Lagen ställer minimikrav på virkesmätningen. En lyckad virkesaffär garanteras av tydliga avtal och tillit mellan köpare och säljare.
Den nuvarande lagen om virkesmätning av oförädlat virke är från år 2013. Överforstmästare Matti Heikurainen vid jord- och skogsbruksministeriet anser att en precis och neutral virkesmätning är en fördel för alla parter och skyddar den svagare partens ställning. Lagen ger ramarna för virkesmätningen och definierar minimikraven för till exempel de uppgifter om virkesmätningen som säljaren har rätt att få av köparen.
Trots lagen kan det uppstå oenighet om virkesmätningen. Tvisterna ska i första hand lösas mellan parterna, men om en lösning inte nås kan en part ansöka om officiell mätning. Den officiella mätningen begärs skriftligt via Naturresursinstitutets registratorskontor inom fjorton dagar efter att parten fått del av mätningsresultatet. För den officiella mätningen ansvarar två sakkunniga vid Naturresursinstitutet.
Kontroll i 1-3 fall per år
Den officiella mätaren bekantar sig med mätningen antingen genom de dokument som rör mätningen och/eller genom att förrätta en mätning på det virkesparti tvisten gäller. Därefter upprättar mätaren ett mätprotokoll som innehåller mätresultatet, ett avgörande och en motivering till sin lösning på tvisten.
– Årligen rör det sig om 1-3 fall. Dessutom ger den officiella mätaren råd i virkesmätningsfrågor i tiotals fall årligen. De officiella mätarna granskar också industriernas virkesmätning, så att alla fabrikmätningsplatser blir granskade med ungefär 1,5 års mellanrum, säger Heikurainen.
Vid behov kan tvisten föras till virkesmätningsnämnden, som är första besvärsinstansen i virkesmätningsärenden och har fungerat i olika format sedan 1970-talet. Mätningsnämndens beslut kan överklagas till förvaltningsdomstolen.
Virkesmätningsfrågorna diskuteras i virkesmätningsdelegationen, där Matti Heikurainen är ordförande under mandatperioden 1.11.2017-31.10.2021. Delegationen är ett organ inom jord- och skogsbrukministeriet och har som uppgift att ge utlåtanden, föreslå åtgärder för att utveckla virkesmätningen samt främja och upprätthålla god mätningspraxis. I delegationen sitter representanter för de viktigaste intressentgrupperna.
Kvalitet och kvantitet
Lagen om virkesmätning gäller inte apteringen, alltså hur virket kapats i olika kvaliteter. Kapandet är enligt Heikurainen en avtalsfråga mellan köper och säljare. Tingsrätten är första instans för tvister i avtalsfrågor.
– Om andelen timmer på en stämplingspost avviker från genomsnittet betyder det inte nödvändigtvis att avverkaren mätt fel kvalitet, men det är naturligt att säljaren vill ha en förklaring till avvikelsen, påminner Heikurainen.
I lagens andra paragraf står det ändå att ”lagen tillämpas också på kvalitetsmätning, om kvaliteten används som fördelningsgrund för till värdet olika sortiment av oförädlat virke”. Producentorganisationen MTK har i november begärt ett utlåtande om hur denna paragraf ska tolkas och även vilka tilläggsuppgifter gällande virkesmätningen skogsägaren har rätt att få.
– Vi fick ministeriets svar förra veckan och ska nu analysera utlåtandet, säger MTK:s skogschef Juha Hakkarainen.
Frågan är aktuell särskilt i tider när prisskillnaden på timmer och massaved är stor.
– Fallen man är oense om gäller oftast just fördelningen i massaved och timmer, säger Heikurainen.
Han påpekar att ett alternativ för skogsägaren är att begära offert med stampris. Då får säljaren ett och samma pris oberoende hur köparen väljer att aptera.
– Jag vill i det här sammanhanget passa på att påminna om vikten av transparens i virkesaffärerna och tilliten mellan köpare och säljare – det är inte heller i köparens intresse att få ett dåligt rykte, avslutar han.