Familjen Kay, med rötterna i Skottland, har drivit en teplantage i södra Malawi sedan 1920-talet. Men orosmolnen runt familjegården hopar sig. De livgivande vinterregnen försvinner och ett uppror hotar från fattiga och jordlösa grannar som menar att marken stulits från dem.
Som gröna mattor breder teodlingarna ut sig över det böljande landskapet, mil efter mil. Här och var syns grupper av arbetare ute på fälten i den tryckande värmen. 30 mil bort, i grannlandet Moçambique, ligger Indiska oceanens kust.
Vi är i södra Malawi. Nära två procent av allt te i världen produceras här, det mesta på de stora plantager som anlades av britter under kolonialismens tidiga år i slutet på 1800-talet. Många av dem ägs idag av multinationella företag såsom Camellia, världens största privata teproducent. Men det finns familjeägda lantegendomar kvar.
En sådan är Satemwa Estate, med en årsproduktion på 2.500 ton te samt en del kaffe och 1.700 anställda.
Kontorsbyggnaden har tebuskarna inpå knuten. Därinne tar Alexander Cathcart Kay emot bakom skrivbordet. För några decennier sedan fanns det flera tusen som honom i landet, vita med brittisk accent och malawiskt pass. Men numera är de sällsynta.
– Satemwa startades 1923 av min farfar Maclean Kay, som hade emigrerat från Skottland. Så jag växte upp här, säger han.
Klimatet förändras
Alexander Cathcart Kay är den som idag driver familjeföretaget, men förutsättningarna är helt annorlunda nu jämfört med när hans farfar köpte mark från en brittisk tobaksodlare och planterade sina första tebuskar på 1920-talet.
Ett skäl till att te har varit en så gångbar gröda i södra Malawi är de årliga vinterregnen. Vintermånaderna maj till augusti är torrperiod i Malawi, men just här, i teodlingsdistrikten Thyolo och Mulanje, faller regn även under dessa månader.
På senare år har dock klimatet börjat förändras i en för teet förödande riktning.
– Sedan 2012 har vi haft tre år helt utan vinterregn.
När regnet väl faller tenderar det numera dessutom att komma koncentrerat under färre dagar samtidigt som de riktigt heta dagarna blir fler.
En teodlare måste ha blicken fäst långt in i framtiden, längre fram än odlare av de flesta andra grödor. En tebuske börjar inte ge skörd förrän efter cirka fem år och livslängden på busken är många årtionden. Samtidigt är den känslig för minsta förändring i mikroklimatet.
För att möta klimatförändringarna görs investeringar i nya, mer torktåliga, tesorter. Sorterna tas fram genom en forskningsstiftelse som Malawis tebönder gemensamt finansierar. Men det tar tid innan investeringarna betalar sig och nya sorter kan ersätta gamla.
Tid kommer det också ta för de träd som Satemwa planterar att växa upp. Träden är tänkt att ge skugga åt tebuskarna när de heta dagarna kommer allt oftare.
– Ingen skulle få för sig att börja med teodling på den här platsen idag, säger Alexander Kay.
Priserna sjunker
Ett annat stort problem, säger han, är överutbudet av te på världsmarknaden idag. Priserna sjunker och emellanåt kan det vara svårt för Malawis teodlare att över huvud taget sälja det de producerar.
Tillväxten i Afrikas teproduktion sker främst bland småjordbrukare. Dessa små teodlare behöver inte betala löner och ta social hänsyn på samma sätt som de stora plantagebönderna, menar Alexander Kay.
– För dem är det mycket billigare att producera, men det kommer till ett socialt pris.
Samtidigt finns det en växande efterfrågan i västvärlden på så kallade specialteer. Det är teer av högre kvalitet, ofta från mindre gårdar och inte sällan med ekologisk märkning. Alltså motsatsen till billiga tepåsar av standardtyp.
Alexander Kay ser bara en vettig väg framåt, såsom världsmarknaden ser ut.
– Idag producerar vi fortfarande mycket billiga bulk-teer. Men vi måste ta oss ur det och satsa ännu mer på specialteer och produkter med högre värde. Det är i de segmenten vi ser tillväxt och så länge vi kan röra oss i den riktningen så har vår affärsrörelse en framtid. Annars inte.
