Intresset för stora solkraftsparker växer snabbt i Nyland. För den enskilda markägaren kan en lång arrendetid och en stabil ersättning vara lockande, särskilt när lönsamheten i växtodlingen är pressad. Äganderätten måste respekteras - det är ändå i första hand markägaren och ingen annan som avgör hur den egna marken används.
Men äganderätten innebär inte att samhället kan avstå från all eftertanke. Solkraftsparker påverkar landskapet, dräneringen, vägnätet och förutsättningarna för jordbruket omkring dem. Därför behövs öppen planering, rimliga skyddsavstånd och tydliga villkor för hur områdena ska återställas när anläggningarna tas ur bruk.
Arrendeavtal som sträcker sig över årtionden måste också granskas noggrant. De påverkar inte bara dagens ägare utan även nästa generation.
Framför allt måste kommunerna se till helheten. En enskild park kan förefalla obetydlig, men flera stora projekt kan tillsammans förändra både bygdens karaktär och jordbrukets framtida handlingsutrymme. Den åkermark som tas ur produktion ersätts inte av ny mark någon annanstans. Tvärtom minskar den odlade arealen redan genom samhällsbyggande, vägar och annan markanvändning.
Finland behöver mera fossilfri energi och solkraften hör onekligen till lösningen. Men såväl ur ett effektivitetsperspektiv som ur ett allmänt miljöperspektiv kan man argumentera för att man först bör använda tak, industriområden, impediment och annan redan påverkad mark för solpaneler.
God och sammanhängande odlingsjord är en begränsad resurs, viktig för både livsmedelsproduktionen och försörjningsberedskapen.
Markägarens rätt att bestämma över sin mark ska värnas i alla lägen. Samtidigt måste besluten fattas med insikten att åkern, till skillnad från solpanelerna, inte utan vidare kan flyttas eller tillverkas mer av i en fabrik någonstans.