Inför höstens riksdagsval i Sverige har den svenska regeringen valt att halvera momsen på mat för att stärka hushållens köpkraft. Åtgärden väcker samtidigt frågor om hur effektivt ett sådant verktyg är och om en liknande modell kunde vara relevant också i Finland. Det här sett i första hand till konsumtionen, men också till livsmedelskedjans och lantbrukets lönsamhet.
Inför höstens riksdagsval i Sverige har regeringen valt att gå fram med en åtgärd som direkt berör varje hushåll: momsen på livsmedel sänks tillfälligt från 12 till 6 procent.
Reformen, som trädde i kraft från och med början av april, är tänkt att stärka köpkraften efter flera år av kraftigt stigande matpriser.
Bakgrunden är välkänd. Livsmedelspriserna steg snabbt under åren efter pandemin, och även om prisökningstakten nu har avtagit ligger nivåerna kvar på en högre nivå än tidigare. I det läget framstår en momssänkning som ett relativt enkelt sätt att ge lättnad – åtminstone i teorin.
Sänkt moms på mat är ingen ny idé i europeisk politik. Den har ofta återkommit i tider av inflation och ekonomisk oro.
Det som gör den svenska reformen intressant är dels dess omfattning – momsen halveras – och dels att den är tydligt tidsbegränsad. Det är en slags konjunkturåtgärd snarare än en permanent omläggning av skattesystemet. Frågan är vad den i praktiken åstadkommer?
I bästa fall innebär en momssänkning att konsumentpriserna sjunker i motsvarande grad. Beräkningar pekar på en prisnedgång på drygt fem procent. För hushållen är det inte obetydligt, särskilt i ett läge där många upplever att vardagsekonomin är pressad.
Samtidigt är det väl känt att skattesänkningar i konsumtionsledet inte alltid slår igenom fullt ut i priserna. Kostnadsökningar i andra led – energi, transporter, insatsvaror – kan delvis äta upp effekten.
För livsmedelskedjan innebär reformen också en balansgång. Handeln förväntas föra vidare sänkningen till konsumenterna, men verkar samtidigt i en miljö där konkurrensen förstås också är hård. Det gör utfallet osäkert.
Ur lantbrukets perspektiv är bilden ännu mer indirekt. En lägre matmoms påverkar inte producentpriserna direkt. Effekten går via efterfrågan: om hushållen köper mer eller väljer annorlunda kan det i förlängningen påverka produktionen. Men sambandet är långt och beroende av många faktorer – inte minst hur värdet fördelas i livsmedelskedjan.
Det är här den mer principiella frågan uppstår: är sänkt matmoms ett effektivt sätt att stärka livsmedelssystemet? Å ena sidan kan en lägre moms bidra till att hålla uppe konsumtionen, särskilt av inhemska baslivsmedel. I en tid där både kostnadsnivå och osäkerhet är hög kan det ha betydelse.
För ett land som Finland, med ett uttalat mål om att trygga den inhemska livsmedelsproduktionen, är efterfrågan på hemmamarknaden central. Å andra sidan är momssänkningen ett trubbigt instrument. Den riktas till alla konsumenter, oavsett inkomst, och ger ingen garanti för att pengarna når primärproduktionen.
Om pressen i stället ökar i handeln riskerar en del av effekten att stanna där – eller försvinna i kostnadsökningar.
Det finns också en konkurrensaspekt. I Sverige omfattas inte restaurangmåltider av sänkningen, vilket redan har väckt kritik där. Liknande gränsdragningar skulle uppstå också i Finland och riskerar att skapa nya snedvridningar mellan olika delar av livsmedelssektorn.
För Finland väcker den svenska reformen ändå en relevant fråga. Finns det skäl att överväga en liknande åtgärd här, åtminstone temporärt?
En sänkning av matmomsen skulle sannolikt märkas i konsumentledet. Den kunde bidra till att dämpa kostnadstrycket och möjligen stärka efterfrågan på livsmedel. Men för att den också ska komma lantbruket till del krävs att helheten fungerar – från prissättning i handeln till förutsättningarna i produktionen.
Det är just i detta helhetsperspektiv som diskussionen behöver föras. Lönsamheten i lantbruket avgörs ändå inte av en enskild åtgärd, utan av samspelet mellan marknad, kostnader och politiska styrmedel.
En momssänkning kan vara en del av bilden, men den ersätter inte behovet av mer riktade åtgärder för att stärka primärproduktionen.
Sveriges vägval ger därmed inte ett entydigt svar, men väl ett konkret exempel att följa. Frågan är inte bara om matmomsen ska sänkas – utan vad man vill uppnå med det, och hur det passar in i en bredare livsmedelspolitik.
Rent principiellt handlar det om någonting större än skattesatser: om hur värdet av maten fördelas i samhället och vilken roll den inhemska produktionen ska ha i framtiden.