Professor Ikechi Agbugba, som föreläser och forskar vid River’s State University i Port Harcourt, Nigeria, behandlar i en färsk artikel, som är tillgänglig på den nederländska webbsidan foodlog.nl, några av de afrikanska ländernas akuta utmaningar för att utveckla sitt jordbruk och sin livsmedelsproduktion. Fokus är på länderna söder om Sahara.
På världsnivå har fattigdomen delvis minskat, men den finns kvar bland annat i just de länderna. Också därför är det så viktigt att jordbruket och livsmedelsproduktionen utvecklas just där.
Jordbruket är den absolut viktigaste ekonomiska aktiviteten i Afrika och sysselsätter två tredjedelar av kontinentens arbetande befolkning. Jordbruket bidrar i varje land med i genomsnitt 30 till 60 procent av bruttonationalprodukten och cirka 30 procent av exportvärdet.
Samtidigt, enligt professor Agbugba, är bristen på förädlingsvärde en av de största olösta utmaningarna för Afrikas jordbrukssektor. Dessutom har bland annat terrorism och konflikter fortfarande en dominerande roll på den afrikanska kontinenten. De förstör inte bara förnödenheter och odlingsjord, utan leder till en brist på stabilitet, som sänker viljan att satsa.
Professor Agbugba håller på att de afrikanska regeringarna måste ta ansvar genom tillräcklig säkerhet för jordbrukare, processorer och andra intressenter i värdekedjan. Motiveringen är att investeringar i Afrikas jordbrukssektor skulle öppna stora möjligheter för tillväxt. Dessutom borde de afrikanska länderna ha rätt att skydda sin egen produktion genom importtullar.
Bondeinternationalen WFO:s sydafrikanske ordförande Theo De Jager brukar också ta upp behovet av investeringar i afrikanskt jordbruk som en förutsättning för utveckling. Det stämmer givetvis. Det viktigaste är i alla fall att de afrikanska bönderna får lov att utveckla sina jordbruk på egna villkor.
Men det handlar inte bara om det.
De flesta afrikanska länderna är skuldbelagda till upp över öronen. Skuldsättningen tog fart redan efter oljekrisen 1973, och trots upp- och nedgånger samt åtgärds- och strukturanspassningsprogram på löpande band, har den i det närmaste förvärrats ända sedan. I dag betalar de skuldsatta u-länderna mer i kostnader för låneskötsel, till exempel räntor, än de får i utvecklingsbistånd.
I anslutning till oljekrisen på sjuttiotalet placerade leverantörerna från de oljeexporterande länderna sina nya pengar i västerländska banker. Summorna var så stora att den internationella räntenivån började sjunka.
Bankerna började därför marknadsföra sina lån i utvecklingsländerna, som behövde medel för att betala de stigande oljepriserna. Men sedan började räntenivån åter stiga, medan priserna på u-ländernas exportprodukter, i huvudsak råvaror, sjönk. Resultatet var att u-länderna tvingades ta nya lån för att kunna betala räntorna på de gamla.
Man började tala om skuldfällan. Internationella Valutafonden IMF och Världsbanken lanserade under åttiotalet gemensamt sitt strukturanspassningsprogram för skuldsatta u-länder. En del av det gick ut på liberalisering av handeln samt att statsägda företag, även allmännyttiga sådana, skulle privatiseras.
Den vägen har emellertid u-ländernas politiska beslutsfattares möjligheter att fatta demokratiska beslut om användningen av sina länders resurser kringskurits. Något tillspetasat sagt, så förfogar de inte längre över dem.
Nu har dessutom en ny skuldfälla satt ut sina lockbeten. Det är Kina som investerar och lånar ut pengar, bland annat till Afrika och till asiatiska länder. Pengar som de kommer att kräva tillbaka. Förutom att roffa åt sig mark – landgrabbing – har kineserna investerat stort i infrastruktur, men närmast med avsikt att frakta ut råvaror från Afrika och exportera färdigt förädlade produkter dit.
Och skuldsättningen, nej, den har inte lindrats under de senaste åren. I fjol beslöt G20-länderna visserligen att de fattigaste länderna i världen kunde få uppskov med räntebetalningar på sina statsskulder för att lindra coronakrisen. Det löste emellertid inga som helst strukturella problem.
Samtidigt fortsätter skuldsättningen till privata institutioner och till Kina att öka. Kineserna har redan börjat ta ut sitt: Sri Lanka i Sydasien tvingades 2018 överlåta sin hamn i Hambantota till ett statligt kinesiskt bolag. Orsaken var att Sri Lanka inte kunde betala tillbaka sina låneamorteringar till Kina.
Rent ut sagt: U-länderna har blivit offer för globalt ocker.
Hur ska de fattiga länderna kunna bygga upp en välfärd på sådana premisser? Ansvaret faller tillbaka på den rika delen av världen, i många fall identisk med de forna kolonialmakterna, som gjort vad de kunnat för att plundra sina kolonier, idag den fattiga delen av världen. De har ett historiskt ansvar för att hjälpa u-länderna att få sin ekonomi i balans.
Att vi i den rika delen av världen ska hyckla igenom nya svepskäl att tjäna pengar på att ”mätta världens ökande befolkning”, det vill säga dumpa våra överskottsvaror i u-länderna och därigenom ytterligare hindra en utveckling av ländernas eget förädlingsvärde, är lösningarnas motsats.
Nej, det är u-ländernas egna förutsättningar för att bygga upp sin självförsörjning, vi ska satsa på. I det konceptet ingår eftergifter av skulder och tillskott av mera resurser.
Det är ingen enkel sak, och det kommer att kräva en hel del politiska och ekonomiska armbrytningar. Men det är inte taget ur luften. Numera avlidne Kofi Annan, FN:s tidigare generalsekreterare, kom med samma förslag redan före millennieskiftet. Han vädjade då till fordringsägarländerna att de skulle ändra sina återstående bilaterala offentliga fordringar på Afrikas fattiga länder till donationer.
Angår oss, ja, det gör det, om vi så vill eller inte. Om läget inte förändras radikalt kan vi nämligen räkna med att de flyktingströmmar vi var vittnen till också här i Finland under 2015 bara var en början.