Nu ska alla få lika bra vård och räddningstjänster, oavsett om man bor på glesbygden, i stan eller mitt i mellan. Det här är i varje fall målet med välfärdsområdesreformen och i nuläget är det mesta fortfarande öppet då det kommer till förverkligandet.
Visst, lagen om välfärdsområden finns ju redan och slår fast vissa givna råmärken men den ger också frikostigt med rörelseutrymme. Rent generellt är mycket ännu öppet och upp till de enskilda välfärdsområdena.
Välfärdsområdena kan rätt så långt själva bestämma på vilket sätt de håller kontakten med invånarna och till exempel hur de väljer att implementera olika demokratiska element. Själva valet till välfärdsområdena, det första någonsin pågår som bäst, är väl det mest uppenbara demokratiska elementet, men det finns ju ingenting som hindrar att just välfärdsområdena kunde införa något ytterligare element och eftersom man här börjar från noll så har man faktiskt här en osedvanligt god möjlighet till nytänk.
Det avgörande är att nya sådana här element kopplas till beslutsfattandet, det är nödvändigt för att uppfylla den demokratiska aspekten till fullo och för att det ska vara betydelsefullt för människor att engagera sig i dem.
De 21 välfärdsområdena kommer att bestämma över en social- och hälsovårdshelhet med en sammanlagd budget på över 20 miljarder euro. I det pågående valet är det alltså en hel del på spel. Om kommunerna skulle ”uppfinnas” idag så skulle man knappast skapa en likadan struktur för beslutsfattande som de nu har. Den har över tid bland annat kritiserats för att vara tungrodd och för att koncentrera makten alltför mycket. Välfärdsområdena behöver nödvändigtvis inte en exakt likadan förvaltningsmodell.
Ur ett landsbygdsperspektiv är det livsviktigt att invånarna där ges samma möjligheter till vård som i städerna. Tar vi en titt på de etablerade välfärdsområdena ser det ändå på många håll ut att vara långt ifrån självklart från att det går så. Dynamiken i områdena är inte alltid jämn då ett välfärdsområde ofta är uppbyggt kring ett regioncentrum där ett större sjukhus finns. Det finns knappast några realistiska alternativ till det här, men det hindrar ju inte maktbalansen från att bli skev.
Till exempel i västra Nylands välfärdsområde bor över hälften av invånarna i den största kommunen, Esbo stad. Det här betyder ju också att majoriteten av platserna i det högsta beslutande organet i välfärdsområdet landar hos representanter från Esbo. På sikt finns det också en överhängande risk för att välfärdsområdena suger åt sig resten av kommunernas ansvar. Blir välfärdsområdena i själva verket tillväxtcentrens trojanska häst för att ta över inflytande hos landsbygdskommunerna?
Trots att välfärdsområden är uppbyggda kring i mitt tycke förhållandevis konkreta saker för oss skattebetalare så har det varit speciellt svårt att entusiasmera väljare inför det här valet. I kommunvalet i fjol låg valdeltagandet på 55,1 procent och var därmed det lägsta på 70 år. Det är kanske en fingervisning om var valdeltagandet kommer att ligga i det här valet.
Många väljare uppfattar välfärdsområdena och valet som än mer abstrakt än andra val och dessutom finns det inte en etablerad tradition ifråga om att gå rösta i välfärdsområdesvalet. Någonting som spelar in mycket i till exempel presidentvalet och höjer på valdeltagandet där. I det välfärdsområdesvalet tenderar också skillnaderna mellan partierna att bli rätt så otydliga. Hela vänstern, där det hos kandidaterna ofta finns en större sakkunskap i just de här frågorna, är i praktiken samma parti med olika logon.
Vi kan också fråga oss om det längre är politik att ha beslutsfattare som behandlar endast ett område i samhället och dessutom inte direkt kan påverka budgeten? Väljer vi nu expertråd i stället för politiker? Det är mycket som återstår att se, men på söndag är det hur som helst valdag.