Rubriken är med flit vald för att den skall vara svår att förstå. På vanlig svenska betyder det ungefär att det är svårt att bestämma ett pris på något som inte har en marknad där det kan köpas och säljas.
Det handlar om en rapport från 2021 av Cambridge ekonomisten Partha Dasgupta om ekonomi och biodiversitet. Den väckte inte så stor uppmärksamhet i vanliga massmedia, men Miljöministeriet här i Finland har låtit göra en egen rapport om vad det skulle innebära om rekommendationerna i rapporten skulle tillämpas i Finland.
Daguptas rapport rör sig på ett högt teoretiskt plan, där han diskuterar problemen kring mänsklig verksamhet och hur dålig den är på att beakta miljöbelastning, såsom förlusten av biodiversitet. Det är svårt för ett ekonomiskt system att sätta pris på förlusten av biodiversitet. Naturen har ingen kassa-apparat.
Daguptas rapport uttrycker sig i ekonomiskteoretiska termer såsom externaliteter och arbitrage. För att komma ner på en praktisk nivå behövs något annat, nämligen begrepp som kan användas i politiskt beslutsfattande. Det har Miljöministeriet försökt göra i sin rapport. Tyvärr går det rejält snett.
Miljöministeriet räknar upp tio samhälleliga förändringar som borde göras för naturen inte skall kollapsa och vår ekonomi med den. Här gäller hårdför politisk ideologi. Bland annat skall köttkonsumtionen ner. Eldning av trä i värmeverk borde beskattas, torven skall förstås beskattas ännu mera. Jordbruket skall beskattas för sin miljöpåverkan och mer mark skall skyddas.
Naturundervisning skall bli obligatorisk i skolan och medborgarnas skall skapa sig ett eget förhållande till naturens mångfald. Medborgarråd skall bildas för att sköta planeringen av grönområden.
Det är kuslig läsning och långt ifrån Dasguptas ekonomisk-teoretiska modeller. Det låter mera som ett auktoritärt samhälle där den enskilde individen, exempelvis jord- och skogsbrukare, skall underkasta sig och inte hindra färden mot det stora målet.