Mot slutet av fjolåret började den ökade importen av energived till Finland väcka diskussion bland skogsägare och entreprenörer. En av flera avsikter med att använda förnybara energikällor är att vi ska använda våra egna naturliga resurser. En ökad andel inhemsk energi är i enlighet med regeringsprogrammet.
Man kan kanske till vissa delar ursäkta importen av energived förra vintern med det eländiga drivningsföre vi hade i stora delar av landet. Avverkningarna, som ger energived i form av grenar och toppar, grot, minskade.
Importen har emellertid fortsatt i år, när föret har varit betydligt bättre. Ordentlig tjäle finns inte överallt, men tack vare snön har man kunnat stampa hållbara spår för avverkning och drivning. Det borde med andra ord vara läge för utkörning av såväl skadat virke som för klenvirke och grot. Dessutom har våra flisentreprenörer och -förmedlare reservlager på sina terminaler.
Vi räknade med att användningen av flis skulle öka eftersom torv för energiändamål minskar. Det allt högre priset på utsläppsrätter, som drabbar bränntorven, skulle till exempel förbättra klenvirkets konkurrenskraft som kommersiell energiråvara. Den så kallade METKA-arbetsgruppen för sporrande åtgärder i skogsbruket föreslog rentav tidigare i år en avveckling av det förhöjda stödet för insamling av klenvirke i anslutning till vård av ungskog.
Men konkurrenskraften för finländsk klenvirke förbättras inte av importvara.
Risken är stor att vården av unga bestånd skulle bli lidande, om man tar bort det förhöjda stödet. Också av den orsaken var det ett lyckad drag av vår regering att föreslå ett anslag på 3,75 miljoner euro i stöd för skogsförbättringar i förslaget till årets första tilläggsbudget. Pengarna riktas till just vård av ungskog och hopsamling av klenvirke för att kompensera den minskande energianvändningen av torv.
Den främsta orsaken till att torvens användning minskar är dyra utsläppsrätter. Ännu så sent som 2017 var priset på en utsläppsrätt kring 5 euro per ton koldioxidekvivalenter. Numera är vi uppe i närmare 35 euro. Allt tyder på att priset fortsätter stiga, eftersom summan av utsläppsrätter minskar. Det är också avsikten med systemet: att utsläppsrätterna ska bli dyrare så att det lönar sig att satsa på effektivare utnyttjande, rening och på förnybart bränsle i stället.
En förhöjning av energiskatten på bränntorv med 2,70 euro per megawattimme trädde dessutom i kraft vid årsskiftet. Den motsvarar förhöjningen för andra uppvärmningsbränslen. Den nya förhöjda nivån på 5,70 euro per megawattimme för torv är ändå flera gånger lägre än motsvarande nivå på exempelvis naturgas, stenkol och även biobrännolja.
Skattehöjningens inverkan på torvens konkurrenskraft torde vara rätt så begränsad jämfört med utsläppsrätten, fastän den offentliga debatten ofta har gått i andra riktningar. De gröna och vänstern skryter gärna med torvskattens betydelse vilket ger dem poäng bland deras anhängare. Oppositionspartiet Sannfinländarna skäller på regeringen av samma orsak: i deras propaganda urholkar regeringspartierna med hjälp av torvskatten Finlands utkomstmöjligheter och konkurrenskraft. Det andra stora oppositionspartiet, Samlingspartiet, går för sin del in för en avveckling av torven som energikälla senast 2032.
Inte minst torvbranschen själv framhåller nackdelarna med skattehöjningen. Det är i och för sig rätt naturligt i vårt Intressebevakningsfinland, eftersom just skattehöjningen legitimerar kravet på offentlig kompensation eller stöd för omställningar inom näringen.
Man måste ändå köpa utsläppsrätter för att värma med torv. Det har EU bestämt. Det finns också ett nationellt beslut på att torv inte är en förnybar energikälla. Riksdagens stora utskott beslöt det vid millennieskiftet, och det till och med två gånger. Första gången lät utskottet ordförandens röst avgöra, vilket visade sig vara fel procedur. Andra gången avgjorde lotten. Resultatet var i enlighet med den dåvarande regeringens linje, det var regeringen Lipponen II.
Det är i vilket fall som helst osannolikt att vi skulle kunna få EU att ompröva sitt tidigare beslut och befria torven från handeln med utsläppsrätter. Och så länge det inte lyckas är det inte heller så värst meningsfullt att åka solo med begreppet i vår nationella lagstiftning. Det är EU som bestämmer om utsläppsrätterna och likaså vilka utsläppskällorna är.
Det betyder också att vi inte kan ta ut torven från utsläppshandeln på egen hand. Svenskarna måste också köpa utsläppsrätter, när de bränner torv, fastän Sverige nationellt – än så länge – har en egen kategori för varan: torv.
Förr eller senare tvingas vi antagligen ställa frågan om torven inte är för värdefull för att brännas. I naturtillstånd har våra torvmarker stor betydelse som kolsänkor. Men vi behöver också torven i jordbruket, bland annat för plantuppdrivning, som jordförbättringsmedel och som strömaterial i djurhållningen.
För energiändamål har vi i alla fall möjlighet att använda andra förnybara källor som flis, biogas samt vind- och solenergi för att inte tala om jordvärme. Flis är en viktig inhemsk resurs, och vi måste kunna leverera råvaran inom Finlands gränser. Våra flisentreprenörer frågar efter mer arbete och står i beredskap att öka utbudet.
Efterfrågan på flis, åtminstone längs sydkusten kommer troligtvis att stiga när det nya fjärrvärmeverket i Nordsjö som helt ska baseras på biobränsle, främst skogsflis, är i bruk. Det senaste målet är vintern 2022-2023. Verket får en fjärrvärmeeffekt på cirka 260 megawatt. Som en jämförelse har Hanaholmens kraftverk en effekt på 420 megawatt.
För att vi ska ha optimal nytta av det kommande värmeverket måste och ska det finnas en beredskap att ta emot inhemsk skogsflis, som motsvarar utbudet.