Varför ska det vara så svårt att få dispens för skyddsjakt på varg? Det var tvistefrågan på en vargdebatt i Veikars i söndags. Myndigheterna svarade som vanligt att de följer lagar medan ortsbefolkningen ifrågasätter tolkningen. Det enda alla är överens om är att situationen är ohållbar.
– Vilka riktlinjer ska jag ge till mina elevers föräldrar om deras barn stöter på en varg på väg till skolan? Polisen säger att barnen ska ta fram sin telefon och ringa 112. Om det inte hjälper ska de kontakta viltcentralen. Ett annat råd är att de ska sticka fingret i ögonen på vargen. De här svaren kan jag inte godkänna, säger Göran Backman.
Backman är rektor för Oravais skola och var en av de som satt i panelen när vargen diskuterades i Veikars i söndags. Backman fick stor uppmärksamhet tidigare i år när han gjorde en barnskyddsanmälan mot viltcentralen på grund av vargsituationen.
– Vi har vargar i alla väderstreck i Oravais och det här blev en stor skräck för barnen och föräldrar. Jag hävdar fortfarande att barnskyddslagen är starkare än viltvårdslagen. Som rektor kan jag inte längre garantera barnens trygghet. Vargen påverkar våra elevers psykiska hälsa och vi måste få möjligheter att vidta åtgärder, säger han.
Backman riktade flera frågor till Sauli Härkönen, som är chef för offentliga förvaltningsuppgifter vid Finlands viltcentral, samt till Mikael Appel som representerade polisen i panelen. Härkönen konstaterade att olika lagar konkurrerar sinsemellan.
– Är det en jaktfråga är det viltcentralens sak medan en säkerhetsfråga hamnar på polisens bord. Skolfrågor hör i sin tur skolan, säger han.
Hänvisade till barnskyddslagen
Backman hänvisade i sin tur återigen till att det i barnskyddslagen stipuleras att barnen har rätt till en trygg uppväxtmiljö.
– Det står också hur olika myndigheter ska ordna barnskyddet. Hur kan man misstolka det här? Har vi exempelvis en skolskjutning är polisen snabbt på plats. Jag ser vargen som ett lika farligt hot. Och är det rätt att vargen finns på skolgårdar och i tät bebyggelse? frågade Backman.
Han ställde frågan rakt flera gånger till Härkönen. I slutet av debatten fick han ett svar.
– Nej, det är inte rätt. Men viltcentralen måste i varje fall följa lagen och se hur vargen beter sig. Allt det påverkar vårt beslut. Samma gäller för polisen. Det låter lätt, men i praktiken är det inte det, säger Härkönen.
SLC:s ordförande Mats Nylund konstaterade att både viltcentralen och polisen är bakbundna och att de måste följa gällande lagstiftning. Han hoppas att den nya vargskötselplanen, som nu behandlas i jord- och skogsbruksutskottet i vilket Nylund är medlem, ska kunna förbättra situationen.
– Vi har i dag ett rättsläge som inte är korrekt och inte motsvarar allmänhetens syn. Vi ska hoppas att den nya vargskötselplanen ger bättre möjligheter för viltcentralen och polisen för de styrs av gällande förordningar. De agerar som tjänstemän – inte vad de tycker själva. Det är viktigt att komma ihåg, säger Nylund.
Sedan höjde han ett varningens finger.
– Om vi inte förändrar lagstiftningen så kommer vargar ändå att försvinna. Får vi inte bort dem med lagliga medel så kommer de att flyttas på andra sätt. Så kommer det att gå, men det är något vi inte vill ska ske, säger Nylund och fick applåder.
Tjuvjakt inte att föredra
Anarki ville inte någon annan i panelen heller ha.
– Det blir tjuvjakt om lagstiftningen inte uppdateras. Det säger jag som privatperson. Men ingen vill ha anarki i den här frågan, inflikar Kai Dahl från Vasanejdens jaktvårdsförenings styrelse.
Hur den nya skötselplanen kommer att se ut torde klarna snart. Men Nylund påpekar att mycket av lagstiftningen är styrd från EU och dess habitatdirektiv. Finland har som bekant undantagslov, vilket i praktiken betyder att man i en del fall har rätt att lätta på skyddet. Som i Lappland där skyddsnivån är svagare och problemvargar som attackerar renar får skjutas.
Enligt europaparlamentariker Nils Torvalds, som deltog i debatten en kort stund, är nu artikel 16 i direktivet hotat och det finns ett politisk tryck mot Finlands undantagslov. Går det dåligt kan det alltså bli ännu svårare att få undantag, tillägger Nylund.
– Det är redan nu mycket krångligt att få undantag och dispens här i Österbotten. Om lagstiftningen på EU-nivå också nu stramas åt så kan det bli ännu svårare. Jag hoppas definitivt inte på anarki – det vore det sämsta tänkbara.
Dödläget ser därmed ut att fortsätta. Samtidigt är alla överens om att den nuvarande situationen är ohållbar. Det som är fakta är att polisens utryckningar för att följa upp vargobservationer nu äter upp en del resurser.
År 2017 gjorde polisinrättningen i Österbotten 53 utryckningar och 646 vargobservationer konstaterades. Kostnaden för utryckningarna blev 16.277 euro. I år har det – hittills – gjorts 1.703 observationer och polisen har ryckt ut 422 gånger. Kostnad: 129.604 euro.
– Den totala kostnaden för de här frågorna kan mycket väl uppgå till 150-200.000 euro innan året är slut, konstaterar Appel.
Det senaste åren har det ordnats flera vargdebatter i Österbotten. Den som gick av stapeln i söndags och lockade drygt tvåhundra personer arrangerades av Intresseföreningen för en levande skärgård r.f., Vasanejdens älgförvaltningsgrupp och jaktvårdsförening samt ÖSP.
Djuren har urbaniserats
Nils Torvalds hann med ett kort anförande innan han var tvungen att resa tillbaka till Bryssel samma kväll. Han tog bland annat upp det faktum att djurens beteende har förändrats.
– Det börjar stå klart att vi har en urbaniserad djurvärld som beter sig på annorlunda än förr. Vi verkar alltså ha en förändrad evolution. Handlar det om hybrider eller vanliga vargar kan jag inte svara på. Men beteendet tyder på att de vant sig kring urbana omständigheter.
– Det här borde börja beaktas i högre grad, säger han.
Han lyfte än en gång upp det faktum att också människorna har förändrats. Merparten av befolkningen – och därigenom många beslutsfattare – är urbaniserade och saknar kunskap om att leva på landsbygden.
– I dag har många har en romantiserad bild av djurvärlden och naturen. De förstår inte era förutsättningar. Det är inte heller konstigt att miljöföreningar började grundas kring 1950-talet. Redan då bodde största delen av människorna i städer och hade förlorat kontakten till en levande landsbygd, säger Torvalds.
