I senaste veckas LF rapporteras om att Europeiska revisionsrätten riktar hård kritik mot politiken kring ekojordbruket i EU. Det politiska målet är att marknadsandelen för den ekologiska produktionen skall ökas till en fjärdedel på sikt.
Men den målsättningen verkar glida utom räckhåll, trots att EU lagt in sammanlagt 12 miljarder euro som stöd till ekologiskt jordbruk under perioden 2014-2022.
Ekojordbruket fördelar sig väldigt ojämnt mellan medlemsländerna. I Nederländerna utgör ekoarealen knappt fem procent av den totala odlingsarealen, medan Österrike har 25 procent. I Finland är ekoarealen knappt 14 procent, medan Sverige har runt 18 procent.
Den största utmaningen gäller marknaden. Det hjälper inte att EU rätt frikostigt stöder odlingen genom arealbaserade stöd om inte efterfrågan på marknaden hänger med. Där har myndigheterna, såväl på EU-nivå som nationellt, svårt att bidra.
Innan coronapandemin växte marknaden för ekologiska produkter stadigt under många år. Efter pandemin slog sedan en kraftig inflation till, som gjorde att konsumenterna allt noggrannare synar vilka varor som åker ner i butikskassen. Och där ligger vi ännu, trots att inflationen gått ner rejält. Konsumenterna väljer helt enkelt ett billigare alternativ.
I Finland var andelen ekolivsmedel senaste år bara 1,9 procent av dagligvaruhandelns totala försäljning. Inom vissa produktsegment, såsom barnmat, har ekoprodukter fortsättningsvis en hög andel, men för många andra segment ser det rätt dåligt ut.
En trend som varit tydlig, till exempel i Sverige, är att prisskillnaden i handeln mellan eko och konventionella produkter minskar. För att klara sig måste den ekologiska livsmedelsindustrin alltså hela tiden öka sin konkurrenskraft.
Om det ekologiska jordbruket skall klara sig i EU, och i Finland för den delen, måste fokus sättas stenhårt på marknaden. Jordbrukarna och myndigheterna gör sitt genom odling och bidrag. Nu måste marknaden fås tillbaka på rätt spår, annars är ekojordbruket dömt att bli en spelare i marginalen.