Uppror hotar
Men ytterligare ett orosmoln skymtar vid horisonten. Det finns nämligen de som ifrågasätter Malawis teplantagers hela existensberättigande.
Det var på 1870-talet som de första vita nybyggarna anlände hit. För att komma över mark att odla på gjorde de på samma sätt som andra vita på många ställen på kontinenten. De knöt vänskapsband med godtrogna hövdingar och i utbyte mot enklare gåvor, såsom tyg, vin eller salt, övertalades dessa sedan att skriva under markförsäljningskontrakt.
Avtalen, som hövdingarna sannolikt aldrig förstod innebörden av, gav de vita nybyggarna rätt till stora markarealer. Detta trots att individuellt ägande av land var ett okänt koncept i afrikansk kultur vid den här tiden och hövdingarna knappast hade mandat att sälja marken.
Senare, när britterna utropat Nyasaland (Malawis gamla namn) som protektorat, omvandlades avtalen till lagfarter med full besittningsrätt för de vita plantageägarna.
Idag är tedistrikten landets mest tätbefolkade del. Samtidigt är fattigdomen djupare än på de flesta andra håll. I Malawi, ett av världens fattigaste länder, lever de flesta på småskaligt jordbruk för självhushåll och den som ingen jord har får det därför svårt, något som majoriteten i Thyolo och Mulanje är smärtsamt medvetna om.
Teplantagerna kontrollerar större delen av den odlingsbara jorden, till befolkningen i övrigt finns inte tillräckligt med mark att dela på. Många jordlösa familjer lever nära svältgränsen.
Detta har fött en proteströrelse, People’s Land Organisation (PLO), som engagerar tusentals. PLO:s krav är att plantageägarna ska ge upp de stora områden som idag ligger obrukade. I ett längre perspektiv kräver PLO även att plantageägarna lämnar hälften av den uppodlade jorden till landlösa, som sedan kan fortsätta teodlingen och leverera till plantagernas fabriker.
Tar socialt ansvar
Alexander Kay tycker att mycket har glömts bort i det resonemanget. Han tänker på löneutbetalningarna till de 1.700 anställda, pengar som varje månad pumpas ut i den lokala ekonomin.
Men också på det sociala ansvar han säger att Satemwa och många andra plantager länge har tagit. Satemwa driver bland annat skolor och vårdcentraler för anställdas familjer och lägger resurser på miljöarbete.
– Ett av våra mål är att bidra till ökad levnadsstandard här. Om vi inte kan göra det så är vi inte relevanta som företag i den här miljön, säger han.
Mycket av marken som Satemwa ligger på är dock sådan som övertogs av de tidiga vita immigranterna efter att hövdingar skrivit under kontrakt. Så finns det då inte en orättvisa, en kolonial landfråga som behöver lösas?
Alexander Kay dröjer med svaret länge.
– Odlingsmark kommer alltid att vara ett problem så länge majoriteten av befolkningen förlitar sig på mark för sin överlevnad. Vad jag ser här är mark som är produktiv och genererar många jobb.
Det till skillnad från många småjordbrukares mark, där enligt honom fel grödor odlas på fel sätt, med låg produktivitet.
– Vi kan använda Satemwa som en motor för utveckling, snarare än att förstöra den motorn och stycka upp marken. För vad skulle hända i så fall? Då ser jag katastrof.
Vill lämna skog orörd
Men för PLO är det i första hand bara den obrukade marken på plantagerna man vill omfördela till landlösa för att mildra hunger och fattigdom. Alexander Kay bekräftar att även Satemwa har sådan mark.
– Obrukad betyder olika saker för olika människor. Vi har 50 hektar orörd skog, en viktig reservoar för arter som kan bevaras för framtida generationer av malawier.
Han säger också att Satemwas teer är certifierade av Rainforest Alliance, vilket kräver att en viss yta av gårdens mark återbeskogas.
Han tror i grunden inte att PLO:s krav kommer leda någonstans. Men ändå finns en gnutta oro som gnager i honom. Att det politiska landskapet skulle förändras, att kraven från de jordlösa skulle utökas och att han skulle förlora all sin jord.
– Jag har vigt mitt liv åt detta, jag har planterat trädet där borta. Mitt livsverk är runt omkring mig, så det skulle vara fruktansvärt att se det förstöras. Och jag vill heller inte bli en flykting själv.
