävar för, eftersom de då inte på förhand vet hur regelverket kommer att tillämpas. Det blir tolkningsmöjligheter som markägarna i värsta fall upplever som rent godtycke.
Mjölkraser kräver näringsrika beten
Under närmare två timmars rundvandring på Johannisbergs tilltänkta naturbete får Frej Bomanson många ”jättefina” råd exempelvis om träd och sly som behöver tas bort och att exempelvis häggen är besk och ingenting som betesdjur vill ha.
En sak att beakta för Bomansons är också att deras mjölkkor av raserna Holstein och Jersey inte betar markerna lika hårt som köttraserna.
– Mjölkrasernas kvigor behöver bättre och näringsrikare mat för att växa till sig och klarar sig inte enbart med naturbeten, förklarar Frej.
Jukka Tobiasson konstaterar att det finns ”flera riktigt fina ängar” inom det tilltänkta naturbetesområdet. Några mindre åkerlappar kan anmälas som beten bara de inte plöjs och sås.
En större åker som ligger i direkt anslutning måste däremot stängslas, så att djuren inte kan röra sig fritt mellan de olika marktyperna och via sin gödsel förändra naturbetets näringsbalans.
– Målsättningen är att befrämja och berika mångfalden på naturbeten. Om ljusförhållandena blir sämre i undervegetationen försvinner många fina arter. Näringstillgången får heller inte bli för bra eftersom de mest värdefulla växterna som man försöker skydda på naturbeten kräver mager jord, förklarar Tobiasson.
Fridlysta orkidéer och rostbruna strån
I vårsolens sken blir det en skön vandring bland blommande gullvivor, maskrosor, smörblommor och ranunkel vid sidan om rara och sällsynta orkidéer som Sankt Pers Nycklar samt Adam och Eva, som i Finland förekommer nästan enbart på Åland.
Båda arterna är fridlysta och trivs bäst på torra kalkrika backar och ängar samt hagmarker, hamlingsängar och skogsbeten.
Men naturentusiasten Jukka Tobiasson verkar nästan mest intresserad av små anspråkslösa bruna växter och suger eftertänksamt på sin pipa medan han böjer sig ner och pekar på några späda strån med bruna skiftningar.
– Det här är rosenrost. Också det är en del av naturens mångfald.
Genom skogsbackens naturbete rinner även den gamla Kvarnboströmmen, eller bara Strömmen som den också kallas. Där fanns det i början på 1900-talet en vattendriven såg.
Bäcken kantas nu av stora täta granar och under dem brukar betande djur söka skydd när det regnar eller blir för varmt i hagen.
– En del av granarna behöver i alla fall tas bort. Visst är också granen en del av naturens mångfald, men de behöver inte finnas överallt, tycker Jukka Tobiasson.
Efter rundvandringen tänker Frej Bomanson trots allt vänta ett år med sin ansökan om naturbetesstöd.
– Det finns en del saker som behöver göras fast det i direkt anslutning till ett naturbete nog kan få finnas ostängslade gamla vallåkrar bara man inte gödslar dem, konstaterar Bomanson.