Ålands Producentförbunds vd Henry Lindström och de lokala markägarna Jennifer Sundman och Lars-Johan Mattsson fanns bland deltagarna när landskapsregeringens miljöbyrå i måndags ordnade dikesvandringar i Sund med våtmarksexperten Peter Feuerbach från Sverige.
Peter Feuerbach har för 20.000 euro anlitats som landskapets konsult och rådgivare i vattenfrågor till slutet av augusti 2020.
Måndagens dikesvandring med kaffepicknick vid minnesmärket för de franska soldater som dog under Bomarsundskriget lockade flera representanter för föreningen Rädda Lumparn. Föreningen har redan enligt Feuerbachs anvisningar låtit bygga en sedimenteringsdamm nära Ålands Landsbygdscentrum i Jomalaby, där Storängsdiket mynnar ut i Jomalaviken som är en del av det åländska ”innanhavet” Lumparn.
I måndags handlade dikesvandringen om att titta på möjligheterna att anlägga en motsvarande sedimenteringsdamm i Bomarsund några hundra meter innan Finbybäcken rinner ut i Lumparn. Dammen som främst skulle samla upp fosfor och kväve kan lämpligt nog placeras på en del av ett tre hektar stort markområde som miljöbyråns vattenbiolog Susanne Vävare äger.
”Fullständigt värdelösa”
Peter Feuerbachs åsikt är att det på Åland redan har byggts ”flera fina fosforfällor som är fullständigt värdelösa”.
Han konstaterar att det på Åland i motsats till exempelvis i Sverige och Mellaneuropa finns många öppna diken vilket innebär både fördelar och nackdelar. Till fördelarna hör att man i ett öppet utfallsdike bättre kan mäta effekterna av olika slags åtgärder för att minska näringsläckaget.
På Susanne Vävares mark föreslår han en bred damm men på en så pass hög nivå att den bara översvämmas några enstaka gånger om året.
– Då får de mikroskopiskt små partiklar som samlat på sig det mesta av fosforn tid på sig att sjunka ner och ansamlas i dammen, förklarade Feuerbach.
Efter några år kan då det näringsrika slammet samlas upp någon gång när dammen är torr för att sedan användas som gödsel på annat håll.
Tips om bidrag för fosforfällan
Konsulten hade också ett förslag om hur man kan få del av jordbrukets stödpengar för den markareal som dammen behöver.
– Arrendera ut marken åt en jordbrukare som kan få upp emot 450 euro per hektar och år i stödpengar, tipsade han Susanne Vävare.
Feuerbach visade också att det på åkern intill Finbydiket finns gott om gropar efter bisamråttor och konstaterade att bisamråttor verkar vara ett vanligt förekommande problem på Åland.
Sunds kommuns byggnadsinspektör och kommuntekniker Erik Nordback påpekade då att antalet bisamråttorna ändå anses ha minskat de senaste åren i takt med att mårdhundarna blivit fler.
Miljöbyråns naturvårdsintendent Maija Häggblom förklarade att mårdhunden enligt EU:s regelverk är en ”invasiv art” som får avlivas.
Henry Lindström betonade att mårdhundarna också gör stor skada genom att ta ruvande ådor och andra sjöfåglar.
En galghumoristisk konklusion blev att man först borde låta mårdhundar äta upp bisamråttorna innan mårdhunden utrotas.
Samlar fakta om näringsläckaget
Det församlade sällskapet åkte sedan för att också titta på Svartbäcksdiket, som tillsammans med Möckelöbäcken har valts ut som ett så kallat typområde för jordbruksmark på Åland.
Susanne Vävare förklarade vad ett typområde handlar om.
– Jordbrukarna blir ofta beskyllda för övergödning av mark och vatten. Men jordbrukets miljöbelastning har hittills enbart baserats på schablonvärden och nu försöker vi ta reda på hur det faktiskt ligger till.
Svartbäcksdiket och Möckelöbäcken rinner genom två olikartade jordbruksområden och på landskapsregeringens uppdrag tar Ålands Miljö- och Hälsoskyddsmyndighet ÅMHM nu regelbundet vattenprover från båda dessa diken.
Svämgödsel oroar Lumparns vänner
Vid Svartbäcksdiket pekade Torbjörn Sjöblad från föreningen Rädda Lumparn på en container som rymmer uppskattningsvis 60 kubikmeter svämgödsel från djurgårdar längre bort.
Svämgödseln används på åkrarna i Bomarsundsområdet vilket Rädda Lumparn-aktivisterna inte tycktes gilla.
– Jag ser inga problem med gödslingen så länge man följer reglerna, betonade ÅPF:s vd Henry Lindström.
Peter Feuerbach förklarade att om odlarna inte har tillgång till svämgödsel så sprider de i stället konstgödsel på åkrarna. Men Feuerbach påpekade också att gödsel inte får spridas närmare än fem meter från ett vattendrag och enligt hans tolkning är också små åkerdiken att betrakta som ”vattendrag”.
Henry Lindström protesterade och betonade att i det åländska regelverket avser ordet vattendrag uttryckligen utfallsdiken med större vattenflöden.
Inga träd på åkermark
Våtmarksexperten Feuerbach var också kritisk till att åländska jordbrukare enligt hans åsikt är alltför kvicka med att exempelvis fälla träd längs dikeskanter för att få marken klassad som åkermark och berättiga till jordbruksstöd för en större areal.
Nu var det Maija Häggbloms tur att komma med invändningar. Hon berättade att hon tidigare var anställd av landskapsregeringen för att granska att jordbruksstöden används rätt.
– Det växer inga träd på åkermark. Men något enstaka träd exempelvis vid en dikeskant kan nog få finnas för att marken ändå ska klassas som åker.
Henry Lindström påpekar att det vid dikesvandringar ofta blir fokus på jordbruket och vilka åtgärder som man gör där.
– Det är naturligtvis viktigt att jordbrukarna gör vad de kan för att minska läckaget av näringsämnen, men många gånger finns det andra belastningskällor eller gamla synder i ett område som påverkar väldigt mycket. Därför anser ÅPF att man måste göra en bedömning av vilka åtgärder som är rimliga att vidta i anslutning till ett dike.