I Finlands åkrar minskar mullhalterna årligen med mellan 0,2-0,4 procent (organogena jordar, respektive mineraljordar). I Sverige däremot har mullhalten under de senaste två decennierna ökat med 7,7 procent.
Mullhalterna i Sverige är i allmänhet lägre än i Finland. Det är mera angeläget och dessutom lättare att bibehålla eller till och med öka mullhalten då den ligger på en låg nivå.
Ändå skulle mineraljordarnas avkastningspotential också i Finland gagnas av en högre mullhalt. Varför minskar mullhalterna i Finland, och hur kan denna nedgång bromsas?
Mullhalterna minskar då balansen mellan nedbrytning och uppbyggnad är negativ. Mull bildas som en följd av växtrikets upptagning av koldioxid från luften (fotosyntes). I Finland begränsas växternas fotosyntes och biomassabildning av en relativt kort växtsäsong.
Under försommaren hindras tillväxten ofta av försommartorka. På halva åkerarealen odlas därtill ettåriga vårsådda grödor vars biomassabildning bara pågår under första halvan av odlingsperioden. Från sensommaren/hösten och fram till vårbruket ligger denna areal utan växttäcke – om det inte täcks av en fånggröda.
Odlingen av höstsådda ettåriga arter begränsas av klimatet till södra och västra Finland, och också där lyckas övervintringen bara på väldränerade skiften.
Det verkliga dråpslaget för åkermarkens bördighet kom med nedläggningen av mjölk- och nötköttsproduktionen och den resulterande minskningen av vallarealen.
Minskad nedbrytning + ökad biomassabildning!
De åtgärder som syftar till att bevara åkrarnas mullhalt kan sammanfattas under tre rubriker: Minskad nedbrytning av det befintliga mullförrådet, ökad biomassabildning, och/eller tillförsel av lämpliga jordförbättringsmedel.
Det är ändamålsenligt att använda sig av samtliga åtgärder som står till buds. Därvid är det viktigt att inte bara fokusera på den omedelbara effekt som en viss åtgärd kan ha, utan att också tänka på följdeffekterna.
Tillförseln av organisk substans uttrycker sig inte omedelbart i en ökad mullhalt. Tillgång till föda i form av organiskt material ökar ändå omedelbart markorganismernas antal och aktivitet. Detta märks i form av en bättre markstruktur och ökad mobilisering av växtnäring, och således i en större odlingssäkerhet och högre skördar.
Med växtrester eller organiska gödselmedel tillfört kol är inte lika med mullråvara. Bara en del av den tillförda kolmängden humifieras, dvs. omvandlas till stabila mullföreningar.
Humifieringskoefficienten skiljer sig mellan olika typer av organiskt material. Humus bildas utifrån stabiliserad och kolrik biomassa, men också från lättlösliga energirika föreningar som t.ex. rötternas avsöndringar. Av det kol som finns i hushållskompost humifieras omkring 90, av kol i torv 60 och av kol i stallgödsel drygt 30 procent. Av växtrötternas kolinnehåll humifieras 30, av den ovanjordiska växtbiomassans kolinnehåll bara drygt 10 procent.
Kvarlämnad halm ökar mullhalten möjligtvis bara på lerjordar, humifieringskoefficienten är 10 procent. En konsekvent återförsel av halm under 50 års tid har visat sig kunna öka mullhalten på en lerjord från tre mot fyra procent. På lättare jord tjänar halmens kolinnehåll troligtvis fullt ut som föda för mikroorganismerna.
Hur mycket kol blir kvar på åkern?
En del av grödans kolskörd avlägsnas, skörderester och rotsystem blir oftast kvar på odlingsplatsen (undantag: rotfrukter). Den mängd kol som återfinns i rotsystemet, i rotutsöndringar, samt i döda rotceller och rotvävnader utgör hos ettåriga odlingsväxter omkring 20 procent av den totala biomassans kolinnehåll, hos fleråriga omkring 50 procent.
Våra vårsådda ettåriga spannmåls- och oljeväxtarter har kapacitet att nå rotdjup på en meter, alltså ner till dräneringsdjup. Ännu mera omfattande rotsystem kan höstsådda spannmåls- och oljeväxtarter bilda, för att inte tala om fleråriga vallväxter som rödklöver, svingelarter och lusern.
Mer än hälften av den mängd assimilater (kol) som tillförs rotsystemet ”förloras” under tillväxten i form av rotutsöndringar, döda celler och döda rotdelar. Dessa kolrika föreningar föder dock mikroorganismer som i sin tur gagnar rötternas tillväxt samt deras upptagning av vatten och växtnäring.
Undersökningar antyder att rotavsöndringarna också har en stor betydelse för bildningen av mull. Den resterande mängden assimilater återfinns bunden i rotsystemet. Det i rotbiomassan bundna kolet har en mer än dubbelt så hög humifieringskoefficient än den ovanjordiska biomassans kolinnehåll.
Kol odlas alltså genom att odla rötter.
Utnyttja växtperioden till fotosyntes
Växterna binder koldioxid från lufthavet och bildar organiska kolföreningar (fotosyntes). Från åkern avlägsnas en del av detta kol med skörden.
En betydande del av det totalt assimilerade kolet blir dock kvar i form av skörderester, stubb och, framförallt, rötter och deras avsöndringar. En del av dessa kolföreningar bidrar till bildningen av mer eller mindre långvariga mullföreningar.
Tack vare mera omfattande rotsystem ger fleråriga växtslag ett större kolbidrag än ettåriga, inte minst i alven. Fleråriga grödor ger ett större kolbidrag också för att de finns på plats när växtperioden börjar; fotosyntesen avbryts först av vintern.
Till detta kommer att markens mineralisering av kol minskar under de år då jordbearbetning uteblir.
Odlingsväxternas kolbindning bör utnyttjas under en så stor del av odlingsåret som möjligt. Tidigt mognande arter och sorter borde därför kompletteras med mellangrödor. Sådana grödor odlas i Finland mera allmänt under begreppet fånggrödor. I regel handlar det om vallväxtarter som etableras som bottengrödor i samband med sådden av vårsäd. I höstsäd sker insådden med fördel tidigt på våren.
Fånggrödor binder inte bara näringsämnen från markvattnet, utan fixerar också kol från luften (samt, för baljväxters del, luftkväve). I Finland kan man räkna med att en i stråsäd insådd vallgröda bildar mellan 500-1.500 kg ovanjordisk biomassa (torrsubstans) per hektar.
Avsnittet om mullbevarande åtgärder fortsätter nästa gång med fokus på odlingstekniska åtgärder.
Paul Riesinger