För femtio år sedan fanns det över två miljoner nötkreatur i Finland. År 2019 har den siffran reducerats till cirka 857.000 – en minskning med 40 procent. Är det verkligen så att konsumtionen av inhemskt rött kött förorsakar klimatuppvärmningen?
Den berättigade frågan ställdes på ÖSP:s höstmöte av SLC:s ordförande Mats Nylund som höll en lantbrukspolitisk översikt. I stället för att enbart räkna upp vad som är på gång inom intressebevakningen valde han att utmana en del narrativ som figurerat i nationell media under hösten.
Ett är påståendet att ”rött kött är ett hot mot klimatet”. Enligt Nylund är det påståendet både sant och falskt. Sant om man beaktar köttproduktion i länder där regnskog bränns ner för att producerade soja som föda för djuren.
– Men appliceras påståendet på Finland och exempelvis Sverige är påståendet falskt, menar han.
Bemödar sig inte om fakta
Han frågar sig om rött kött verkligen är ett riktigt hot om man beaktar att köttproduktionen står för fem procent av koldioxidutsläppen per år i Finland. Han hänvisade också till statistik som visar att antalet nötkreatur har minskat med 40 procent på femtio år i Finland.
– År 1969 fanns 2.153.000 nötkreatur i Finland och 2018 var den siffran nere i 857.700. De här siffrorna finns på webben. Det är bara att ta dem därifrån. Men tror ni Unicafe, som valt att sluta ha nötkött på menyn med hänvisning till klimatet, har bemödat sig att se på de siffrorna? Har Helsingfors stad, som valt att minska användningen av rött kött i den offentliga bespisningen, gjort det? Gjorde Vasa övningsskola det när de hade sin kampanj? frågar han sig.
Svaret är knappast.
– Utifrån de här siffrorna, är det troligt att de finska nötkreaturen har orsakat klimatförändringen? Proportionerna saknas helt, konstaterar Nylund.
Finländarna äter generellt inte för mycket kött
Ett annat narrativ är att ”finländarna äter alldeles för mycket kött” – något som framkommit vid upprepade gånger i nationella medier. Siffror som att finländarna äter upp emot två kilo kött i veckan har figurerat när statens näringsrekommendationer stipulerar 500 gram per vecka.
Men är det verkligen så?
– De uppgifterna korrigerades, men finns kvar i tryckt media. Samma är påståendet att finländarna sätter i sig 52 kilogram svin- och nötkött per år när rekommendationen är 26 kilo per år. Men det stämmer inte, säger Nylund.
Han hänvisar till Lihatiedotus som visar att medelfinländaren konsumerade 81,3 kilo kött i året: 32,5 kilo svinkött, 19,3 kilo nötkött och 0,7 kilo lammkött. Men i alla länder uppges konsumtionen av nötkött alltid som slaktkroppar och den andel kött som äts fås när benens andel räknas bort, vilket i medeltal är 20 procent.
– När man ännu tar i beaktande det svinn som uppstår vid tillredning, ungefär 10-30 procent, uppgår den konsumerade köttmängden (tillredd, benfri) till cirka hälften av mängden kött med ben. Det ger 505 gram per vecka och motsvarar således statens näringsrekommendationer, säger han.
Han poängterar att vissa grupper äter för mycket kött.
– Män äter mera kött än kvinnor, medan andra inte äter alls. Därmed är påståendet sant på individnivå. Men generellt kan man inte på något vis påstå att finländarna äter dubbelt mera kött än vad som rekommenderas. Det beror på vad man jämför med. säger Nylund.
Lämnar inte miljöersättningen
I kölvattnet av den pågående klimatdebatten har det också framkommit i media att jordbrukarna lämnar miljöersättningssystemet. Men nyheten av YLE stämmer inte.
Enligt jord- och skogsbruksministeriet har endast de jordbrukare som upphört med produktionen innan förbindelsen upphör 30 april 2020 lämnat systemet.
– Däremot var det något färre som anslöt sig 2015 än de som var med 2014. Det är sant. Men nyheter av det här slaget handlar om att media fångar upp narrativ utan att kontrollera uppgifter och bygger vidare på andras historier. Trots att ministrar har bemött det här så är det inte sant. Det var en nyhetsanka, säger han.
SLC och MTK får ofta frågan varför de båda organisationerna lyfter fram animalieproduktionen. Att det inte för jordbrukaren borde vara någon skillnad om hela kåren enbart odlar vegetabilisk föda. Svaret är enkelt, enligt Nylund.
– I Österbotten har vi en stor husdjursproduktion, men SLC:s verksamhetsområde är ett utpräglat växtodlingsområde. Intäkterna från växtodling är större på vårt område än i landet som genomsnitt, men en stor del av försäljningen därifrån faller tillbaka till husdjurssektorn, säger han.
Nylund räknar upp brödspannmål som inte uppnår kraven och säljs som foderspannmål. Också restprodukter från oljeväxterna och sprittillverkningen går till foder. Cirka 75 procent av växtodlingens inkomster kan hänföras till husdjursproduktionen om hela kedjan beaktas.
– Jordbrukets inkomstbildning bygger på husdjursproduktionen. Också för växtodlingsgårdarna. Ingen klarar sig utan den andra. Om husdjurens antal minskar kraftigt rubbas hela systemet. Det är viktigt att komma ihåg, säger han.