Kriget i Ukraina har i grunden förändrat sättet att se på försörjningsberedskapen, i varje fall för en överskådlig framtid.
Från att tidigare ha varit ett ord som närmast användes i festtal och vars innebörd var obekant för en stor del av finländarna har det idag återtagit en plats, inte bara i samhällsdebatten utan också i mångas medvetande. När man nu i slutet av april frågar av människor om vi behöver en matproduktion i Finland och varför, så säger en majoritet ja och motiverar det just med försörjningsberedskapen eller till den anknutna orsaker. ”När det uppstår en kris är vi trots allt rätt så ensamma” resonerar man. Sedan är det en annan sak att samma människor trots det inte är beredda att betala tillräckligt för maten, så mycket som den borde vara värd.
Grundtanken med försörjningsberedskapen är att vara förberedd och trygga statens allra mest elementära funktioner i olika kristider och då undantagsförhållanden råder. Målsättningen är att samhället ska fungera förhållandevis normalt trots de störningar en kris innebär. Finlands försörjningsberedskap finns definierad i försörjningsberedskapslagen och det är Försörjningsberedskapscentralen (FBC) som är den myndighet som svarar för förverkligandet. De primära ansvarsområdena för centralen är att trygga energi- och livsmedelsproduktion, men det ingår också en del annat i uppdraget. Till exempel är allmän materiallogistik och färjetransporterna till och från Åland sådana saker. Såväl industri som hälsovård är beroende av att logistiken gällande behövligt material och mediciner fungerar. ADB-system, betalningstrafik samt vatten- och avloppsnät är andra viktiga saker som ska fungera.
Gällande energiförsörjning har inte bara Finland utan flera EU-länder varit alltför beroende av rysk olja och gas. Det finns ändå nu en samstämmighet om att vi vill bli allt mindre beroende av importerad energi och när vi tittar på de inhemska alternativen så är de tyvärr inte alltför många. Det handlar närmast om torv och flis. Torvproduktionen har som vi vet redan körts ner och, i den politiska debatten, närmast dömts ut. Träflisens andel av Finlands värmeproduktion är ungefär en fjärdedel, varav 20 procent importeras från Ryssland. I det förändrade säkerhetsläget vill vi inte heller vara beroende av rysk flis. Noteras kan att träflis, eller trä överhuvudtaget, inte hittills räknats som ett utpräglat försörjningsberedskapsbränsle. Skötsel av ungskog kunde ändå fortfarande förbättras, till exempel genom att underlätta Kemera-finansieringen ytterligare.
Lantbrukets lönsamhetskris blir allt mera akut för varje vecka som går. Pengarna på en del gårdar börjar helt enkelt vara slut. Samtidigt blir också krisen djupare och får allt flera strukturella följder. Många köttbönder överväger att sluta och en av dem som nyligen fattat beslutet att göra så är Johnny Kronqvist, ordförande för SLC:s slaktdjursutskott och svinproducent i Nykarleby. I höst finns det inte längre några grisar i Kronqvists svinhus och sannolikt ser det ut på motsvarande sätt på många håll i landet. Ett hårt slag för näringen och ett hårt slag för försörjningsberedskapen. Tidigare jord- och skogsbruksminister Jari Leppä (C.) efterlyste under slutet av sin ministertid strukturella åtgärder och närmast åtgärder som kunde omfördela vinsterna i livsmedelskedjan på ett rättvisare sätt. Sådana åtgärder har dock hittills lyst med sin frånvaro från regeringens håll. Inom livsmedelskedjan vet vi att handeln inlett nya prisförhandlingar med livsmedelsindustrin, men det är inget som säger att de förhandlingarna ger desto märkvärdigare resultat, än mindre att de skulle ge resultat som kunde synas i producentens plånbok.
Försörjningsberedskapen engagerar finländarna och upplevs av många som viktig och en nästan självklar sak. Inte minst i det förändrade säkerhetsläget. Men en försörjningsberedskap uppstår inte av sig själv och man kan inte heller beställa in den enbart just då när man ser ut att behöva den. Egentligen hoppas man ju att det aldrig uppstår en så allvarlig kris att vi skulle behöva vår försörjningsberedskap. Men om vi en dag behöver den är den stora frågan om vi då har försörjningsberedskapen kvar. Om utvecklingen fortsätter som hittills inom den finländska livsmedelsproduktionen är svaret för dess del ett otvetydigt nej.