När FN utser 2026 till Internationella året för kvinnliga lantbrukare är det inte en artig gest, utan en uppmaning att se verkligheten som den är. Bakom många gårdars resultat står kvinnor vars arbete är avgörande men alltför sällan erkänns – i statistiken, i beslutsrummen och i vår egen bild av vem som är “bonden”. Frågan är om vi är beredda att låta synligheten följas av verkligt inflytande.
FN har utsett 2026 till Internationella året för kvinnliga lantbrukare. Det är inte en symbolhandling i marginalen utan en tydlig markering: kvinnors arbete i jordbrukets och livsmedelskedjans alla led är avgörande, men samtidigt ofta osynliggjort. FAO beskriver uttryckligen att året ska sätta ljus på att kvinnor bidrar i allt från produktion till handel, men ändå ofta går utan erkänsla. Det finns skäl att stanna upp just vid ordet “erkänsla”. För här finns två olika problem. Det första är det praktiska: den som inte syns riskerar att inte räknas – i statistik, i finansiering, i rådgivning, i stödåtgärder och i beslutsstrukturer. Det andra är det kulturella: vår mentala bild av bonden och gårdens chef hänger kvar som en manlig roll, också när verkligheten sedan länge är mer komplex.
FN-året lyfter därför inte bara fram en orättvisa, utan också ett slags utvecklingsspår. FAO har i åratal visat att när kvinnor får samma tillgång till produktiva resurser som män – mark, teknik, finansiella tjänster, utbildning och marknader – kan produktiviteten öka betydligt. I en ofta citerad sammanställning pekar FAO på att lika resurstillgång kan höja skördarna på kvinnors gårdar med 20–30 procent och bidra till ökad total produktion och minskad hunger globalt.
Gällande en del aspekter så är det naturligtvis olika i utvecklingsländer jämfört med industriländer. Men det är alltså inte enbart en fråga om representation. Det är en fråga om effektivitet, robusthet och framtidstro i en pressad näring. När vi i Norden diskuterar konkurrenskraft, generationsväxling, beredskap, klimat och landsbygdens livskraft borde vi samtidigt fråga om vi verkligen tar vara på hela kompetensen på gårdarna eller bara den del som traditionellt fått titeln?
Här blir FN-året en chans att göra två saker samtidigt. För det första: ge erkännande där arbete redan görs. Kvinnor i lantbruket tar ansvar i produktion, djurhållning, ekonomi, bokföring, personalfrågor, markkartering, kvalitetssystem, direktförsäljning, kundrelationer – listan är lång. Men ofta hamnar detta vid sidan av den formella bilden av vem som är företagaren, vem som företräder gården utåt, vem som bjuds in när beslut ska fattas eller när branschen talar med myndigheter och politik. FAO:s beskrivning av att kvinnor ofta går utan erkänsla är obekvämt träffande just därför att den inte handlar om enstaka undantag, utan om ett mönster.
För det andra: öka kvinnors deltagande i beslutsfattandet. FN-året betonar att kvinnliga lantbrukare ska få full delaktighet i beslutsfattande och bättre tillgång till resurser, teknik, utbildning och marknader. Det borde översättas till vår egen vardag: besluten på gårdsnivå – investeringar, risk, strategi, arbetsfördelning, men också besluten i branschens organisationer, föreningar och intressebevakning.
Det handlar inte om kvotering som reflex. Det handlar om att besluten blir bättre när fler perspektiv är med – särskilt i en tid när lantbruket pressas av dålig lönsamhet, extremväder, ökade krav och snabba teknologiskiften. En bransch som vill vara modern kan inte samtidigt luta sig mot gårdagens maktstruktur. Och låt oss vara ärliga: om kvinnor inte syns som lantbrukare, blir nästa steg att de inte heller syns som ledare. Då blir styrelseplatser, utskottsuppdrag och förhandlingsbord i vår bransch en spegel av gårdagen, inte av dagens arbetsfördelning.
Därför bör 2026 bli mer än kampanjer och hashtags.
FAO bygger upp kommunikationsmaterial och uppmuntrar världen att delta i aktiviteter och synliggörande under året. Det är bra, men på hemmaplan måste vi göra den svårare delen, nämligen riva trösklar och osynliga barriärer. FN:s internationella år för kvinnliga lantbrukare 2026 är en påminnelse om något vi egentligen redan vet, nämligen att landsbygden bärs av fler än dem som traditionellt syns. Om vi menar allvar med framtidens jord- och skogsbruk måste vi se hela gårdens kompetens och även ge kvinnor plats där besluten fattas. När vi säger ”bonden” så ska vi se människan som gör jobbet och ge henne både erkännandet och inflytandet hon förtjänar.