I en intervju i Hufvudstadsbladet nyligen, talar den tidigare kommunikationsministern Anne Berner ut om sin ministerperiod. Hon valdes in i riksdagen 2015 som obunden på centerns vallista. När hon väl var invald skrev hon sig ändå in i partiet, för att bli minister i regeringen Sipilä. Med andra ord ville hon ha en ministerpost. I hennes fall blev det kommunikationsministerposten.
Anne Berner har fått massor med beröm som företagsledare och välgörare innan hon blev politiker. Inom politiken blev det emellertid en del kritik. Efter fyra år var den politiska karriären över, och Anne Berner är inte längre medlem av centern.
I intervjun i HBL tillbakavisar hon att hon skulle ha handlat ”i ensam majestät”. Detta med hänvisning till att de flesta av alla de lagpaket som kommit från hennes ministerium och gått vidare till riksdagen som regeringens propositioner har gått igenom enhälligt.
I intervjun nämns inte planerna på att avgiftsbelägga skärgårdstrafiken, vilket i praktiken hade inneburit slutet på en levande skärgård. Beräkningar gav till exempel vid handen av familjer som lever på jordbruk med djurhållning i skärgården skulle ha drabbats av tilläggsutgifter på många tusen euro per år.
Skärgårdsavgifterna kom aldrig till riksdagen, det handlade om förordningar som utfärdas av statsrådet. Det var ändå en stor lättnad att dåvarande ministern Berner själv beslöt att stoppa beredningen efter den folkstorm som uppstod.
Ministern var emellertid känd för att inte förankra sina idéer bland sina politiska kolleger och i partierna, låt vara att beredningen fungerade programenligt. Att presentera färdigt tuggade lagpaket är antagligen i sin ordning, när det handlar om tekniska reformer eller lagändringar som måste förverkligas som en följd av EU:s regelverk.
När det gäller vårt vägnät, våra tåg- buss- och färjeförbindelser, tillgång till dataförbindelser på landsbygden, tillgången till taxi, är det emellertid så elementärt viktiga frågor att de måste förankras politiskt. Det är bland annat därför en minister brukar hålla sig med specialmedarbetare, som kollar stämningarna i de politiska grupperingarna och i bästa fall bland dem som berörs av förändringar. Minister Berner hade inte specialmedarbetare.
Nu kan Anne Berner säga att förändringar inte kommer som en knäpp med fingrarna. Det var dock det som många lärde sig bli rädda för under hennes tid som minister. Politisk chockterapi enligt salige Chicagoprofessorn, ultraliberalisten Milton Friedman.
Men om vi motsätter oss allt, så kommer samhället inte att utvecklas, hävdar nu den tidigare ministern. Det är antagligen en av de mest slitna vändningarna, som människor tar till när de vill ha igenom sin vilja mot andras.
I all sin skenbara banalitet är den emellertid fullständigt absurd: För det första så utvecklas samhället alltid i någon riktning oberoende av vad mänskligheten är redo för. Det finns inbyggt i vår marknadsekonomi som är beroende av innovationer och målgrupper. För det andra brukar vi människor inte motsätta oss ”allt”. Det som vi inte vill är att våra levnadsvillkor försämras. Och varför skulle vi gå med på det?
Den påtänkta ”reformen” av skärgårdstrafiken var en sådan försämring, som lyckligtvis inte blev av. Det blev däremot ”reformen” av transporttjänsterna åtminstone delvis med resultatet att det på många håll råder total förvirring om taxipriser, om man nu alls får tag i en taxi numera. Det här gäller inte minst glesbygden.
I ett skede skulle också järnvägstrafiken konkurrensutsättas med resultatet att tågen skulle ha rullat direkt genom glesbygden och samhället hade ändå varit tvunget att ta ansvaret för en ännu mer förlustbringande trafik.
All ära åt marknad och fri konkurrens, men samhället måste kunna ställa villkor för privata aktörer, när de använder egendom som skapats med skattemedel.
Bland tilltagen under Anne Berners tid som minister var dessutom att den information som ministeriet gav ut exempelvis i form av pressmeddelanden, ibland fick en direkt propagandistisk prägel, så att medierna inte längre kunde lita på innehållet eller budskapet. Och det handlade alltså om kommunikationsministeriet av alla ministerier, låt vara att utvecklingen har gått åt ett håll där man överlag är tvungen att ifrågasätta strävan efter ärlighet och objektivitet i regeringens och ministeriernas information. Utvecklingen underlättar i alla fall vare sig bevakningen av eller rapporteringen om de viktiga beslut som fattas på statligt håll och som berör landets invånare.
Det var i synnerhet aviseringen av avgifterna för skärgårdstrafiken som stack i ögonen då. Det hette att ministeriet ville ”utveckla transporttjänsterna” i skärgården med målet att ”trygga de grundläggande förutsättningarna för en livskraftig och utvecklingsduglig skärgård även i framtiden”. Man skulle ”säkerställa att den bofasta befolkningen, företag, deltidsboende och turister har tillgång till de resor och transporter de behöver”.
Först långt inne i texten får vi veta att allt detta ”tillgodoseende” av behov handlar om att belägga skärgårdstrafiken med avgifter. Beskedet om avgiftsbelagd skärgårdstrafik kom i november 2016 och de första försöken skulle realiseras redan i april följande år.
Det blev några månader där skärgårdsborna skulle hållas i skräck och oro, man kan rentav tala om mental tortyr. Onödig sådan, eftersom förslaget drogs tillbaka litet före mitten av februari 2017.
Den tidigare kommunikationsministern hade inte behövt nonchalera och sprida skräck bland dem som skulle drabbas av hennes beslut så som hon de facto gjorde under sin ministerperiod. Det handlar om vanliga människor som är tvungna att räkna sina slantar. Om hon hade respekterat ens det hade hon säkert också fått ett mer sympatiskt eftermäle.